Ibland är det lite si och så. Jag vill liksom tänka, känna och formulera mig färdigt innan bloggen får ta vid.

Jag behöver nu landa, vara, andas och känna.

Det känns ganska mycket. På gott och på ont. Jag pendlar raskt mellan tårar och asgarv. Det får vara så nu. Det innebär att jag är osammanhängande, glömsk, virrig, ostrukturerad... ja massor. Men det får vara så... Nu och ett litet tag till.

Det är med ett oerhört varmt hjärta jag landar denna fredag. Trots hela min knöliga livssituation måste jag ändå summera den till fördel. Just den här veckan så är det människorna omkring mig som ger det varma "resultatet".

Alltifrån min goa kollega, som nu går i pension, som på avslutningen tog sig tid att ge mig komplimanger. Hennes ord värmde och stärkte, gjorde mig glad ända in i själens djupaste vrå. Jag hoppas Lina, att jag får bjuda dig på lunch eller ett glas vin på min balkong en dag i sommar.

Min fina kusin tog med mig till sin dotter, som måste bo på en av de finaste av världens vrår. Vilken härlig tomt, och vilka fina barn! Med jordgubbstårta och kaffe i magen så fylldes energin i kroppen på. Ett skönt lugn och en tacksam känsla över att få lära känna både min kusin, mitt kusinbarn och mina kusinbarnbarn spred sig inom mig. Att livet drabbar en och tvingar till val är ju en sanning men livet kan också drabba och leda till mycket underbart och fint.

Avslappnade samtal med kollegor, nu när eleverna fått lov, har verkligen fått mig att känna mig värdefull. Det är så oerhört fint och viktigt när någon vågar öppna sig, berätta om både oro och lycka, visa både tårar och skratt. Ibland känner man igen sig i det de berättar och ibland känns det som om jag verkligen lär mig något. Något livsviktigt. Tack för den kunskapen, tack för att jag får lyssna.

När en vän från förr hör av sig... Å finns det något bättre? Jag blir berörd och känner engagemang. Jag vill ju hjälpa lika mycket som jag själv behöver bli hjälpt. En lång lunch, massor av minnen, nulägesrapport, måluppfyllelse, betygskriterier, barn och arbetssituation lär avnjutas i morron.

Bra är det också när den mest otippade av personer blir ens förtrogna. Mest för att vi delar det finaste vi har i livet.

Den senaste tiden har jag behövt kanalisera mina krafter på ett fåtal saker. Jobb, barnen, tvätten, mat, hund, konfirmation, packande, ryggsmärta, avslutningar, betyg, nationella prov osv vilket gjort att mycket annat, som ändå är viktigt, har fått stå tillbaka. Känslan när ett omtänksamt sms dyker upp och är fyllt av förståelse är obeskrivlig. Det är ok, jag är ok. Vi jobbar på att komma i fatt, men vi gör det sen... Lite senare. Vetskapen om att alla de fina finns där, pratar, lyssnar, hjälper, känner och älskar är obeskrivligt värmande. Tack Stefan, dina ord är så viktiga för mig.

Livet är lite som det är. Eller som min kollega sa häromdagen "det är livet som till slut dödar oss". Härliga ord, sanna och så fyllda av klokhet att jag både fnissar och baxnar på samma gång. Efter 14 samtal och 24 sms med alla de som finns för mig så inser jag att mitt liv är rikt. Jo jag saknar mamma, pappa och mormor nåt så alldeles. Ingen kan fylla det tomrummet men det finns andra och annat i livet som ger mig guldkanten. Jag njuter av att känna värmen inne i mig. Jag stillar mig och känner hur ögonen fylls av tårar, inte av sorg utan av kärlek. Kärleken till de som jag har omkring mig, som finns för mig, ovillkorligen, alltid, varje dag, varje stund....

Jag älskar er.... Inifrån och ut....

Vi ska inte flyga åt våra elever. Vi ska ge dem styrka och kraft att breda ut sina egna vingar. Få dem att känna igen uppvindar, motvind, medvind och vind att bara glida med i. Jag skulle vilja säga att vi lyckas. Just i dag känner jag starkt att vi har lyckats få dem att flyga efter bästa förmåga. En del kommer flyga högt och långt, andra lite lägre och kortare sträckor men alla är redo. Redo att bred ut sina vingar och se vart det bär. Och det bästa av allt, de har alla modet att våga ge sig av.

I kväll har vi haft avslutning på jobbet. Finklädda elever, föräldrar, kollegor och vänner samlades för en högtidlig stund med både skoj och allvar. Vi har avtackat våra sexor som nu får vila ut ett tag innan de tar steget vidare till högstadiet. Det är rörande och fint. Glädjande som ett ett glitter i havet. Efterlängtat och fasat för. Vi vill ju skicka med dem så himla mycket, vi vill dem så väl. Det är inte alltid som jag talat med dem på det mest lugna sätt eller att jag alltid varit precis så där klokt pedagogiskt som jag verkligen vill. Men allt jag gjort har jag gjort utifrån min bästa förmåga och med strävan att bli lite bättre.

Det är aldrig så att elever kommer och går. De är inte som fotavtryck i sanden på stranden. Att de sköljs bort när nästa våg kommer. De gör avtryck och finns kvar i mitt minne... Var och en med minst en liten anekdot att berätta. Jag uppskattar mitt yrke, jag känner att jag valt rätt. Kanske inte precis varje ögonblick men iallafall en stund varje dag.

I dag har jag gått för långt på jobbet. Bokstavligt talat. Eftersom min kropp är som den är så kommer det surt efteråt. Ont är väl det minsta jag kan säga om eftermiddagen men jag har klarat mig på mina alvedon.

I morron är det avslutning för mina elever. Inte en dag för tidigt. De tog nog sommarlov redan för en vecka sen. Stökigt är bara förnamnet. Kan bero på värmen också. Den mattar även om vi inte ska klaga på den. Minns jag rätt om jag har för mig att morrondagen ska bli svalare?!

Det är ganska otacksamt att vara människa emellanåt. Alla vill ju rädda världen men ingen vill hjälpa sin mamma med disken. Lite så kan känslan vara ibland. Att det som är stort, syns och ger resultat är det som räknas. Att det alltid finns rena kläder, mat att äta eller dammfria ytor står sig ganska dåligt mot ett altanbygge. Rent tidsmässigt så äter tvättstugan förmodligen upp altanbygget under ett år. Bitter? Nej, mer reflekterande. Jag tor jag väljer tvättstugan framför altanen, eller trädgården osv.

Man vet ju alltid vad man har men inte vad man får. Klokt. Efter 40 år så tror jag ändå att mina erfarenheter ger mig en viss hint om vad somliga val leder till. Å andra sidan så saknar man inte kon förrän båset är tomt... eller är det mjölken?

Den här dagen har lyckats ticka sig fram minut för minut. Trött som jag var från start så förbannade jag den tickande klockan som manar andningen in i en tyngre tonart. Värmen i klassrummet har gjort mig oändligt matt och det har nästan varit uppfriskande med de elever som är av de något mer provocerande sorten.

Att hålla fokus har i dag handlat mer om att bestämma mig för vad jag inte ska göra. Visst borde jag vara kvittrande glad över sol och värme men det funkar dåligt i vår arbetsmiljö. Jag längtar oerhört efter ett fungerande ventillationssystem. Stackars elever. Undrar om deras föräldrar vet vilken miljö barnen vistas i under större delen av sin vakna tid. Huvudvärk och ofokus är mer regel än undantag.

Det kommer bli sååå bra med nya fräscha lokaler i höst. Tummen upp för det.

När kroppen och/eller själen utsätts för hårt har de ett givet försvar. Människan går in i nån form av avstängt läge. Jag kan känna att jag är där lite grann. Med hjälp av diverse piller och tankevurpor stänger jag ner mig själv på kvällskvisten och är totalt off fram till halv femtiden på morgonen då jag vaknar, oftast med galloperande hjärta och massvis av mardrömsbilder på näthinnan.

Dagen blir lång och fylld av seghet, huvudvärk och illamående. Just i dag är det en ovanligt dålig dag. Jag har ont överallt, är gnällig, trött, hungrig.... Vill bara hitta en trygg plats och kura i hop mig. Bara vara, gå i ide och vakna till bättre tider. Jag hoppas det här bara är en tillfällig svacka i en annars ganska så nedåtgående spiral för här, där jag är just nu, orkar man inte vara någon längre tid.

Livet är inte ett "antingen eller". Jag har kommit på nåt. Eller jag har fått tänka om. Vad menar jag med det? Jo, jag har ju hela tiden, nästan, varit inställd på att "så här är det". Man går i skolan, man pluggar vidare, man gifter sig, får barn, jobbar vidare, reser, blir äldre, får barnbarn osv. När barn var på väg innan giftermål fick jag tänka om. Okej, då blir det så här.... När skilsmässan var ett faktum, ja då blev det nytänk igen. Hela tiden med nytänket att "då så, då blev det lite fel, nu gör jag om och rätt men....

Kanske är det så att det inte är meningen att det ska vara varken eller. Kanske är just alla dessa "fel" meningen. Det är just de som är meningen. Möten och separationer, flyttar och omvägar. Kanske är det det som är min mening, det som är mitt liv. Det som jag sen stolt kommer att se tillbaka på.

Inget är gratis, inget som är värdefullt iallafall. Vill man ha något så kostar det. Pengar, energi, kraft och hälsa. Priset kan vara lite olika. Det viktiga måste nog vara att inse att det är värdefullt och att man på något vis har betalat för det. Jag kan inte gråta över en ovänlig värld utan måste ta tag i det själv. Kliva in, ruska om, ställa krav och inkassera. Eller varför inte, satsa och betala.

Jag vet att det här livet, är det jag har. Jag ska göra mitt yttersta att se mina felval, mina brister och vilsenhet som en del av det som är min mening. Det är meningen att jag ska vimsa runt lite till och från. Jag har tappat fokus och koncentration. Men jösses, vad gör det att jag gått vilse en tid när det i slutändan bara kommer vara en bråkdel av mitt liv.

När jag vandrat bort från min stig så har jag ändå inte känt mig ensam. Det har hela tiden funnits någon att hålla i handen. Någon att leda eller bli ledd av. Jag har haft lyckan att hela tiden möta nya ledstjärnor och att samtidigt behålla mina favoriter.

Oavsett om du har planer för ditt liv eller bara lever det, så kommer det att kosta. Det kommer att kosta både glädje, sorg, skratt och tårar. Och vet du vad? Jag tycker priset är helt rimligt.

Ibland, så här en alldeles vanlig och egentligen ganska tråkig dag, händer det något som ger livet en skjuts. Det behöver inte vara stora saker eller ord. För mig räcker det en komplimang, ett tack, en öppnad dörr och liknande. Eller varför inte, bara det där generösa som som kallas att "man blir lyssnad på". Jag behöver inte alltid bli förstådd utan det viktigaste är att jag får bli hörd.

Där jag jobbar, blir man ganska förvånad på ett positivt sätt, över att få höra just orden tack, förlåt och varsågod. Givetvis är mina kollegor bra på det men jag menar de mindre arbetskamraterna. Mina elever. Oftast går det som smort i mindre grupp eller när de är en till en. I stor klass halkar stämningen ner många pinnhål. Jag undrar just hur många som skulle stå ut med att höra ett sånt ovårdat och tom kränkande språk som vi lärare får utstå på vår arbetsplats. En ännu större undran är "hur många föräldrar kan förstå hur deras barn tilltalar vuxna och klasskompisar på ett så vidrigt sätt.

Trots den ibland något hätska stämning som kan råda på skolor runt om i landet så ångrar jag inte mitt val. Jag är på rätt plats här i livet. Iallafall yrkesmässigt.