Alla inlägg under september 2013

Av Mia - 29 september 2013 13:58

I dag är det en riktigt bottendag. Har ont överallt, inifrån och ut. Som om inte det vore nog så dyker fler märkligheter upp som jag kan oroa mig för.

I dag är dagen då jag önskar att jag hade en mamma vid liv och helst en fullt frisk sån. Rent egoistiskt hade det känts bra att ta med mig barnen hem till henne. Landat in på hennes soffa, lämnat barnen i hennes omsorg och sedan få sätta mig vid dukat bord. Jag hade gärna mumsat i mig av hennes levergryta. Den var alltid himmelskt god.

Vilken jäkla tur för mig att jag får komma hem till min älskade Karro. Med öppen famn tar hon emot mig och barnen. Kusinerna trivs tillsammans och moster Mia får ligga lite på soffan i uterummet. Med en filt om mig. Så skönt och mysigt. Jag är tacksam så tacksam.

Här kan jag ligga och klura på livets svårigheter. En och annan smart tanke orkar jag komma fram till. Annars blir det mest sanningar av typen "fördelen med att vara osminkad är att mascaran inte smetar ut sig på kinderna när jag gråter"

Nu skramlas det av porslin och bestick, härliga dofter smiter ut från köket. Japp, jag har det bra. Jag får sätta mig vid dukat bord.

Av Mia - 26 september 2013 09:44

Somliga dagar, ni vet, när det är tungt och motigt då gäller det att grotta ner sig. Kanske borde jag istället kalla det slingra sig uppåt. När värken i kroppen är tio gånger starkare än vanligt, vilket beror på att jag föll som en tallrik kräm i golvet i går, måste jag jobba hårt för att fylla själ och hjärta med varmröda känslor. Inte tänka på sånt som är mörkt, kallt och trist.

I dag snurrar tankarna tacksamt till min fina kusin med man. De som så ihärdigt hör av sig, hejar på, uppmuntrar, skojar och får mig att både skratta och le. Det är så underbart att ha någon som utan tvekan väljer min sida, som tar mitt parti, som jag faktiskt delar en viss historia och bakgrund med. Skönt med någon som kan berätta små historier om mina föräldrar och som faktiskt har fina anekdoter att delge mig.

Jag är tacksam för mina vänner, de som finns där när de behövs men även när de inte behövs. Vad menar jag med det? Jo, jag kan ringa och vara superledsen eller nedstämd och då lyssnar de, bekräftar utan att försöka laga. Andra dagar så finns de där bara för att kunna skratta och skoja med. Aldrig att de ger mig dåligt samvete för att det går lång tid mellan gångerna vi hörs av. I går fikade jag med Pillan. Hur mysigt som helst att kura i hop sig i hennes soffan i den lilla stugan och bara tokbabbla medans skymningen gjorde världen mjuk och kvällen mörk.

Det känns så skönt att komma till jobbet, trots att jag haltar och grimaserar av dagens obra form. Härligt att mötas av kollegor som bortser från det och som liksom bara kör på. Det skojas och tramsas på rasterna trots att våra förutsättningar att göra det vi är där för att göra ibland är under all kritik. Jag tycker det är skönt att ingå i ett sammanhang där vi alla står på liknande värdering och där vi alla i grunden är på plats av samma anledning. Vi tycker om barn och ungdomar, vi tror på det goda i människorna och njuter av att få vara en del, kanske tom ett verktyg, i elevernas utveckling och förberedelser inför vuxenlivet.

Mina tankar går också till den värme och omtänksamhet min fina sambo ger mig. Givetvis grälar och bråkar även vi men de delarna i samvaron är så väldigt små i jämförelse med de fina bitarna. När det känns ruggigt och kallt håller vetskapen om att jag även i kväll får krypa in i hans varma famn och känna mig liten, mjuk, beskyddad och värdefull.

I dag är det torsdag. Just den här veckan betyder det att jag i morgon får hem mina fina barn. Vem blir inte lycklig av en sån vetskap?

Hur tungt och ont det ibland kan kännas så är livet ganska fantastiskt ändå. Ibland tänker jag att det tyvärr är på tok för kort. Hur ska jag hinna se, uppleva och möta allt och alla som denna underbara värld har att ge? En stund i taget, närvaro och eftertanke, omtanke och tacksamhet blir mina ledord under den lilla stund på jorden jag har. Och denna lilla stund som kallas livet är utan tvekan väl värt att leva.

?

Av Mia - 22 september 2013 20:47

Somliga dagar... somliga stunder, timmar och minuter. Till och med sekunder. De där tillfällena när man faller. Magen hissnar, blicken förmörkas, armar och ben suddas ut. Obehagligt utan dess like. Så många gånger har det hänt mig. Jag faller, faller och faller. För en tid sen, eller snarare ett par år sen, lärde jag mig att hantera fallet. Det är bara att blunda, andas långsamt, långsamt. Känna centrat i magen. In och ut.


På den slingriga vägen har jag försökt att välja rätt och riktigt. Meeen, det är så svååårt. Fasiken vad krångligt det kan vara. Och vet ni, det krångliga uppstår när känslolivet är påkoplat.


Och jag, Mia alltså, är ju en känslokälla utan dess like. Under huden bubblar och kokar jag av känslor och stämningar att ge... och ta. I mitt inre nästan vibrerar jag av känslor. Jag är lyhörd utan dess like.


Jag har behov och lust och den lyser som ett nödbloss på en svart himmel. Givetis har jag också lärt mig att hantera livet. Att stänga av och ner. Att göra konstgjord andning. Livets garnnystan har fått mig att förstå att om du är rädd om dig själv så gäller det att andas stilla och lugnt. Att som ska lysa behöver energi.


Det svåraste för mig är att hitta det som ger energi. Det ansvaret kan jag aldrig lägga på nån anan. Jag måste själv se till att fylla mina batterier. Just i dag är jag osäker på hur det ska gå till men jag ska försöka luska reda på det. Och bäst av allt är att jag vet.... på egen hand kan jag faktiskt klara mig själv.

Av Mia - 20 september 2013 20:42

Talesättet säger att man ska börja gräva där man står. Ett annat säger att om man gräver en grop (åt andra) så trillar man oftast själv där i.  Det där jäkla grävandet förföljer mig på nåt sätt. Jag gräver och gräver, vrider och vänder, lyfter på varje sten för att se vad som finns där.


Det fanns en tid, för länge sedan, då jag behövde rota runt i min ryggsäck. Jag behövde gå till botten med en massa känslor, minnen, tankar, nojjor, och liknande. I mig fanns ett starkt behov av att veta varför jag tyckte, tänkte och kände som jag gjorde. Faktiskt har det här kommit som tre stora svallvågor i mitt liv. Den första när jag blev mamma för första gången. Den andra när min mamma dog och den tredje när jag och mina barns far separerade. Alla goda ting är tre... eller inte....


Varje gång har jag letat och sökt efter förklaringar och verktyg. Det ligger nog lite i människans natur att man vill veta hur och varför. När man krisar, jag skriver när eftersom jag är övertygad om att alla utsätts nån gång, behöver man verktyg för att veta hur man ska lösa sin livssituation.  


Jag har fått en del bra verktyg av bättre vetande människor. Ni vet, kuratorer, läkare, beteendevetare, psykologer, kollegor, vänner och släktingar. I början trodde jag att jag visste allt man behövde veta men nu inser jag att jag nästan inte vet någonting alls.


Sanningen har mer än en sida. Ingen kan alltid ha rätt. Alla har rätten till sina egna känslor.


En gång sa någon till mig "känner du så, så känner du fel".  Hur kan man känna fel? Om någon agerar på ett visst sätt så att jag blir glad/ledsen/arg/besviken/lycklig/förvånad etc så har jag ändå rätt att berätta hur ett agerande får mig att känna. Med det menar jag inte att personen i fråga medvetet fått mig att bli ledsen eller så...


Rörigt? Hmm, ska försöka mig på att ge ett exempel. Tänk dig att du frågar din vän om den vill komma på middag på fredag. Hon säger ja och du börjar planera för det. Du handlar, städar, lagar maten, tänder ljus och fixar till. Sen så sätter du dig ner och väntar. Och väntar. Och väntar. Till slut blåser du ut ljusen, kliver i mysbrallorna och dukar av. Kanske tar du en tallrik fil bara för att få i dig nåt. Maten har du för länge sedan tappat aptiten på. När så din vän dyker upp så förstår hon inte alls varför du är dämpad och tystlåten. Inom dig strider känslorna mot förnuftet. Förnuftet säger dig att så här hade hon nog inte planerat att göra men.... känslorna säger dig annat. De säger dig att du inte är viktig nog att meddela när förhinder har uppstått eller att du inte betyder så mycket så att hon lägger på minnet det ni bestämt. Skulle du sedan påtala att du känner dig taskigt behandlad så har hon givetvis svar på tal i stil med... "jag var tvungen att jobba över, jobbet måste faktiskt gå först" (jorå, det fattar jag med men telefonen gå att använda åt båda hållen) eller så kanske hon säger "min mamma blev sjuk och jag var tvungen att hjälpa henne". Hallå!!! Jag fattar men... för i helsike det finns ju många saker som kan komma i mellan och det jag opponerar mig emot är att jag slutligen ska be om ursäkt för att jag känner mig utnyttjad, överkörd eller som om ingen omtänksamhet finns. 


Kanske är det det som känns märkligast i mig en kväll som denna. Känslan av att jag blir totalt sågad när jag vill bli behandlad med respekt. Förmodligen upprör det mig extra mycket när någon som har klagat på mitt beteende, och jag har ändrat mig, börjar bete sig så själv.


What comes around goes around kanske du tänker nu men... När någon ber mig vara på ett visst sätt och jag förändrar mig för att vara tillmötesgående och sedan behandlas jag själv på det sättet... Jaa, då är det nog värre i mina ögon än om inga klagomål utgått från början.


Avstängningsknapp önskas!!! Nu, bums och genast. Nödbroms och avstigning känns helt rimligt sådana här kvällar.



Just den där känslan att inte vara önskad, efterlängtad, behövd, viktig nog att anstränga sig för är så jäkla obehaglig. Den nöter och skaver, ger inga omedelbara sår men skapar ändå svidande ärr.   



Av Mia - 8 september 2013 13:01

Min mormor växte upp på landet. I ett rött hus med vita knutar. Där bodde hon med sina föräldrar och många syskon. Precis som för många andra som växte upp i början av 1900-talet så var det trångt och bekvämligheter saknades. El, rinnande vatten, element, tvättstuga... ja, allt sånt saknades.

Trots att huset står kvar än i dag och att det nu fått nya ägare så finns det inga nämnvärda bekvämligheter. Nu har samhället förändrats så mycket att det nästan anses som en lyx med sådana lantställen. "Det är så lugnt och skönt, ingen stress och naturen in på knutarna. Ja, här kan vi verkligen koppla av".

Vardagslivet i det här landet har snurrat på så enormt fort att det som för ett halvt sekel sedan ansågs som tidsvinnande apparater numera är källan till stress. Hur har det kunnat bli så? Vad har vi använt vår vunna tid till? Bara tryckt in mer uppgifter och känt oss än mer fångade i ekorrehjulet. (Varför heter det så? Har aldrig sett en ekorre springa i ett hjul bara hamstrar... Hamsterhjulet).

Mormor var tvungen att gå till sjön och tvätta sig. Tar någon i dag ett morrondopp i september månad är de hälsosamma och friskisar. Om några väljer bort att se på tv en kväll och ägnar sig åt varandra så är det en investering i relationen.

Jag tror ni förstår vad jag är ute efter. Min mormor blev 100 år. Hennes livsstil måste verkligen vara bra. Klar i knoppen var hon hela tiden också.

Jag minns en gång när jag var liten. Kanske 7-8 år. Vi var på landet, där mormor växt upp. Jag och mormor skulle gå till ängen och plocka prästkragar och blåklockor. På vägen dit passerade vi en brunn. Det hade iallafall varit en för länge sedan.

Mormor berättade om att hon, när hon var i min ålder, fick gå dit med två spannar och ett ok för att hämta vatten. Det imponerade på mig. En sån liten flicka som bär så tungt!

Därefter kom nästa fundering. Varför kunde inte vi gå dit för att hämta vatten? Då skulle vi slippa att ta med oss vatten i dunkar.

Mormor förklarade att om man tar mer vatten än vad det fylls på av regn och snö så kan det ta slut. Kanske kan man hitta mer vatten om man gräver en djupare brunn men det är mycket kostsamt.

Det kändes sorgligt att tänka på det. Speciellt som mormor pratade på om hur klart, kallt och gott vatten just den här brunnen hade givit.

När jag blev vuxen har jag tänkt många gånger på just den här historian. Den går att applicera på så många andra händelser och människor.

Det klara, kalla vattnet som skänker liv kan vara en engagerad och positiv vän eller kollega. Personen ger och ger för att, om den inte fylls på vare sig under eller ovanifrån, slutligen sina. Utbränd skulle vi nog kalla det i dag. Eller "gått in i väggen".

Alla brunnar och människor har olika djup. Ingen har exakt samma botten. Därför är det svårt att veta när det liksom är slut. När det väl är slut funkar det dåligt att bara pytsa i nytt vatten och ny energi. Man måste hitta andra lösningar.

En sak vet jag dessutom, aldrig smakar en sinads brunns vatten lika gott som innan den sinade. Det spelar ingen roll hur djupt du borrar eller hur mycket du fyller på från annat håll.

Vad vill jag förmedla med dessa tankar och funderingar? Jo, jag tycker att alla ska värna om sin egen brunn. Själen och energin som varje person bär måste vårdas ömt. Ingen kan bara ge och ge. Det kommer att ta slut en dag. Det hemskaste är nog att man inte vet när. Förmodligen inte när simbassängen ska fyllas. Det kan vara när man behöver två matskedar vatten i florsockret som ska bli glasyr på kakan.

Den berömda droppen....

Så var nu rädd om dig. Gör inte som jag, behandla symtomen. Utan ta i god tid tag i själva källan.

Av Mia - 7 september 2013 08:51

Så underbart att vakna när kroppen är färdigvilad. Skönt att slippa väckas av väckarklockan. Underbart att ha en stund över och bara kunna ligga kvar i sängen och lyssna på talbok.

När jag sedan klev upp vid åttatiden så sov resten av huset. Efter att ha satt på kaffet tog jag en liten morgonpromenad med Kimmo. I bara mysbyxor och morgonrock klev jag ut i en ljummen värld som såg ut att vara mjukt inlindad i bomull.

Överallt glittrade små, små fuktdroppar. Tusentals spindelnät fastvävda i grässtrån och kvistar såg ut som små bon i vitt ludd. Och som den spindelkvinna jag är så bara måste jag bjuda er på några fina exempel.

En mycket vacker och värld har jag vaknat till. Jag känner stor förhoppning om att det här ska bli en bra dag.

Av Mia - 3 september 2013 20:46

Ibland beskriver jag människor med uttrycket "inifrån och ut". Det kan föregås av vacker, snäll, vänlig, omtänksam och liknande. Väldigt sällan har jag omnämnt någon som elak rätt igenom, eller inifrån och ut. Talesättet att skönheten kommer inifrån är otroligt talande och sant. Hur vacker en människas yttre än är så kan det inre liksom svärta ner det.


Jag tror att det man känner innerst inne går rätt igenom till det yttersta ute. Kärlek kan ju lysa i ögonen, oro syns i hela kroppen, hat sprider sig via både ögon och mun. För egen del vet jag att jag är tämligen lätt att avläsa. Redan för några dagar sedan undrade en vän hur det var fatt. Jag förstod inget. Visst är jag väl som vanligt? Men nej, några dagar senare inser jag att något händer med mig eller kanske ännu mer i mig.


Likt en svamp suger jag in all världens oro och olyckor och låter de bosätta sig i min själ. När jag väl insett det kommer första frågan; Vad är den utlösande faktorn? Vem kom först, hönan eller ägget? Nästa fråga måste ju bara bli; vad gör jag åt det, eller snarare går det att göra något åt det?


I dag är dagen med för mycket information som slagit rot djupt nere i känsloträsket. Är det något som gror fortare än tveksamhet, tvivel, ångest, oro, missunsamhet... Jorå, skulle vara kärleken då?


Tack o lov att den finns, kärleken. Bara den träffar rätt och är ömsesidig så klarar man att sarga orosplantorna på bästa sätt. Just i kväll är jag tacksam över den kärlek jag får ge och ta. Jag tar den inte för givet, inte på något sätt.


Jag bara undrar lite smått hur jag ska få den här torra svampen att sluta suga i sig olyckor och trassligheter likt en spik till magneten. Men det är en fråga jag måste fundera ett par varv till på. 

Av Mia - 3 september 2013 13:20

Ibland blir det bara för mycket. Obra helt enkelt. Speciellt när det blir för mycket av det ogoda.

Känns liksom ogjort på nåt vis. Men på fredag kväll kommer det vara gjort.

Presentation

Fråga mig

6 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2 3
4
5
6
7 8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS


Skapa flashcards