I de sista självande timmarna på 2014 är det åter dags för ett bokslut. Just i år är det lite extra laddat. Fyllt av självinsikt och rannsakan. Det här har varit året då så oerhört mycket hänt. Både praktiskt, känslomässigt, logistiskt och jobbmässigt. För att bryta traditionerna så tänker jag inte summera månad för månad utan snarare genremässigt.

Under året som gått har jag fått ett galet uppvaknande. Jag har totalt kört över mig själv, mina barn och allt som är viktigt, för absolut ingenting. Just det där ingenting är svårt för mig, så här i efterhand att acceptera. Men, efter en märklig sommar så insåg jag att jag uppnått det bästa i form av ett ickebeslut. Jag hatar ju att välja, vare sig det gäller kaffe eller te, Aftonbladet eller Expressen, så vill jag helst inte stå som ansvarig för beslut. Jag gjorde det enkelt för mig och passade bollen vidare. Måste säga att det är ett av mina bästa ickebeslut nånsin. Rent känslomässigt alltså. Rent praktiskt och logistiskt var det ju solklart. Sen så var er fegt, men jag kan stå för det. Att jag är feg alltså.

I och med min flytt in till stan har jag åter vunnit massor av tid, massor av möjligheter, massor av ork och styrka. Jag har mig själv och varannan vecka mina barn att ansvara över. Det är underbart. Min ansvársbörda och kostnad har reducerats massvis. Jag har fått kraft och ork att fokusera på det som är viktigaste i livet.

Jag kan inte hitta ord för hur behagligt det är att ha det jag tycker allra mest om omkring mig. Känna att det är mitt och att jag rår och råder över det. Jag är som ny. Lugn, avslappnad, glad, fnissig, stressfri och öppen. Lite av den jag var för länge sen.

Att jag under våren fick en diagnos, EDS, har hjälpt massor. Jag har landat i vetskapen om att min kropp gör ont, jämt. Ibland mer och ibland mindre. När jag sedan valde att ta emot antidepressiv medicin så vände mycket. En kropp med ständig smärta förbrukar så mycket mer serotonin och behöver få ett tillskott. I och med det kom en hel l styrka tillbaka. Jag försöker fokusera på vändningen, inte på tiden som fånge och underkastad.

Jag hittade den finaste av lägenheter, eller som Emma sa; det här är en hel jävla våning. Allt kommer i annan dager om man bor i Stockholm (alltså Emma bor där, inte jag) Barnen blev supernöjda. Katten förvånade mig genom att totalgilla läget. Inne funkar fint, säger Ozzykissen. Kimmohunden har kul, både i hundgården och på längre promenader. För helt plötsligt orkar jag ut och gå, mer än en timma om dagen.

När jag kraschade som mest tog jag chansen och bad om hjälp från oväntat håll. Den kom, utan tvekan. Nu känns den som en självskriven del av mitt liv och jag är såååå tacksam. Jag har världens bästa kattvakt.

Och lite sådär... Mitt i vackraste september dök han upp. Mannen som jag så ofta dricker morgonkaffe med, som jag får krypa intill på kvällarna. Som nu ikväll, nyårsvandrat med mig och Elis. Som njutit lika mycket som jag av närheten under fyrverkerierna. Som respekterar, som är lyhörd och som ställer upp, som accepterar. För jag är inte så lätt att tas med alla gånger. Lite rörig kan man väl säga. Och vem kan inte älska en man som så totalt accepterar både hund och katt i sängen om natten. Det är jag och mina grabbar!

Sen så har ju året även inneburit en hel del saknad. Det finns de som numera inte längre finns i mitt liv, som för alltid har lämnat ett tomrum. Min mamma och pappa, och givetvis älskade mormor fattas mig varje dag. Ofta söker jag upp platser och ställen där jag känner deras närhet.

I morgon börjar ett nytt år. Jag vet inte om jag har några nyårslöften. Mitt största löfte har jag nog redan givit mannen som fångat mitt hjärta. Total ärlighet. Det är klurigt och svårt då jag har svårt att säga vad jag tycker och vill för att jag är rädd för reaktionen men jag tränar mig. Ibland måste jag be om lite tid, få tid att formulera om mina känslor till tankar och sedan till ord. Och det fina är att jag får den tiden.


Jag möter 2015 med hopp, tro och kärlek. Det här kommer bli det bästa året på länge.

Bästa kissen Ozzy smyger bakom gardinen. Han aktiva timmar drar i gång nu. Men... Han ogillar alla som skjuter nyårsraketer.

Snö är fina grejor. Ljust, vackert och glimrande.

Tre viktiga förmågor som många av oss använder och övar för lite. Jag gör det lite ryckvist. Oftast är jag duktig när det gäller andras liv. Att förstå vad och varför. Att se varifrån de kommer, vart de är på väg och utifrån det ösa förståelse och vänskap över dem.

Men.... Givetvis skulle det komma ett men där. Annars hade det här inlägget varit noll värt. Lite spänning måste vi ju ha. Jag har tamejtusan varit förstående nog. Jag tänker inte knixa och trixa för att vara till lags, inte längre. Jag vill aldrig mer drivas till oärlighet av rädsla. Jag blir knasarg när nån uppmärksamhetsberoende brud som fått ligga för lite pga, ja inte vet jag... För höga och orimliga krav kanske...(kanske behöver man ta sig en rimlig titt i spegeln och utifrån det fundera över vilken division man ska spela i). Tillbaka till den röda tråden... Jag är på tok för gammal för och oerhört för mycket erfaren, ledsen för det... eller inte, för att bry mig. Eller jag bryr mig ju. Jag blir ju så illa tvungen. Men,mjagnär tänker inte le Hult och vara glad mot miss b.

Och kanske är det just det som är pudelns kärna. Det är sånt som jag inte bryr mig ett jävla skit om, som är sååå otroligt viktigt för nån annan. För mig blir det fånigt och löjligt. Jag har aldrig själv blivit styrd av vad vänner och bekanta tycker. Snarare tvärtom. Folk får tycka vad de vill. Tycker jag annat så håller jag god min och käft.

Yttrandefriheten är en gundlag. Absolut. Ärlighet står högt i kurs. Men... Ibland behöver den enskilda människan kanske tänka efter vad den använder sin rättighet till. När man ovillkorligt hävdar sin rätt kan det också hända att man i samma stund kapar de där "små tunna trådarna av samhörighet" som man glatt sig så inför. Och vet ni vad... Jag har förmodligen varit i varje enskilt hål och händelse. Jag har vänt utochin på mig själv. Raderat den jag är . Satt skräck i alla omkring mig. Satan i gatan, så trasig jag varit men...


Inte nu. Jag startade om. Med massor av stöd och uppbackning. Systrar, bröder, kusiner, vänner, arbetsgivare.... Väldigt många har sett och förstått och i och med det har jag fått så mycket bra stöttning. En fullt fungerande person i en galen persons värd.... Det kan inte annat än gå åt helvete. Och min totala erfarenhet och lärdom av detta är...


Det du känner är en naken sanning, vågar du berätta om den så är du oerhört modig. Vågar du stå på dig och föra fram dina tankar och åsikter, ja då är du en vinnare....

Men vet ni vad... Det finns en annan aspekt på det hela... Det är inte godisklubbor som jagar barnen....


Been there, Done that.... Men inte nu,

Det är bra gott att bara göra som det faller sig in. När solen, för första gången på länge, vräker sig ner över oss. Ja då är det dags att ta med hunden ut.

Eftersom marken frusit passade det fint att ta sig till Ljusfors naturreservat, Brunnsvik. Det nöp i kinderna men var riktigt härligt.

Kimmo blir så glad och tacksam över våra promenader att det blir lätt att stå emot trötthet eller krämpor.

Vi tog även en sväng till Eliantorp för att titta till mormors barndomshem. Det ser ut att vara i goda händer. En ny utbyggnad mot sjön i form av ett inglasat uterum, kunde jag notera. Det måste vara hur mysigt som helst att sitta där på kvällen och bara njuta av utsikten över Dovern.

Många fina minnen har jag från den här platsen ovh av människorna som fanns omkring mig.

När du är lugn...
När du är lågmäld...
När du inte pratar sönder...
När du inte ställer dig in...
När du inte vänder kappan efter vinden...
När du inte frågar...
När du inte vänder på varje sten...
När du inte tvekar..

Det är då jag vaknar.
Det är då jag börjar bli säker.
Det är då jag blir lugn.

Det här är jag. Utan jakt och tvång. Utan falska anklagelser. Jag vill bara vara. Jag vill vara. Lugn och sansad.

Tack Mats för att du låter mig vara...

Den jag är...

Nu är jag klar! Redo, färdig och beredd. Bara inte julen står för hårt för dörren, vill ju gärna att mina små nissar tar sig förbi och in.

Tusen dofter och hundra ljus. Nu är det jul i min lya. Choklad, godis, griljerad skinka, apelsiner med nejlikor och så julkaffe. Jag älskar det.



Jag har nog aldrig varit så lugn och avstressad tidigare vid en jul. Kanske beror det på ett glimrande upplägg, fullt förtroende och massor av kärlek. Jag kommer ju faktiskt att få vara med de jag älskar allra mest.

Vaknade och kände mig skapligt utsövd. Skönt. Att kunna välja att ligga kvar och bara mysa är inte dumt det heller.

Morgonpromenaden i skogen är avklarad. Det är en vacker dag då solen sprider sina strålar, sparsamt men ändock.

Nu är det dags att ta sig hem för att reda i det sista julstöket. Klappar ska slås in, saffransskorpor ska bakas och skinkan griljeras.

Sen dyker Borggrensbarnen upp för uppesittarkväll. Jag längtar. En dallrande förväntansfull känsla. Ska bli mysigt att fira julaftonsmorgon i min egen lya.