Efter en skön stund i bubbelkoppen sitter jag nu uppkrupen i soffhörnet. Mina älskade hundar ligger nära, nära. I köket håller mannen på och fixar nyårsmiddagen. Utanför fönstret vräker snön ner, smällare hörs på avstånd. Framför mig glimmar granen.

Jag kan inte tänka mig ett skönare eller bättre sätt att avsluta 2017. Året som varit fyllt av så mycket skratt och glädje men också en enorm sorg.

2018 kommer bli ett fantastiskt år, eller hur?!?

Jag fick ett så mysigt och härligt juledygn tillsammans med mina finingar. De bokstavligt talat ramlade in här hemma strax innan 16 dan före dopparedagen. Glögg, pepparkakor, julskina, uppesittarkväll, massor med godis och somna i soffan satte guldkant på min tillvaro. 

Själva julafton åt vi julebrunch och delade sedan ut paket. Jag blev väldigt nöjd, glad och överraskad. Kanske precis som det ska vara på en julafton. 

I dag blev dagen inte riktigt som jag tänkt och trott. Jo, dagen men inte kvällen. Jag har ägnat mig åt träning, tvättat lite, ätit rester och reflekterat och längtat efter de som inte längre finns kvar här hos oss. Jag har många att sakna och försöker låta bli att dras med i sådan tankar men i kväll var det svårt. Plötsligt står jag med ett fat i handen som en gång tillhört någon annan. Då tillät jag mig själv helt överraskande att verkligen känna efter. Tänka och minnas. Mycket skönt. Så välbehövligt. 

Jag er en person som har varit med om många, vad ska vi kalla det ... förluster. Men iochmed alla dessa förluster, så finns det också något annat där. En sjö av minne, nåde goda och mindre goda. De utgör alla en guldgruva att gräva i när saknaden blir för stor. Det är min rikedom, även en sån här kväll. 

Nu ska jag strax gå en ronda med mina älskade pälsklingar innan det är dags för min absoluta favoritjulfilm. den ska avnjuta tillsammans med en stor mugg julté i en underbar mugg som jag fick i julklapp av mina ungdomar. Vad det är för motiv på muggen? En elefant så klart!

Det är lite så jag får jobba, Fem i tolv. Göra allt i sista minuten. Och det gick jättebra i dag. Jag var på plats 11:30 och checkade ut ut 13:30. Allt var med. Det sorgliga är nog att allt rymdes i två vita papperspåsar från Willys. Mat OCH klappar. Det är här man hamnar som ensamstående, misslyckad, frånskild mamma. Ganska sorgligt. Jag kämpar, de luxe. Men jag kommer inte vidare. Jag kommer inte högre. Ok, skit detsamma. Jag får mysa med barnen. Och någon gång i framtiden hoppas jag att barnen kan casha in det som jag lämnade utan strid och med ett duktigt underskott. 

Nu har jag äntligen gått på lov. Så skönt. Och jag kan lyckligt summera två frånvarodagar pga magkatarr, två pga av dödsfall och en halv pga EDS. Bästa resultat ever. SÅ glad och stolt över mig själv. Jag sitter fasiken inte i en rullstol med assistent. Utan jag driver runt företaget Johnsson-Borggren. Om än inte med vinst men med bra resultat. 

Jag har i eftermiddag och kväll gjort mitt bästa för att barnen ska kunna landa in här och få julstämning. städat, fixat, slagit in paket mm. Vad som än händer i livet så har jag ändå lyckats bevara känslan av lycka. Lycka över fina barn, att vi bor så bra, att vi har tre fina djur, att vi har människor som älskar oss. Och mitt i all bedrövelse så inser jag att, det är ju precis det som krävs och det vi behöver. 

När kyl och frys är påfyllda, bilen tankad och skafferiet upptaterat, då känner jag mig rikt. Om så korgen med ljus och värmeljus är välfylld, ja.... då slappnar jag av. 

Nu lackar det ju mot jul. Själv lackar jag ur emellanåt. Så mycket som suger energi men turligt nog ännu mer som ger energi. Jag har ju världens bästa jobb och är totalt befriad från söndagsångest. Ångest kan jag ha över mycket men inte över mitt jobb. Barnen gör mig så glad och tillfreds. När jag får höra det " jaha..." och vet att helt plötsligt har poletten trillat ner. Sådana stunder är guld värda.

Andra saker som laddar mina batterier är sådan stunder som i går. Jag och hundarna i bästa sällskap gåendes genom fårhagen. Jag blir så sjukt lycklig över deras lycka. Freja är helt magisk att iaktta, hon sträcker ut som en hare med räven efter sig.

Nu är det bara fyra arbetsdagar kvar innan lovet. Jag ska ta vara på dem och göra mitt bästa för att vara en tillgång för både elever och kollegor. Sedan är det dags att göra julklappsracet.