I dag blev det inget morgoninlägg. Jag kände mig ganska ordlös och tom. Det behöver jag inte vara länge. Vanligtvis så räcker det att dyka upp på jobbet så spinner hjärnan i gång. Så även i dag. Det dyker alltid upp något, en trasig kopieringsmaskin, ett oväntat men väldigt viktigt möte, en halv klass som är sjukanmäld, ett förråd som har slut på pennor, en mailkorg som svämmar över av frågor som måste besvaras snarast. Full fart helt enkelt men den dag min inkorg är tom är jag förmodligen klar med det mesta. 

I dag har jag funderat på olika föräldrars roll för sina barn. Alla föräldrar är olika, precis som barnen. Jag tycker ändå att man kan trycka in dem i olika kategorier och sätta etiketter på dem. 

1. De egoistiska: De som tror att jag bara har deras barn som elev. Förväntar sig omedlebara svar på mail, de ska gärna mailas fyra fem gånger innan de är nöjda. För den dagen. Jag ska helst anpassa hela undervisningen efter deras barns behov alternativt sitta enskilt med den eleven. Att eleven ingår i en grupp när den är i skolan har helt försvunnit....

2. De respektfulla: som alltid visar förtroende för barnets pedagoger. De tar föräldraansvar, bemöter oss med respekt, kräver att deras barn uppför sig respektfullt mot både elever och pedagoger. 

3. De anklagande:  som på fullaste allvar tror att jag som lärare har valt ut deras barn som syndabock för allt som händer. De tror och agerar som om jag gör allt för att försvåra skolasituationen för barnet. De missar en viktig sak, jag får betalt för det jag gör. Jag behöver inte blanda in känslor och dessutom så har jag  krav på mig från skolledning, skolverket mm att få alla elever att nå godkända kunskapsnivåer. Jag kan inte kosta på mig att med flit se till att någon misslyckas. Just den här typen försöker ofta spela ut olika pedagoger mot varandra. 

4. De naiva: De som tror att deras barn är änglar och aldrig gör något fel. Att vi kan se mönster som ständiga lögnare, klottrare, kränkare, mobbare är inget de är beredda att se. Skulle man ändå kunna bevisa det så är det bara i skolan detta beteende finns. Alltså är det skolans fel.... O visst, alla har olika roller beroende på hem, skola, arbete osv men så här pass??? Not so much. 

5. De oförstående:  som tycker att deras barn "gör vad den ska". De har noll förståelse för att en mening som svar på en fråga som avslutas med "svara utvecklande" eller "resonera kring" inte når ända fram. Sådana vårdnadshavare måste man ofta lägga fram elevexempel i olika betygsnivåer för, så att de själva kan se skillnaderna. 

6. De krävande:  som vill ha hjälp med sådant som inte ligger på mig som lärare. Tex ta reda på hur bussar går, vilka fritidsintressen som eleven kan söka till för att få mer kompisar, rapportera om hur eleven har mått i skolan, under hela veckan, varje vecka... 

7. De ickeansvarstagande:  som aldrig kommer på föräldramöten men som sedan mailar och undrar varför vi inte lägger ut ett protokoll med allt vi pratat om. Kanske dags att börja gå på möten... Just den här typen vill alltid ha utvecklingssamtal efter att de själva slutat sitt arbete utan förståelse för att jag också gjort det då. Vill man besikta bilen åker man dit när bilbesiktningen är öppen, annars kan man få körförbud. Borde kanske appliceras på barn. Ursäkten jag fått höra flera gånger är "ja, nu har ju vi tre (4,5,6,7) barn så det blir så många möten då.... Kanske de borde tänkt på innan det roliga började. 

8. De tacksamm:  de som förstår arbetsbelastningen. De har insyn i att vi har 24 andra elever och oftast fler vi undervisar, att vi går på möten, att all lektionsfri tid inte betyder att vi är föräldratillgängliga. De som inser att jag inte är IT-expert utan vänder sig till rätt instans för hjälp med datorerna. 

Jag skulle kunna fortsätta med 9,10, 11 12.... Ni som är i samma bransch förstår precis. Vill man sitt barns bästa kan man börja med att lära dem säga Tack, Ursäkta, och Förlåt. Att sedan skicka med bordskick, bra hygien (oj, oj, oj så många svettstinkande ungdomar med smutsiga kläder och otvättat hår jag möter varje dag), förmågan att passa tiden, vara tyst när någon annan talar, vänta på sin tur, visa respekt mot äldre, visa samma respekt mot klasskamrater och de möbler och det material vi har i skolan och att inte ta saker för givet. Grundar föräldrarna med dessa saker så kommer deras barns skolgång gå väldigt mycket smidigare. De kommer då ha större chans till kunskap, hitta goda vänner och få en trygg vardag och därigenom stärkt självkänsla och självförtroende.

Jag tror många föräldrar inte orkar hänga i och hålla ut. De väljer bort strider om hårtvätt, läxläsning och  hur man talar till andra. De gör nog hellre saker själva då det går fortare och blir rätt med en gång. Det leder tyvärr till ungdomar som inte har nån koll på hur de ska ta sig an nya situationer. Givetvis finns här ett antal diagnoser som ställer till det men att vara förälder är lite som för oss pedagoger "vi har de barn som vi fått". Jag upplever i många fall att vi pedagoger har större tro på barnen än vad föräldrarna har. De verkar tro att deras barn är oföränderliga och oförbätterliga. Ingen är det. Bara vilja och uthållighet finns. Och det är absolut inte farligt att sätlla krav.

Kanske är det det som är de stora bristerna i dag, orken att vilja förändra till förbättring. Hoppet verkar många gånger sättas till tiden. Med tiden kommer det bli bättre. Sorry, det gör det inte. Snarare tvärtom. Samhället är redan fyllt av en mängde odrägliga typer, kravmaskiner. Vi vill helst inte ha fler och där måste alla hjälpas åt, inte bara skola och barnomsorg. Den första förändringen måste komma närmast de små. Man måste börja gräva där man står. Ingen behöver göra något ensam det finns alltid fler som är beredda att pitcha in och ställa upp men.... då måste alla börja förstå att ledordet är TILLSAMMANS. Ingen behöver vara stark ensam men man måste vara stark nog att be om hjälp. 

Måndag morgon och jag är uppe och redo för en ny arbetsvecka. Jag kan säga att det är med blandade känslor. Det känns som om jag ligger lite bak efter gällande planering och så. Måndagar är en av de dagar då jag har ok med planeringstid. Det som förmodligen kommer hända är att jag lyfts bort från planeringen och in i frånvarande kollegas undervisning. Det i sin tur kommer leda till sämre kvalité på mina egna lektioner. Vi är mitt i en kris, jag vet det, men det är så väldigt svårt att acceptera att jag måste sänka min ribba. 

Det skolan de sista veckorna till stor del ägnat sig åt är barnvaktning så att de med viktiga samhällsfunktioner kan gå till jobbet. Det är ok med mig men i det långa loppet kommer vi få kunskapsluckor bland Sveriges unga. Hur gärna man än vill tro så fungerar inte den digitala undervisningen lika bra som med en livs levande lärare. Vi är inte ersättnignsbara. Hade vi varit det så tror jag att det funnits nån form av app som föräldrarna skulle kunna välja istället för att skicka sina barn till skolan. Lite som Kry... Kanske skulle det kunna vara ett alternativ för alla elever som hamnar i hemmasittande. 

Den här veckan kommer också att bli spännande och jag känner viss oro inför viktiga beslut som ska fattas, eller redan har fattats. Omigen, den där vägen mot livets slut går inte alltid på ett enkelt, fint rakt spår utan omkopplingar och byten. Det var nog vanligare på mina föräldrars tid och ännu mera på mina mor-, och farföräldrars tid. Säkerligen hade de möjlighet att byta spår emellanåt men samhället krävde och valde mer eller mindre åt dem att stanna kvar i den riktning som de valde som mycket unga. 

Det är inte utan en viss portion pirr som jag i dag går till jobbet. Det är väldigt mycket som spelar in men jag vilar mig i tanken att även denna dagen här ett slut. 

Med den här vackra bilden från gårdagens promenad önskar jag er en fin måndag. Och vem vet, kanske hörs vi igen, lite senare i dag. 

... mår jag riktigt bra. Iallafall från mina förkylningssymtom. Nu kommer det nya direktiv om bla folksamlingar och jag kan inte annat än bli undrande. Hur löser vi matsalssituationen? Eller räknas folksamlingar bara som sådana om man står packade som sillar? 

Många har nu lagt om sina liv men många lever på som vanligt. Det var lika trångt på Ica som vanligt, många pensionärer och de står tätt i kön till kassan. Dagligen kommer vi på situationer som kan vara farliga ur smittsynpunkt. Det är en ständig balansgång, vara försiktig, inte få panik och så måste saker och ting också få vara så vanliga som möjligt. Ungdomarna är väldigt fysiska, sitter tätt ihop, klättrar på varandra, skojbråkar och stökar. Det är ett beteende som ligger naturligt för dem. Enda sättet att få dem sluta är att begränsa deras möjligheter. 

Ja, hela den här Corona och Covid-19 situationen är så mycket större än vad jag först kunde föreställa mig. Ja, jag oroar mig för den, på många olika plan men nu släpper jag det för i dag. 

I detta nu brusar reprisen av Stjärnornas stjärna på 4:an. Jag slås av Shima Niavaranis lyskraft. För mig var hon först svår att ta till mig. Hon var något nytt, jag kände inte igen typen men hon är en sådan som nöter sig in och nu bara älskar jag allt hon gör; julkalender, konfrencier, musikalartist, medverkan i Sjölyckan. Hon strålar på ett sätt som väldigt få gör men bär ett djup som bara en så pass ung människa kan göra utifrån den livshistoria hon har. Född i Teheran, flydde kriget och hamnade i Jämtland. Vilken resa! 

Alla har sin egen resa, sin egen berättelse att berätta och alla förtjänar att bli lyssnade på. På något sätt eller vis behöver vi alla bli hörda utan att bli dömda. Alla har rätten till sina egna känslor. Att tänka och leva efter den devisen kan vara svårt då människan också väldigt oftar agerar, tänker och känner att "man har rätten att både reagera och agera" på sådant som kanske inte alltid faller en i smaken. Svår nöt att knäcka men så fort man blir medveten kommer det att gå bättre. Om viljan till förändring finns är man redan en god bit på väg. 

  Nu önskar jag er alla en fin söndag i  strålande, men ändå lite kylig, sol.   

Femte dagen hemma från jobbet. Det är år sedan, 5 närmare bestämt sedan jag var hemma så många dagar i sträck. Nu har det vänt. Jag har haft en nästintill hostfri natt och sovit väldigt bra och känner mig nästan lite utvilad. Det är väldigt, väldigt skönt. Jag tror inte att jag drabbats av corona men även jag måste följa reglerna. I de värsta av världar så har vi alla nu varit hemma i onödan och sedan drabbas vi alla "på riktigt" med samma sväng igen. Gissningsvis är det många som varit hemma nu som "bara" varit förkylda, haft vanlig influensa eller liknande. Jag ifrågasätter inte reglerna. Klara besked är bra besked och det är viktigt att vi alla följer dem.

Min morgon startar på samma sätt som de senaste 4. Nyhetmorgon, kaffe, mailkorg, dagbladsläsning och Freja Bus som ligger nära. 

Även i dag visar sig våren från sin finaste sida. Solen strömmar in, dåde underbart och obarmhärtigt avslöjande att det är mer än dags att städa. Med två ljusa hundar som båda är inne i värsta fällningstiden är änglatofflorna i hörnen utbytta mot ett stort fluffigt lurv. Har man valt hund har man även valt att både dammsuga dagligen periodvis men också att tåla det håriga lager som ständigt ligger över golv och möbler. Det spelar dock ingen roll. Att skaffa hund är ett av de där valen jag gjort som är fantastiskt bra. De får ut mig, de ger mig närhet och kärlek, glädje och lycka. Inget hår i världen kan få mig att tycka annorlunda. Vill man ha hund men inte gillar hår på allt så finns det fina raser att välja som inte fäller. 

Man behöver aldrig känna sig ensam...

I coronatider ska vi alla tänka på vår hygien, mer än vanligt. I går när jag tittade på Nyhetsmorgon så hajjade jag till. Där har de varit övertydliga, handhälsar inte, tvättar händerna frenetiskt inför matlagningen, nästan demonstativt. Torsdagens kock var Fredrik Eriksson, en sk kändiskock som är otroligt kunnig, rolig och inspirerande. Han tog sig inte bara i ansiktet utan drar med hela pekfingret under näsan, som om han skulle stryka bort en liten droppe. Därefter fortsätter han ner i grytorna. Säkerligen var det ingen fara, hade han virus på fingret så dör det säkert under upphettning men själva grejen. Fullt inzoomad på min 55-tummare. 

Nu över till något helt annat. Jag hörde en sådan bra sak häromdagen. "Att inte göra eller säga något är det som kräver absolut mest energi". Det stämmer oerhört mycket på många delar av livet. På mitt jobb där vi praktiserar lågaffektivt bemötande, att hålla igen med goda råd till dotterna som faktiskt är vuxen och har flyttat hemifrån ja, i många sammanhang. Det finns ett gammalt uttryck som min mamma sa ibland "Det gäller att hålla tand för tunga". När jag var liten förstod jag inte alls vad hon menade.Överhuvudtaget sa min mamma en massa saker som jag senare förstod var små bibelcitat som hon använde. Mamma var inte religiös men jag gissar att dessa uttryck fastnat under hennes kristendomsundervisning. 

Min aloe vera såg himla blek och hängig ut i går. När jag lyfte på innerkrukan var den blytung. Jag har alltså lyckats övervattna den. Det blev en akut omplantering där jag tog bort gammal jord, torkade av rötterna och sedan gav den ny jord. Jag delade den i två och placerade dem i ett soligt fönster. Nu håller jag tummarna att rötterna inte hunnit att börja ruttna och jag ska inte ge något nytt vatten förrän tidigast 10 april. 

Aloe Vera har verkligen fått ett uppsving de senaste 10 åren. Många känner främst till den då många skönhetsprodukter innehåller just Aloe vera, framförallt efter-sol-produkter. Om man tex bränner sig på något hett eller solen eller om man kanske skrapat sig kan man ta och skära av ett av de spjutliknande bladen och gnida den slemmiga ytan mot den skadade huden. Det hjälper. Man behöver inte ta ett nytt blad varje gång utan man kan stoppa "spjutet" i ett glas med vatten. Nästa tillfälle man ska smörja på gör man bara ett nytt snitt i bladet. Man kortar liksom ner det lite för varje gång. Ett blad brukar räcka nån vecka. Man kan också använda bladets vätska till en återfuktande ansiktsmask. Det är bara att gnida in "slemmet" på ditt väl rengjorda ansikte och låta det sitta i 10-15 minuter, därefter torkas det bara av med en bomullstuss. Har det torkat in tar man bara och fuktar bomullstussen.  Bra husmorstips!

Nu önskar jag att du får en fin fredag, var du än är och vad du än gör. 

Så har vi nått fram till dag 4. Min hosta verkar ha lugnat sig lite men jag känner mig trött och sliten och lite instängd. Att comhems nät låga nere i morse var inte nån höjdare heller. Jag var väldigt inställd på att dra igång med avstämningarna direkt. Dessvärre fick det vänta i mer än 4 timmar innan jag kunde logga in i dexter och ist. Nu är jag klar, det är bara att sammanställa de ämnesspecifika kommentarerna och infoga dem i en anmälan till rektor. Det blir måndagens jobb oavsett om jag är på plats på jobbet eller hemma. Förmodligen kan jag jobba då. 48 timmar utan symtom borde bli ganska lagom. Mitt lönesamtal i morgon uteblir dock, o i morgon är det chefens sista dag så jag undrar hur det blir med det. 

Freja Bus supportar på sitt alldeles egna sätt när matte sitter och planerar. Hon liksom häller ut sig här i soffan. 

Solen strålar från en klarblå himmel även idag. Många halvkrassliga sitter nog med sina näsor vända mot solen. Det tycker jag de gör rätt i. Frisk luft och massor av D-vitamin kan väl aldrig vara fel för ett snabbare tillfrisknande. Jag blir lite rastlös av sådan. Ska jag sola vill jag helst vara vid vattnet. Själv har jag avnjutit en långsam promenad med hundarna. Fågelkvitter, massor av vårdofter och glada hundar. Det värmer i mitt hjärtat. Det gäller att greppa det lilla när det så ofta är tomt, hjärtat alltså. 

Jag har övat Freja i att "hoppa upp" Hon tycker det är superkul och jag tycker det är så roligt när hon tar egna initiativ och hoppar upp på stockar och stenar, bänkar och omkullfallna träd. Just den här björken är nog närmare 80 cm i diameter. Bra hoppar för en liten pajsare som knappt är en skollinjal i mankhöjd. 

Det är mycket jag saknar och längtar efter. I går drabbades jag av en stark längtan att ringa min mormor. Det var länge sedan jag kände så. Hon fick en stor plats i mitt liv när min mamma gått bort. Jag hade ändå turen att få ha henne kvar i många år, hon blev 100. Det är när jag är extra skör och filterlös som längtan efter de som  inte finns kvar kommer över mig extra mycket. Som nu, när jag är lite krasslig, har mycket att tänka på och ännu mer att nysta i. Vid sådana stunder skulle det kännas fint att höra en bekant och kär röst som bara har mitt bästa i fokus. 

Livet går inte alltid som på räls... och kanske är det det som gör just livet?

Livet, jag brukar säga att det är som en bergochdalbana. Det stämmer men det kan alltid liknas vid väldigt många fler saker; en lång resa där alla vet målet men inte stationerna längs vägen, dagarna som går där vår uppgift är att fylla det med liv.... Det är emellanåt och kanske extra mycket just nu "Tikum Olam", världen är trasig och vi måste laga den. Uttrycket passar in på så mycket just nu. Corona. Meningen. Lusten. Leken. Allvaret. Sorgen. Glädjen. Omtänksamheten. Ömheten. Närheten. Samhället. Skolan. Men som sagt, en bergochdalbana. När det gått ner måste det nån gång vända och gå upp även om det kostar både i tid, pengar, energi och kraft. 

Nu önskar jag just dig, en glimrande fortsättning på torsdagen. I morgon är det fredag och vi står inför helg igen. Och den kan bli exakt så fantastisk som du vill.

Fortfarande ofrisk, som Pettson skulle ha sagt. Hostigt värre, speciellt vid ansträngning eller när jag är ute i kalla luften. Jag är ändå frisk nog för att jobba hemmifrån. Det är tur det annars skulle jag nog bli tokig. Det ger mig en bra struktur på dag. Upp på morgonen, logga in i dexter, kolla av vilka elever som är borta, vänta på dagen lösning för att se om det sätts in vikarier på mina lektioner, maila några föräldrar och kollegor. Därefter sätter jag mig och samlar material i form av  bra faktasidor, går igenom lämpliga föreläsningar på Y-tube sedan sammanställs allt och jag tillverkar nån form av instuderingsuppgifter. 

På det hela taget så gör jag nog 2-3 timmar om dagen. Det tar mycket längre tid när jag vet att lektionerna måste vara av karaktären "mycket självgående". I morgon tänker jag att jag ska ta mig an terminsavstämningen. Mellan 8-15 låter jag mailprogrammet stå öppet så jag snabbt ska kunna svara när tex en elev undrar över något.

Jag tar små pauser emellanåt, sätter på en kopp té, gosar med hundarna eller plockar med mina växter. Den som är på bilden här nedan är jag lite bekymrad över. Den ser så blek ut i bladen och det är allt annat än kraftfull. Jag har köpt den på IKEA för några månader sedan. Den såldes som aloe vera men jag tror inte att det är en äkta. Jag får googla upp om den vill ha mer solljus. I nuläget står den inte i direkt solljus och får dessutom bara morgonljus. 

Mina pälsklingar är fortsatt nöjda över att ha sällskap hela dagen. Det är som att de säger att "Nu matte, nu har du fattat hur dagarna ska spenderas"

Ha en bra lillördag!

Dag två i isoleringen pga hosta och huvudvärk. Nej, jag tror forfarande inte att jag har corona men jag följer regelverket. Hur tråkigt det än må vara. I går gjorde jag ett par timmars jobb för att det skulle finnas saker åt eleverna att göra. Jag vet redan nu att vissa elever kommer bli klara i god tid men då får de väl helt enkelt fördriva tiden med annat. 

Vad gör man förresten med de elever som ständigt tar hem uppgifter och gör klart hemma trots att jag kanske säger att "nu har ni tre lektioner på er". Redan lektion två är de klara. Jag tror att just mina elever som gör så har en ganska skral fritid och skolan blir liksom det roligaste de har. Det är heller inte så att jag kan "smacka på" och göra väldigt mycket mer omfattande och svårare uppgifter inom högre betygskriterier, de är inte där än. Nu när jag är hemma så ser jag ändå till att schemalägga uppgifterna så de inte ska kunna göra dem i förtid, det skulle bli jobbigt för en ev vikarie. 

I dag var jag uppe innan 7 för att maila in att jag är fortsatt sjuk. Jag passade även på att maila några elever och kollegor, kontrollera med dexter hur många och vilka elever i mina klasser som är frånvarande. 4 elever i varje klass är anmälda sjuka i nuläget, 22 av personalen är frånvarande.... Stackars, stackars de som är på plats. De blir av med sina pauser, planeringstid och ibland tom luncher. Det är inte bra, jag blir på riktigt orolig för hur många som kommer drabbas av utmattningssymtom. 

Jag kan också känna oro över alla barn som blir hemma i karantän och som inte har en bra hemmiljö. De där barnen som alltid är på plats i skolan, de som hörs och syns mest eller de som försöker göra sig osynliga. De som kommer först på morgonen och de som alltid dröjer sig kvar, både efter lektioner men också efter skoldagens slut. Jag tänker på de elever vars största mål på dagen är det som serveras i skola. Alla elever som vi "inte kan sätta fingret på" men där det så tydligt är något som inte stämmer.

Hur många gånger har pedagoger upplevt det, att något inte stämmer. Tankarna går i banor om man skulle och borde göra en orosanmälan men så ska man börja rada upp varför och då ser det hela väldigt luddigt och oklart ut. Min uplevelse är också att orosanmälan sällan leder till något positivt eller något som gagnar barnen. Snarare blir det resultatet att eleven blir mer sluten och hemlig och att föräldrarna verkligen ser skolan som en fiende. Det är som att socialtjänsten inte har resurserna att hjälpa och vägleda de familjer där det bara är något som "inte stämmer". Finns det klara bevis om övergrepp, missbruk, vanvård osv är det lättare att få till stånd en insats. Men om det "bara"  är så att föräldrarna verkar jobba för mycket så barnen är ensamma, om ungdomarna verkar vara ute för mycket och sent av någon anledning, om hygienen verkar skötas sisådär, om eleven vägrar gå till skolan eller om eleven ser väldigt glåmig och håglös ut då har jag aldrig varit med om att en orosanmäla genererat i något bra. 

Jag sätter min förhoppning till att nästnästa veckas påsklov kan leda till en förbättring av hälsoläget bara alla kan avstå stora påsksammankomster. Hela den här virussituationen har växt till sig som en snöboll som rullas i nedförsbacke. Det slog mig i natt när jag vaknat efter ännu en hostattack. Vi kan verklilgen bli strandade, ihoptvingat i våra hem, varslen rasar in och personer i min närhet drabbas, tänk om det blir som Italien och Spanien? Apotek och mataffärer är det enda de får besöka, köer in till butikerna, man får bara sitta en i bilen och jag hörde att man inte ens få gå promenader fler än två tillsammans. Jag har ju hundar så jag kommer få fortsätta att åtminstone gå ut och röra på mig i vårljuset. 

Jag får emellanåt verkligen dra mantrat "Det kommer att bli bra." för mitt inre lite då och då. Nu är jag bara hemma dag två men min rastlöshet är redan stor. Det är himla gött då att jag har tillgång till mail och sociala medier vilket blir ett annat sätt att umgås. 

Att hänga med den här godingen är inte så tokigt. Hon är en fryslort som älskar sin bädd som verkligen är värmande. Får hon även en filt över sig så är livet extra glimrande. Annars är tillvaron med två hundar och en katt lite som illustrationen nedan....

Nu önskar jag er en finfin dag. Till alla er som är friska och jobbar, stort tack för att ni hänger i. Till alla som är som jag, lite krassliga, kämpa på du är snart på banan igen. Slutligen till er som har insjuknat i corona, jag tänker på er och håller tummarna för att ni frisknar till vart efter. 

Nämen då så var det min tur. Jag har hostat i natt, det har liksom kliat i halsen och så vaknade jag vid två och låg vaken i flera timmar. Så irriterande! Sömnbrist ger mig huvudvärk, nästan som en klassisk baksmälla. Onödigt är bara förnamnet. Själv tror jag att jag bara har nån rethosta sedan promenaden upp på Ramunderberget i går. Kall luft i kombination med galet dålig kondition irriterade mina luftvägar. 

När vi står inför den samhällssituation som vi faktiskt gör kan jag bara inte gå till jobbet. Det är straffbart. Nu blir jag hemma minst tom onsdag oavsett om jag slutar hosta pronto. 

Jag undrar om man precis nyligen fyllt på vattnet i Göta Kanal. ALdrig har jag sett det så lerigt och brunt. 

Söderköping är en väldigt pitoresk och vacker stad. Jag älskar de små trähusen i sina pastelliga färger. Givetvis är den lilla staden som vackrast på sommaren då färgerna är ännu klarare och allt är inbäddat i en mjuk grönska. Det var fler som hade tagit tillfället i akt att besöka både Söderköping och Ramunderberget under söndagen. Många hade med sig fika och satt i solen och njöt av kaffe och smörgås. Mysigt, det ska jag komma i håg till nästa gång, fika måste tas med. 

Så här tidigt på året är det folktomt på kanalen, inte en båt så långt ögat kan nå. 

En något samanbiten och barsk Mia. Det beror förmodligen på att solljuset var väldigt skarpt och gick hårt åt ögonen. Att jag sedan var helt slut efter promenaden i trapporna upp var också en bidragande faktor. Det är verkligen dags att ta tag i konditionen och börja cykla igen. 

Är det inte typiskt, det här med att vara hemma och inte vara jättedålig. Man fylls av en massa saker som man tänker att man ska ta tag i. Det kan vara alltifrån att sätta in kort i album, plantera om blommor till att börja cykla eller gå långpromenader. Vad som verkligen blir av är förmodligen bara att man plöjer en ny serie eller att man befinner sig på sociala medier hela dagen. Det jag kommer att göra är att se till att eleverna har arbetsuppgifter att göra. 

Jag hoppas att ni får en fin måndag. Att ni är friska och om ni inte är det hoppas jag ändå att ni är så pass bra att ni kan njuta ens stund av det vackra vädret.