vaknar tidigt, såklart. Låg och lyssnade på pod, sen kaffe och ropa in bästa grannen. Sandhamnsmorden på Play och frukost med tonfiskröra och apelsinjuice. Sen thriller med bästa Helene, superskönt och spännande och mysigt. Det blev liksom aldrig ljust ute utan jag njöt av adventsbelysningen.

Lite småpyssel här och där och sen var klockan slagen och hjärtat dök upp. I kväll har han firmafest, jag skjutsade honom dit. Sen hämtade jag upp dotter med pojkvän. Efter en god pastarätt låter Så mycket bättre, hemma hos mig. Allt är stilla, lugnt och bra. Jag mår efter omständligheterna bra. Nåt jag verkligen ser fram emot är nattens besök. Det kan knappast finnas något bättre än att veta att den man älskar kommer att komma smygande, tassa in, eller kanske snarare... vingla runt och dunsa ner i sängen. Krypa intill, nära på alla sätt och vis.

Jag måste erkänna att jag är en succer för skedandet. Vill helst vara den lilla. Känna en stark arm runt min midja, en stor hand som greppar mjukt och försiktigt runt mitt bröst. Det ger mig en galet skön känsla av trygghet och stabilitet. Men på samma sätt är det lika skönt att bara slumra och lite vilset sträcka ut handen och känna efter. Handen söker och letar och när den finner. Ja, det är då jag kan sova vidare. Lugnt och avslappnat.

Fysisk kontakt och närhet är totalt avgörande för mig. Jag behöver bli berörd och rörd vid, för att fungera. Jag behöver också få röra vid och vara nära för att livet ska funka. Närhet kan vara något av det finaste som finns. Å ni vet, ibland är närhet det enda som kan få det hela att funka. Men ibland är just närheten det som får det att sluta.

Jag har upplevt alla varianter. Jösses i havet! Jag har varit ärlig och jag har varit så oåtkomligt oärlig. Kanske borde jag åtminstone vara nominerad till en Oscar. Det känns i dag ledsamt, sorgligt, och skämmigt när jag tänker på att jag nån stans i livet helt plötsligt började vara nån annan. Hur illa man än tycker om nån så borde väl den personen ändå på nåt vis vara värd sanningen.

Jag har, å det här kommer låta helt sjukt. Jag har på nåt knasigt sett, känt mig tvungen att vara nån annan. Jag kände inte att jag kunde visa mig som den jag är. Med massor av eftertanke så kan jag numera le. Jag ser vad som var och jag ser hurdan var och det är då jag njuter. För nu, just här och nu, ja då vet jag. Jag är jag och jag är den jag är å det är skönt att känna att det är just den som du älskar allra mest.

Kanske är jag skadad men den här.... Är den inte lite som en fallossymboler?

Somligt å somliga... Ja, det gränsar till sorgligt. Så jag känner mig manad att säga...

Absolut ingenting

Tack å tack å tack!


Detta lilla piller som drivit mig i diket... Jag är så tacksam för dig. Du griper in, du få mig lugn o avslappnad. Jag kan somna. Jag är sååå tacksam

Di lilla avlånga piller, du har mig kraft å ork att fixa nästa dag.

alltså, det här mörkret. Det är mer än ok med mig. Damm, hundhår, katthår, fibrer från kläder mm... Det liksom överöser mig. Men... Jag litar till mörkret. Då syns inte alla skavanker. Så kanske, kanske blir jag okejad av mitt arbetslag....

Söndagsnattens bravader på akuten har legat som en tung filt över kroppen under ett par dagar. Först i dag kände jag mig återhämtad. Skapligt utsövd drabbades jag av väderchocken. Usch, vilket regn, rusk och mörker. Ja, ja, det spelar ingen större roll då kvällen ska ägnas åt att plocka och städa. För i morgon blir det lite förfest hemma hos mig innan jobbet drar vidare till SOL-fest på laxholmen. Det blir bra, ser faktiskt fram emot det. Och nu är det bara en vecka kvar till första advent.   

Här på akut verkar alla andra vara i större behov av vård än min faster. Hon kom in med ambulans för 7 timmar sedan och har ännu inte fått träffa nån läkare.

Det är inte första gången jag sitter så här brevid och väntar. Jag har gjort det massor av gånger förr men då med mamma och pappa.

Det är helt svart ute och ventilationen väser oerhört sövande. Jag är trött men lär väl piggna till när det är dags att cykla hem.

Morrondagen får jag fatta beslut om när klockan ringer. Kan bli svårjobbat om jag inte kommer hem förrän på morgonkvisten.

Men nu så tänker jag hålla tummarna för att det inte kommer in några fler sjuklingar med högre prioritet än min faster.

I dag ska det enligt skrockens värld hände allt möjligt knasigt. Jag hoppas inte det blir så. För i dag fyller hjärtat år och jag hoppas han får en toppendag. Tyvärr kan jag inte fira den tillsammans med honom. Istället ska jag fira en annan herre, nämligen sonen min. Han har beställt mat och jag har även förberett med god dricka och godis. Han är inte så förtjust i tårtor men det kan bli så att vi bakar nån kladdkaka tillsammans. 

Fredagskänslan kommer så sakteligen påsmygandes och det känns fint. Vädret är toppen för en myspys eftermiddag med tända ljus och tid att krypa i hop med katt och hund under en filt. Men innan dess behöver jag nog röja av lite. Jag så i morse att kissen spridit kattsand i halva hallen och det är allt annat än trevligt. 

Nu är det åter dags för mig att ta tag i jobb, nu nationellt muntligt prov i matematik. 

Go förmiddag på er!

19:53 för 14 år sedan. Då kom han. Min prins. Min stora kärlek, den som bara kan mätas med den jag känner för hans underbara storasyster.

Tre veckor för tidigt men så efterlängtad. Så vacker, vaken och med. Jag satt vaken hela natten. Bara tittade o njöt ackompanjerad av pappans snarkningar.

Jag är så rik. Så lyckligt lottad. De vackraste, finaste, mjukaste, behagligaste, omtänksamma barnen har kommit till mig.

Mitt hjärta växer för var dag. Det växer i takt med barnens storhet. Så stolt o glad jag är. Samtidigt är det ledsamt att inte ha prinsen här och fira med honom. Det får vänta tills pappaveckan är över.

Fram tills dess njuter jag av gamla minnen. Lilleman i köket, på stranden och allmänt i farten.

Jag älskar dig oändligt min fina, kloka, roliga lillprins.