Det blåste en del i dag så vi kunde inte lägga till vid "vårar ställe". Efter lite sökande hittade vi en bra plats. En bil med sol, lä och sköna klippor.

Det tog mig en stund att inse att jag varit här förr. Fast 20 meter bort, på andra sidan viken. Å i annat sällskap.
Å för ett helt liv sedan.

Freja och jag är helnöjda. Bästa stället. Fyllt av drivved att knapra på och jag gläds åt den underbaraste natur. Varför åka utomlands när Sverige o dess skärgård är så vacker att det gör ont i magen.

När man så tillbringar tiden här med bästaste sällskapet formas minnen som är värda att spara i "kom-ihåg- ryggsäggen". Den börjar bli full nu. Så därför öser jag ur sånt som förlorat sitt värde. Sånt som var viktigt förr men som nu känns platt.

O nu lite bilder från min o Freja Bus promenad på Småskär, en bit a paradiset som ramlat ner framför mig.

Underbart att ligga på mage o bara kika ner på det vackra.

Min lilla irländska

Massor av gott att snuffa på. 

Så nyfiken så

Skärgården när den är som vackrast

För många år sen befann jag mig på andra sidan. En ganska oskön historia
 

Först gymmet sen en mil på cykel. Styrka o frisk luft. Rensad hjärna och massor av kärlek i hjärtat. Är stolt över mig själv som försöker ta steget från soffpotatis med värk o pillertrillande till heltidsjobbande tränande människa om än med ganska mycket värk då o då. Men det är det värt för mitt huvud känns klarare.

Så stort tack till min fantastiska kropp i dag. Nu ska här frossas i fyra smöriga knäcken med gurka på. Underbart!

Pöss o go natt!

då är det ganska gött. Men det kan vara jobbigt också. Just nu kämpar jag med mig själv på så många plan. Främst gör jag et genom att fokusera på att stärka min kropp med olika former av träning. Men det kostar på, så här på torsdagseftermiddagen är jag ganska så mör. Vet att jag bara måste, måste ta mig till gymmet. Ska, snart. Önskar bara att det blev lite svalare ute först.

Sist jag tränade så avslutade jag med en mils cykeltur, utomhus. Skönt! Känslan att bara fara fram, låta kroppen göra sitt och hjärnan fick studsa sina tankar fram och tillbaka. Har haft en del att fundera på. Beslut som fattas, stora som små. Allt känns lättare efteråt. Det är sånt jag måste tänka på när det känns trögt.

Sådärja, nu har jag motiverat mig själv. Dags att dra.

Det ska man väl göra men det blir märkligt när bloggen gör som den vill och vissa inlägg försvinner och andra blir dubbla. Måste kolla upp vad jag gör för fel...

I juni valde jag att attackera min EDS, mitt hypermobilitetssyndrom min fibro, från ett annat håll. Jag var trött på piller. Blivit livrädd efter ett handlöst fall från en båt. Jag bara kände, det här går inte. Jag kan lika gärna vara död om jag inte gör något. SÅ jag vände på allt. Köpte gymkort, började fasa ut morfinet, övergick till bara alvedon. Slutade med insomningstabletter, lugnande, och liknande. 

Kvar fanns jag, propavan, och en jävla vilja att få ett annat värde i livet. Vill inte ropa hej men...

Jag kan sitta ner i mer än en timma i streck. Jag går utan att halta, jag kan planera, bestämma och genomföra. Förstår ni vilken lycka. Kanske är det inte för alltid. Kanske är det bara ett uppehåll i skoven men... De dagar jag mår som sämst är ungefär som de dagar jag förr mådde som bäst. Å allt detta utan cortison o annan skit. 

Med rätt stöd och uppmuntran har jag i dag hamnat där jag är. Fast, det allra mesta kommer från mig själv. Från min vilja. Jag är väl medveten om vad som kanske kan komma, men här och nu... Jag ska bara njuta av det faktum att jag kan sitta ner i mer än en timma, jag kan gå med hundarna 7 ggr per dag, jag kan vandra en stund i skogen, jag kan älska nöstan som jag vill, jag kan städa, diska , plocka ur diskmaskinen... utan att det känns dåligt. Och det är ju en fantastisk och galen seger för mig. 

Kanske håller det bara en stund... men det gör inget. Jag har ändå fått känna på hur det kan vara....

galet eller galen! Ja, så kan jag sammanfatta de senaste dagarna. Just nu har jag så mycket tankar, känslor och upplevelser som fladdrar runt i mig att jag ännu inte är reda att försöka räta ut allt.

Jag ska bara vara nu. Låta allt vara, komma och gå. Ge mig tid att tänka, känna och fundera. Jag har själv sagt en del, fått höra desto mer och framförallt känna en massa oväntade känslor. Åldern ska göra en vis och kanske har jag nu lärt mig att saker och ting kan få ta tid.

Så nu ska jag ge mig själv den där tiden. Fundera, tänka och känna.

I morgon går jag in på mina sista tre lediga sommarlovsdagar. Jag ska ta vara på dem, i bästa Mia-anda....

Bästa träningskompisen fick trevligt förhinder i dag, så jag masade mig i väg själv. Inget större motstånd faktiskt. Jag vet att det blir varmt, gör lite ont under tiden, jätteont dagen efter, men i långa loppet är min tro nu jäkligt stark på att detta kommer vara min luft under mina vingar.

Väl där, väljer jag att gå ner i källaren först, där tränas med fördel ben, mage och rygg. Två "björnar" var redan där. Jag hejjar lite försiktigt. Kollar av vad de pysslar med och väljer att sätta i gång med en anna maskin. Tydligen hade de kommit i flow, varje bespark krävde ett "oooaah" och när de gjort sina 8 så bara PANG!!! Släppte de vikterna. Första gången trodde jag nån blev typ skjuten. Gång nummer fyra och fem ville jag skjuta dem. Ska jag behöva bli hörselskadad på den här resan eller måste jag bära hörselproppar?

Skönt nog var de klara efter nån kvart. Så då kunde jag mölja på i min egen takt utan skrämskott. På nåt vis så går det snabbare att träna igenom sig när man är själv. Det blir inte så mycket spilltid på skvaller, analyser och reflektioner. Men jag saknade Helené. 

På väg hem kunde jag känna hur mör jag blivit i benen. Ute är det svalt nu. Nästan septemberlika vindar. Vädret berättar för mig att snart är det jobbdags. Å jag längtar faktiskt. Saknar elever, kollegor, uppdraget och allt det där. Plockade fram boken som vi ska läsa i speciallärargruppen i morse. Ska fördjupa mig i den lite senare i dag. 

På min promenad hem från gymmet så passerar jag ju mitt kvarters pizzeria. Ni som känner mig vet ju att jag har haft en herre där som gärna vill bekanta sig mer med mig. Jag har varit väldigt avvisande, fast på ett trevligt sätt. Jag har det senaste året hälsat, men inte mer. I dag när jag gick förbi satt han där, jag lyfte handen och hälsade. Sedan fortsatte jag. Jag hör någon ropa, och sen (det är inte klokt, och det okloka är att jag faktiskt stannade) visslade han  på mig som om jag vore en hund. Herrn i fråga springer i fatt mig och vill prata. Summan av samtalet var väl egentligen en ursäkt men in smög sig kommentarer om både hur jag är och hur min kropp ser ut. Va, fasen! Vad är tanken? Ska jag bli glad över att nån kollar på mig och talar om att de gillar vad de ser. Bli glad för komplimangen? Det är min kropp som han  på nåt vis anser sig  ha rätten att uttala sig om. 

Ska jag bli glad när nån säger att jag är fin, en person jag varken känner eller knappt vet vem det är? Ska jag bli tacksam över att han inte tyckte att jag var, typ ofin? Jag är den jag är, och jag vill faan inte att nån pajsare säger vare sig det ena eller det andra om mig som person, mitt utseende och min kropp så länge jag inte har bett om det. 

Det är inte 50-talet. Vi kvinnor är inte längre fostrade att bli glada om nån visslar efter oss. Lika lite som vi vill ha en hand om vår rumpa eller tutte av nån vi inte känner, eller om vi inte bjudit in till det. Föreställ dig om jag gick fram till en tjomme och spände blicken strax under bältet, småler och säger "har du nåt och komma med där?" eller kanske greppar tag. 

Nej, komplimanger kommer välavvägda, oftast från de man känner, och allra helst från de man tycker riktigt mycket om. Det är då de betyder något... eller det är då de får en betydelse....

Då så, nu är jag inne på näst sista semesterveckan. De första två dagarna handlar till stor del om att vid olika tillfällen ta med kidsen till tandläkaren och läkaren. Men jag har även försökt boka in en del trevligheter. 

I dag blev det fika på Färgargården med en kompis från lärarutbildningen. Det är 22 år sedan vi lärde känna varandra. Vi har försökt setts regelbundet men nu var det 5(!) år sedan. Inte klokt hur dagar och månader blir till år. Nu var vi klokare än sist. Vi har redan bokat in en ny träff. 

I morgon blir det träning och på onsdag ska jag käka lunch med finaste kusinen. Givetvis kommer det bli ett par varv på gymmet också. Och hundpromenader. På fredag blir det en sväng till Dynamo med tjejerna. Nytt för mig men jag är alltid villig att prova nya saker. Nästan alltid iallafall.