Efter att ha tvättat, bytt sängkläder, bytt köksgardin, promenerat med hunden, handlat och dammsugit så är det nu dags att bara landa.

Jag tänder ljus, fluffar kuddar och bara väntar. För nu hemmet klart för att ta emot mina barn. I kväll blir det bara Elis då Tyra väljer att hänga med pojkvännen istället för med sin mamma.

Jag känner mig ganska förkyld och ryggen är pest. Just därför slår jag upp en whiskey, sätter mig till rätta i soffan för en stunds samtal med människor jag älskar.

Vill passa på att önska er en god fredagskväll. Och så hoppas jag att morgondagen blir fin. Oavsett om du tänker partaja o klä ut dig eller om du väljer att lägga fokus på att minnas och hedra de som inte längre finns bland oss. Kanske hinner du med både och.

Vilken underbar dag. Lagom varmt, vindstilla, en glad hund och naturen som bjuder på en färgprakt utöver det vanliga. Alla färger liksom bedövar, både själ och hjärta blir som berusade av det vackra.

På min morgonpromenad tog jag in och bara njöt. En halvtimma av total närvaro. Nåja, nästan. Ett par ögonblick genom kameralinsen. Men bara för att nu kunna dela med mig av allt det vackra.

Som en koja!

Ur ett annat perspektiv.

En magisk passage mellan två gigantiska pilträd.

Kimmo hittade en god pinne att tugga på.


O när jag kom in efter promenixen så doftade lägenheten underbart av liljorna som jag fick av gårdagens lunchsällskap.

när man har lov ska man ladda sina batterier så att sista sex veckorna fram till jullovet ska lekande lätt att jobba. Just därför är det bra att hitta på roligheter och träffa människor man tycker om men som man kanske inte hunnit träffa på länge. I måndags var jag hos min kusin på lunch. Jättemysigt och trevligt.

I dag fick jag besök av en gammal granne. Alltså hon är allt annat än gammal men det var ett tag sedan vi var grannar. Jättekul att höra vad som händer i hennes liv men också få berätta om vad som pågår runt mig. Dessutom lyckades jag bli av med ett lass flyttkartonger som bara var i vägen för mig uppe på vinden. Jag hoppas verkligen att hon och hennes lilla familj ska trivas i sitt nya boende. Och då det är i "rätt stad" så känsla det inte kommer gå över ett år innan vi ses igen.

Nu har jag landat i lugnet. Vovven mumsar högljutt på ett ben och jag bara myser. Jag gillar verkligen när det mörknar ute. Tända ljus, krypa under en filt, ta en kopp té... ja sätten är många att hålla värmen och humöret uppe.

På det stora hela har jag haft en toppenhelg. Så klart lämnar den en del att önska, men på det stora hela har det varit kanon. I fredags dök min älskade son upp. Åh, som jag saknat honom. Jag är mån om mina ensamveckor, för det är då jag laddar energi för att orka barnveckorna. Med min smärtproblematik behöver jag massor av egentid då jag kan återhämta mig och bara vara. Jag hade planerat middag men så dök allra bästa grannen, min kära vän Heléne upp och ville bjuda på pizza. Hon är urgullig. Hon vet verkligen hur kämpigt det är att vara ensamstående mamma, både ekonomiskt och känslomässigt. Hon är en person som har kommit att står mig otroligt nära under det dryga år vi har känt varandra.

Lördagen blev en mysig historia. Vi åkte till Erikshjälpen och fyndade för att sedan fika på Helenes dotters jobb. Hon jobbar på ett jättemysigt fik på Ingelstad. Vi passade även på att besöka plantagen. Där shoppade min vän en hel del. Själv hittade jag inte det jag sökte. Åh vilken lycka för mig. När grannen bytte sina växter så fick jag de gamla. Så i dag har jag planterat om dem och duschat av dem. De har nu fått bosätta sig på sonens fönsterbrädan.

Det blev himla mysigt och ombonat. Jag passade även på att plantera om en del pelargoner. Under tiden hjälpte sonen mig att måla om en korg som jag fyndat på Erikshjälpen. Det kommer bli så himla bra när den är klar.

Jag älskar att fynda, fixa och göra om. Om en vecka har jag semester och jag har några projekt som jag tänker genomföra. Jag vill bla måla om och tapetsera garderoben i hallen. Ser det färdiga resultatet framför mig och det kan bli toppen. Det behövs inte mycket för att jag ska känna mig glad. Jag är nog ganska positiv av naturen. Lätt att glädja och göra nöjd. Jag behöver aldrig dyra presenter, resor, smycken och liknande. Ge mig av din tid, låt mig förstå att jag är längtad efter eller saknad, det är sånt som gör skillnad. Jag har flera sådana personer runt mig och det är fantastiskt. Eller som häromkvällen, jag fick ett mess där det stod "Du berör på så många plan" hur fint är inte det. Sen så undrade jag lite på hur men följdfrågorna refuserades.

Det som däremot tär är när jag får känslan av att nån känner sig pressad att träffa mig. Det kan vara närstående, vänner, kollegor, släktingar mfl. Du vet, "aaa, men vi måste ses snart. Vi får se hur vi har det framöver" eller " jag kan inte i dag, men torsdag eller fredag kan gå" Hur värdefull och efterlängtad känner man sig då? Säg hellre då ingenting. Ingen människa vill känna att det är nån form av måste bakom det hela. Varje kvinna vill känna att det är längtan och saknaden som driver på och att man vill ses så snart som. Givetvis vet jag att livet är fullt av hinder och saker som man måste göra men jag vägrar vara ett måste. Då vänder jag ryggen till och öppnar andra dörrar.

Med tanke på vart jag är i livet, ensamstående, tonåringar varannan vecka och med väldigt mkt egentid så vill jag styra upp min fritid. Jag hittar gärna på en massa trevligheter och ofta innebär det att umgås med människor jag tycker om. Jag vägrar att sitta ensam hemma och stirra på väggarna. Istället vill jag fylla mitt liv med glimrande ögonblick och värdefulla stunder. Just nu är det som så att livet är det jag fyller dagarna med, inte tvärtom.

Mitt liv är lite som den här växten. Hjärtan på tråd.....

Mina stunder ska löpa som en länk. Hjärta efter hjärta....

det är fladder i luften... Kvällen bjuder på vissel o pip från massor av fladdermöss. Jag gillar det, skarpt. Jag älskar fladdermössens högfrekventa pipande. Kvällspromenaderna med hunden är guld värda för jag tycker det är så mysigt.

I kväll har jag haft besök av min älskade arbetskamrat Cissi och hennes supersöta och kloka dotter. Vi käkade lite varma mackor och åt icke hemmagjorda syltkakor. Mörkret lade sig utanför fönstret och allt blev bara så där avslappnat och härligt. När allt känns så där självklart så blir det extra hemskt när de går. Å man vet att det dröjer massor av dagar och veckor innan man ses igen. Sånt gör ont.

Sådana känslor får mig att reflektera över att det finns personer som borde stå mig närmare, som bor närmare och som jag träffar mer sällan. Men allt kan inte hänga på mig. Jag försöker numera tänka som kring utvecklingssamtalen, efter tre inbjudningar så får det va.

När jag kom hem i eftermiddags tog jag med mig Kimmo på en tur här på Söder. Japp, jag måste erkänna. Jag är en sucker för stan. Och när det gäller stan så är söder stället man ska vara på.

Även här, mitt i mittimellanstaden, finns det en vacker natur med färgsprakande höstnyheter. Jag njuter nåt så alldeles över allt det vackra o fina som finns här. Ja, jag har faktiskt bott på landet och jag kan bara säga; där ser man inte skogen för alla träd.

Om man backar ser man helheten. Går man nära ser man de fina detaljerna. Och jag har allt här. Det är liksom magiskt.


I går besökte jag en loppis. Erikshjälpen. Så mycket fint finns där och det kostar nästan inget. Jag var på jakt efter en lampskärm men kom hem med annat. Tyra har önskat sig en tékanna och jag själv var på jakt efter en värmare. Helst i smide. Hittade inte det sistnämnda, bara en i koppar, så jag tog den. O på nåt märkligt sätt så bara passade den med ett klick med tékannan, som handen i handsken.

Så det får funka och duga. Bästa köpet var nog ändå krukan. En stor fin, gammaldags porslilnskruka som jag bara betalade 30 kr för. Varför köpa nytt när man kan hitta saker med själ och hjärta för en bråkdel av priset.

Så fin! Å med barnbarnsbarn till min Mårbackapelargon. Jag blir fnissig o glad i hela kroppen. Vilket fynd!

Funderar lite... Ibland händer det att jag får ett litet andrum, lite tid över. Då är det skönt att bara få luta sig tillbaka och tänka, känna, reflektera och utvärdera. Sådana stunder är nyttiga för mig. Det är då jag liksom landar, laddar och och fylls med ny energi. Iallafall är det ett av de sätt som jag använder mig av för att hitta styrka och kraft. 

Andra sätt att må bra på är ju att vara med människor man älskar eller med sina djur. Djur är ju en enorm källa till kärlek. Och vem mår inte bättre av att älska? Vår katt Ozzy, vår livräddare, har varit med i 5 år nu och oräkneliga är de gånger då han fått både mig och barnen att må bättre. Alla som har häst eller rider vet ju hur fantastisk den samvaron är. Själv är jag lite hästrädd men har varit med en kompis i stallet ett par gånger och hjälpt till att rykta. Bättre terpai finns knappt. Man gör något som är behövligt men också så otroligt behagligt. 

Att vara i naturen ger mig också kraft samtidigt som det gör mig behagligt trött. Jag är ingen person som ger mig ut och vandrar eller hajkar och tältar. Sånt klarar jag inte rent fysiskt och har inte heller det intresset. Jag får erkänna, jag är för bekväm också. För mig räcker det gott att plocka svamp nån timma, eller promenera med hunden. Det är också mysigt att vandra den lagom långa sträckan till Sjöänga och ha med sig en engångsgrill och grilla korv, allra bäst är det tidigt påvårvintern. Eller att tillbringa en dag på en strand eller klippa vid en sjö eller i skärgården.

Att vara nära de jag älskar och tycker om är oslagbart som laddare. När kidsen dyker upp på fredagen, ja då blir det en bomullskänsla i själen. Även om det ibland är jobbigt och konfliktfyllt med tonåringar så mår jag som bäst när de är hos mig. Sen så uppskattar jag små korta avbrott från både dotter och son under mina barnveckor, både för deras och för min skull. 

Ibland, när jag bara är... så låter jag tankarna bara fara fritt. Somliga stunder fladdrar tankarna besvärande ofta till samma ämne, då är det lätt att bli arg och irriterad på sig själv. Speciellt om det är något som jag upplever som ett problem, antingen rent fysisk eller kanse rent mentalt. Just nu har jag insett att det inte är någon idé att tvinga bort tankarna. Jag måste liksom tänka färdigt på saken. Ibland kan en fundering, oro, känsla, tanke, ett problem eller liknande bli väldigt tung. Det känns som om den uppfyller hela ens väsen.

Som att bära ett ok på axlarna, eller ett stort frågetecken. I de lägena är det nog bäst att tänka klart, försöka hitta en lösning eller åtminstone fundera ut ett tillvägagångssätt. Nu börjar det bli svamligt... Men låt säga... Jag kanske känner mig orolig för hur jag ska hinna med allt som ska göras kommande vecka. Den kanske är fylld med måsten som krockar med saker som är roliga och som jag hellre vill göra. Att då gå och älta och älta är så mycket värre än att sätta sig ner och strukturera upp. Det kan innebära att jag är tvungen att stryka några roligheter men jag måste också se till att gallra i de där måstena. För visst är det så att även somliga måsten kan skjutas upp till morgondagen (eller veckan efter). 

Kvalité är bättre än kvantité, i vissa lägen iallafall. 

Nu är det sjukstugetider och gåpåkurstider för många på mitt jobb. Nästan alla har någon fråvaro nån dag. I går saknades det 7 av mina arbetskamrater. Vi fick en vikarie! Stessigt för många. Jag var inte värst drabbad men jag blir illa berörd när jag ser kollegor gå på knäna, sönderstressade och mentalt nedbrutna av att aldrig få planeringstid när de ska, inte kunna göra det som de har planerat och att ständigt springa mellan lektioner och rastvärderi. Dessutom detta ständiga konflikthanterande. Här kan det tjafsas och bråkas om stort och smått, ibland undrar jag, hur gör barnen hemma på eftermiddagarna. Har de föräldrar med ute när de leker som ser till att allt går rättvist till, att alla får gunga lika länge osv. Förmodligen inte, å andra sidan så är de intee 140 barn på en enda gård eller lekplats, de kan dessutom gå hem eller nån annanstans om inte leken passar dem. Här måste de vara inom skolans område, även om de inte vill. 

Säkerheten blir tullad på när det fattas så många vuxna. Vi hinner inte ringa hem om en elev avviker från skolan, vilket är direkt farligt. Beslutet blir svårt när valet är att lämna 26 andra elever ensamma i 5-10 minuter när man ska leta efter den försvunna eller kontakta dess förälder. De får iofs ett mess där det står att eleven avvikit. Bättre än inget men tyvärr händer det att det inträffar fem andra incidenter eller konflikter och så glömmer man ringa och reda upp med elev nummer ett, han som försvann. 

Gissa om sådana scenarier är stressande och pressande. Känslan av att aldrig riktigt bli klar, hinna med allt och alla och att sedan ha kunskapsmålen som håsar en i nacken. Jag är glad över att jag inte är klasslärare längre. Med en utmattningsdepression i bagaget och en kronisk rygg/led-sjukdom kommer jag aldrig att klara det mer. Istället får jag göra vad jag kan för att stötta mina kollegor. För ibland har jag möjlighet att gå in och ta en extra rastvärd, avlasta genom att skriva extra anpassningar eller hjälpa till och göra en pedagogisk kartläggning eller ett åtgärdsprogram. 

I dag mår jag något bättre än i går. Nackspärren har släppt lite och då minskar huvudvärken och yrseln. Det är en sådan skön känsla. Jag känner mig med en gång så mycket gladare och starkare. Jag får lust att pyssla lite på hemmaplan och det är väldigt mycket lättare att bemöta de jag har omkring mig med ett leende och en glad röst. 

Min väldigt saknade vän och kollega, Cissi eller Klangen som vi säger i jobbsammanhang, är här i Sverige och hälsar på. Hon tog ju sitt pick och pack, djur, barn och möbler och flyttade till flickvännen i Danmark nu under sommaren. Jag saknar henne så mycket. Visst kan vi prata i telefon och skriva till varandra men det är inte det samma. Jag hoppas verkligen att jag kan få råd och åka och hälsa på henne och hennes fina familj framöver. 

Att känna saknad är annars en fin känsla, att veta om att man är saknad är ännu större. Ibland kan det vara jobbigt men i det jobbiga är det viktigt att man sätter ord på det man känner. Det är så enormt värdefullt att få veta att man är omtyckt, behövd, saknad och framförallt älskad. I går fick jag ett fint mess från en arbetskamrat där det stod, i all sin tydlighet och enkelhet "Jag tycker om dig". Så glad jag blev. Sånt bär man med sig. Det gör att jag känner saknad och givetvis kommer jag alldeles straxt skicka iväg ett litet "hur mår du-mess". Säkerligen kommer det kännas lika viktigt och bra för henne som det gör för mig, när jag är hemma och sjuk. 

Nu önskar jag er alla en fortsatt bra dag, njut av hösten och kom i håg att berätta för de du älskar, tycker om, saknar och behöver att du gör just det. 

Och glöm för allt i världen inte att njuta av naturens vackra höstshow!