Allt för många förlitar sig ständigt på andra människors tyckande och göranden. Mycket bekvämt! Om något sen går fel, blir galet eller bara blir annat än de väntat sig så finns det alltid någon annan att skylla på. 

Den här strategin använder jag mig också av emellanåt. Speciellt när jag inte hittar en sak. Jag vet inte hur många gånger jag beskyllt mina barn för att ha snott allt ifrån mina hörlurar till pincetten. Jag låter inget rolig när jag, lite lagom stressad, far runt i lägenheten på jakt efter mina kära ägodelar. Väldigt osnygg sida av mig själv. Jag vet det,  jag försöker förhindra det men det går oftast lite sisådär.

När det däremot gäller större saker så är jag mindre snäll mot mig själv. Jag anklagar oftast mig själv om något blir galet på jobbet, det kan gälla alltifrån en elev som inte fått mig sig den kunskap den behöver, till hur stämningen är i arbetslaget. Jag går ständigt runt med tanken "okej, vad ska jag göra nu? Hur ska jag få det att bli bättre?".

Att ta eget ansvar i, eller kanske ännu mera över, de relationer man har med människor är jäkligt lurigt. Kanske beror det på att vi har olika förväntningar på vad själva relationen ska leda till. Eller som jag ibland tänker; vissa relationer liksom bara "är" de är inte på väg nånstans. Ganska vilsam tanke. Jag känner inte att jag på något sätt varken vill eller kan fördjupa relationerna till flertalet av mina arbetskamrater, vänner, släktingar och liknande. Och det måste ju också vara ok. Det måste vara ok att ha det som man har det. Problemen uppstår först när de olika parterna har olika förväntningar. 

Alla har väl nån gång varit med om att bli hembjuden till nån som man eg inte vill umgås med. Efter tusen (som det känns) undanflykter så slutar inbjudningarna komma. Eller så kanske du ger med dig för att sedan bli överraskad över att relationen tog en ny vändning och utvecklas till nåt nytt. Kanske blir den djupare eller så blir den just det som du känt från början, en ganska platt och kall historia. 

Det finns mycket annat som vi människor faktiskt måste ta eget ansvar över. Det gäller allt ifrån hälsa, utbildning, psykiskt mående och vår egna sexualitet. Vi kan inte skylla på någon annan om vi är otränade, har dålig kondition eller är överviktiga. Jo, , jag vet att det finns undantag såsom sjukdomar. Jag är ett praktexempel på det då min rygg säger nej till för mkt fysisk aktivitet. Men vi bär alla ett ansvar för att se till att vi har så god hälsa som möjligt. 

9 av 10 personer drabbas nån gång under sitt liv av psykisk ohälsa. Då måste vi ta ansvar över det och söka den hjälp som faktiskt finns att få. Även här finns ju undantag. Den som drabbas tappar oftast just förmågan att se att den behöver hjälp eller förmågan att ta eot hjälpen. Då hoppas jag att de som står i relation till den sjuka kliver in och tar det viktiga ansvaret; att hjälpa den som är i behov. 

Utbildning är en fin grej. Alla i Sverige har skolplikt. Efter de där 9 åren i grundskola finns förmånen att vidareutbilda sig. När det gäller högskoleutbildningar kan ju ekonomin sätta stopp. Men alla kan, inom vissa ramar, ändå utbilda och fortbilda sig genom att lyssna, läsa, titta, diskutera och vara allmänt med i vad som händer i samhället. Informationsflödet är enormt och kostar väldigt lite att följa. Här gäller det att gallra. Kanske är det bättre att följa Björklund på Twitter än Kardachians på Instagram. 

Sexualiteten då, denna primära och oerhört starka drift... Vad finns att säga om den? Massor, massor... Jösses vad den har varit tabubelagt och tystad under många år. Min starka åsikt är att allt är ok så länge ingen blir ledsen eller får ont. Trots att jag har så starka åsikter i frågan så fastnar även jag i spelet om intiativ, hur ofta och hur länge, var, när och hur.  Tänk att det här med sex har underminerat kvinnor i århundraden och under frigörelsen på 70-talet skedde en exposion. På gott och ont. Vart står vi då i dag? Det är nog lite olika. Även inom detta område kan olika förväntningar spela oss ett rejält spratt. 

Och det är när förväntningar på olika frågor i våra liv går i sär som problemen uppstår. Hur överbryggar vi dem? Det finns nog bara ett svar på den frågan.... Kommunikation. Utan en fungerande kommunikation kommer alla våra relationer förr eller senare totalt braka i hop. Såå, nu  är vi på nåt sätt tillbaka i funderingens början... Alla måste ta sitt ansvar för att se till att sändare och mottagare är inställda på samma frekvens. För i annat fall så så faller kommunikationen helt platt. 

Att samtala och diskutera handlar inte om att vinna utan om att få en ökad förståelse. För man får faktiskt tycka olika.

Det är så underbart just nu. Hela naturen avspeglar mina egna känslor. Det pirrar, prasslar, knackar och växer. Jag älskar våren, nåt så alldeles. Jag njuter av att varje morgon på min morgonpromenix se mig omkring och känna dofterna, höra alla ljuden och se den skira grönskan bryta igenom. Livet är här och nu samtidigt som detta magiska återkommer från år till år. 

Att få dela allt detta vackra med den man tycker om är magiskt. Som i går, på långrpromenad genom villaområden och skog då kan man inte annat än älska livet. Jag är tacksam, lycklig över att ännu en gång få uppleva att "det gör ont när knoppar brister". 

I dag hade jag långdag på jobbet, sedan var det full fart hem för att sedan hasta i väg och handla, fylla på busskort och sedan hem igen och laga mat. Därefter tog stora garderobsröjet fart. Fyra fina, fådda kassar skulle byta plats med mitt eget gamla skräp. Jag är så tacksam över att Camilla tänker på mig. 

Ett par maskiner tvätt och massor av stryktid senare så är jag nu skapligt trött. Ryggen gör "apont" men så är det ju. Det är ju den verklighet jag lever i. Jobba hårt, jätteont! Men att vila mig genom dagarna leder inte alls till något bättre. 

Nu är det sista rycket som gäller sen så ska jag hälla ner mig själv i ett varmt bad. Sedan väntar sängen. Och i morgon, då får jag ännu en gång njuta av att se hur naturen spirar och sträcker sig efter den saknade solen och dess värme och ljus.   

Jättesvårt, tydligen. Jösses, jag måste nog förtjäna gulmedalj i "Miss missförstådd". Jobbigt läge. Svår sits och allt det där. När en diskussion drivs till sin spets väljer jag oftast att stänga ner, backa, hålla tyst. när irritationen når mitt öra, jag hör hur den pågår och eskalerar... ja, då faller jag. Tillbaka i gamla rutiner. Jag väljer att bära all skuld. Jag tar alla anklagelser och jag viker mig. 

Ett resultat av koninuerlig oro. Av rädsla. Av granskning. Av ifrågasättande. Jösses så många nätter jag varit vaken. Så många timmar jag låst in mig i badrummet. Så mycket tid jag ägnat åt att undvika.  trots min kraftansträngnig har jag ändå fått ta emot. Både verbalt och fysiskt. 

Så i kväll blir det dubbelt knasigt för mig. hundra minnen och fem tankar... jagad, hånad, plågad, släpad,, men aldrig  sparkad. Alltid nåt att vara glad för. (stackars lilla efterträdare) . all denna sjuka missär gör sönder mig. Jag är här och nu, och rent mentalt vet jag att du har fullt upp med det. 

så när mina frågor kommer, när min tvekksamhet slår in, ja.... Det är kanske då jag behöver dig som bäst- Jag har fått så månva frågor och undringar men det är nu jag börjar ana svaret. ¨¨

Så, när du är hård och cool, det är då jag vandrar i väg... Och jag gissar att det är helt ok med dig+

Skönt. Omgiven av de tre bästa killarna i världen. Bra. Då kan jag helt enkelt logga ut, släcka ner och bara vara. Här o nu.

??

Abbes farsa var en skön typ. Grav alkolist men en knasig prick. Skildrad med värme och kärlek av allas vår Astrid. Hon beskrev många härliga typer men framförallt lyckades hon förmedla känslor på ett strålande sätt. Många av dem kan vi väl alla känna igen oss i. Vem vill inte som Ronja skrika ut ett härligt vårskrik, eller sätta sig på tvären likt Lotta (hon på Bråkmakargatan, ni vet) eller som en av mina andra favoriter Emil som kryper ur skorstenen som en annan byling för att sedan gå o ta ett kvällstopp med sin älskade Alfred (o proppa truten full av snus). 

Tänk så mycket fint vi fått med oss av vår älskade Astrid. Men i dag kanske jag tänker mer på en annan storartad författarinna. Mamman till Totte och Emma; Gunilla Wolde. Jag älskade när min mamma läste dessa böcker för mig. Jag var överlycklig när jag själv kunde läsa dem och givetvis har jag köpt  dessa böcker till mina egna barn. Även filmerna har funnits hos oss. Senaste i går citerade jag en Tottebok (Totte går ut) när jag drog på mig mina strumpbyxor.... "Det här var ena sega strumpbyxor".  Underbart att det finns människor som ägnar sitt liv åt att ge oss andra en annan verklighet. 

I dag är jag utan sega strumpbyxor. Kör snarare Rasmus på luffen-stil med trasiga jeans.  Jag känner livet i mig och är glad och nöjd. Mer än nöjd faktiskt. Mina elever i år 6 lyckades kanonbra på de två första delarna av NP i engelska. Det är ju inte bara nervöst för dem, jag väntar ju nervöst på kvittot av hur min undervisning har motsvarat kraven. Läsa och höra gick kanon. I morgon kommer skrivdelen. Jag är just nu jobbigt medveten om att jag nog lagt för lite fokus på just skriva. Ja, ja då vet jag ju vad vi måste pyssla med de kommande två månaderna. 

Jag sitter och lurar lite på Mats altan. Det är så skönt i glasrummet. Vinden viner men solen värmer. Fågelkvittret når mig genom glasrutorna och jag njuter, fullt ut. Ja, jag känner verkligen livet i mig. 

Vårkänslor gånger 100 i dag. Soligt, ljummet, påskliljor i rabatterna. Då det är lov så startade givetvis dagen med en skön sovmorgon. Efter Hej då-kramen från Mats lyckades jag somna om och sov till... ja, halv åtta minst. Men att sen få ligga kvar och lura lite är en enorm lyx. 

Båda barnen hade bokat upp sig på pojkvän och kompis i dag så redan vid elva var jag solo hemma i lägenheten. Vilken lycka då att fina kusinsystern dyker upp på fika. Tänk så mycket vi har att prata om. Alltifrån tider då vi inte själva fanns med till den tid som snart ska komma. 

I dag blev också den första dagen i år då Kimmo och jag tog en efterlängtad cykeltur tillsammans. Det blev närmare sju kilometer till hjuls och sedan 2km i Vrinneviskogen. Verkligen njutbart att se hur lycklig vovven blev över att få röra sig lite längre och lite fortare. Det ska vi göra om. Men jag saknar verkligen selen. Borde också skaffa ett bättre koppel. En bra investering för vår hälsa. Helt klart värt det då andra mationsformer är ganska svåra för mig. 

Nu är kvällen kommen och jag väntar bara på att den sista maskinen med tvätt ska bli klar så att sonen har en ren och torr jacka när jag lämnar honom till sin far i morron. 

På morgondagens program står fixaande av pass, lämning av barn, handling, besök i flaskaffären, hämtning av mannen och sen en helkväll hos fina syster yster i Sörping. Livet är på topp helt enkelt och jag är full av vårkänslor. 

Full fart mot maj månad, den som verkligen är min. 

Ja, eller nåt i den stilen. Ibland känner jag att jag har svårt att hitta orden. De senaste åren har jag faktiskt blivit väldigt mycket sämre på spontanprat. Att sätta ord på vad jag tycker, tänker och känner är iband frustrerande svårt. Jag börjar bra men tappar så lätt tråden. 

Då är det enklare att få ur mig det jag behöver i skrivt. Jag får då möjlighet att tänka längre. Formulera mig så att jag känner att jag kan står för det som kommer ur mig. Dessutom kan jag, som här i bloggen, backa tillbaka, ändra, lägga till och dra ifrån. Inte förrän jag är helt nöjd klickar jag på publicera. Var är livets pausknapp? 

I dag blev det en gåipyamasdag. Inte för att det var tänkt så från början. Trista omständligheter gjorde det. Det har iofs givit mig en hel del tanketid. Ibland måste man liksom stanna upp, kliva utanför sig själv och försöka se på saker och ting på ett nytt sätt. 

Det är så lätt att jag bara åker med i bergochdalbanan utan att ifrågasätta eller ställa krav. Allt snurrar på så fort att jag blir fartblind. Till slut går saker på automatik och det som man egentligen totalt ogillar blir en del av vardagen. Så hjärta och hjärna har gått på högvarv när resten av mig bara segat runt. Lite hemmasysslor har jag tagit tag i, inte för att jag var tvungen utan snarare för att jag helt plötsligt fick tid till det. 

Ingen superkul dag för mina kids dock men det är ju bara nyttigt för dagens ungdomar att ha tråkigt. Jag försöker verkligen ta fasta på den tanken. Fast jag känner mig skyldig till deras besvikelse. För "jag lät det hända". 

Det är väl den ständiga kampen som vi föräldrar tampas med. "Gjorde jag rätt?" De allra flesta gånger har vi verkligen gjort rätt. Några få gånger gör vi fel. Men jag tror nog att ni håller med mig när jag säger att; det finns väl ingen förälder eller människa som nånsin tänk "nu gör vi så här så går det käpprätt åt helvete". Nej, alla tar nog sitt allra klokaste beslut varje gång. Att ångra saker är jag mästare på men försöker bli bättre på att låta bli. Jag använder mitt egna mantra "just där och då, med de erfarenheter och den kunskap jag hade så kunde jag inte valt på något annat sätt". 

Jag är ganska så väl medveten om att jag har fastnat i vissa mönster. Det går ofta upp för mig att jag gör liknande val i helt nya situationer och att jag borde lärt mig. Men när hjärtat säger en sak så får hjärnan svårt att övertala. Hur kan det komma sig? Är jag alltså en känslostyrd person? Förmodligen. Ändå så tycker jag att jag i många siuationer biter ihop och stänger av och ner. 

Fast när jag blir oxarg på dottern, de där gångerna när jag helt tappar fattningen. Ja jäklar i havet, dåå stormar känslorna. Ingen snygg historia. 

Nu är det dags för mig att ta mina kids på dagens enda event och det blir allsvensk premiär i fotboll. IFK-Örebro. Kul att få se en match. Som Pekingbo är det tvunget att gå på parken lite då och då. Tyvärr ser vädret ut som skit men det struntar jag i. 

På grund av dagens omstrukturering så hade  jag ett par biljetter över, som jag nu kunde glädja en kompis med. Härligt. Det gäller att nosa upp det positiva i situationer och händelser även om det från början kändes som piss. Allt som händer, händer av en mening. Och i och med det så tror jag även att "what comes around, goes around"  

 
  Vilken underbar dag vi har här i Norrköping i dag. Mats och jag åkte i väg upp till Vånga och tog en promenad till Veten. Helt underbar natur och fantastisk skog. Tänk så passande att min kollega Marie bor just i trakterna där vi strövade runt. Det blev ännu en promenad med henne och hennes fina hund Cesar. Han är en valp och otroligt energisk. Kimmo tyckte nog att han var lite väl på men sa ifrån på ett bra sätt. 

Marie bor superfint med utsikt över Glan och med en fin bäck alldeles nära huset. Cesar är en riktig glötare och Kimmo hakade så klart på. Goa hundar och hur fina som helst. 

Nu är det slappardags för mig. Jag ska slänga mig i soffan och se på Ack Värmeland. Älskar Mia Skäringer.