Fyller på med energi genom att sitta på balkongen. Sval luft, tända ljus, kajornas tjatter, doften av solmogna tomater och framförallt lugn o ro. Vackert och värdefullt innan läggdags

[Bild]

Att komma tillbaka efter semester på 8 veckor och känns sig sliten är ganska så obra. Turligt nog har jag goa kollegor, nya kollegor som visar sig vara skitmysiga och superduktiga. Det borgar för framtidstro.

Tyvärr föll min egen ork en del. Inte stress som äter, kroppen som klagar och en hel del annat. Då krävs omtänk i sambandscentralen.

Så i em och kväll blev det min och pälsklingarnas kväll. Promenera, träna, promenera och sen lite växtvård. Skönt i både kropp och knop.

I kväll lägger jag mig tidigt. För att jag vill och kan.

Då siktas landningsbanan och det är dags att lyfta nosen och låta resten ta mark. Nu är det dags att ta nya tag i en ny termin med mina älskade elever, fina kollegor och många nya möten. Jag vet vart vi är på väg, vilket målet är, har en viss aning om hur vi ska göra för att nå dit men behöver nog anlita GPSen en del.

I dag har jag känt en knasig rastlöshet, oro i kropp och själ. Ångesten har kommit som en självklar medarbetare. Å jag vet precis varför. Jag kan inte för mitt liv få i hop hur jag ska kunna sköta mitt jobb, mina barn, mitt hem, mina djur och sen se till att min faster har den bästa av vård. 

Att ta hand om en sjuk anhörig är som att bygga ett hus. Man måste övervaka och ha full koll precis hela tiden. Som exempel. I torsdags fick jag meddelande på min svarare från sköterskan på boendet; Jag behövde hämta ny medicin  så att de hade till veckan. Ok, under lördagen var jag på apoteket. Nej, jag får inte hämta ut något, det var för tidigt, jag får inte ut ngt förrän om 2 veckor.  Medicin hade ju hämtats ut under torsdagen. Vad händer!!!! Vart går det fel!!! Tredje gången det tokar till sig med medicinerna. En Lex Maria hänger snart i luften... eller, det är ju när de anmäler sig själva...o det lär väl inte hända...

Hur som, alla dessa av och på, göra och inte göra. Krav från det ena och andra hållet. Jag vill just nu inte jobba, jag vill bara göras fri från hela mitt vanliga liv för att ta hand om min kära faster. Det är så liten tid kvar. Å den tid som finns kvar, då vill jag vara varje stund med henne. 

Men, som det är sen gammalt, så tar familjen i Sverige inte hand om de sina. Vi lejer bort det, till boenden och hemtjänst. För det gangnar på nåt jäkla sjukt sätt alla bäst... Fy faan, fy faan för att behöva bli gammal och sjuk i det här landet. Det är skämskudde utan dess like. Kvinnor med småbarn, lämnar sina barn på dagis så att jag ska slippa ta hand om min faster och istället tar jag hand om nåns barn... Ja, ni ser det sjuka....

Det här tankehjulet tar liksom inte slut i kväll, jag hoppas propavan kan strypa tankefödet så jag kan vakna utsövd i morgon. Å då ska jag jobba, och som den sambandscentral jag numera är har jag roddat så att kusin K tar måndag, jag tisdag, kusin G tar onsdag och sentar ev släkting D torsdag.... Sveriges omsorg i ett nötskal... Med skämskudde...

Livet är fyllt av så många måsten, ska, borde och andra nödvändigheter. Livet pumpar på med allt vi ska utmanas med. Det är slitigt, tar tid, tar tid från andra måsten och viljor, och det nöter som vågorna mot klippan. Sakta slipas man av och blir till något nytt. Förändring och engagemang är inte nödvändigtvis ovillig men den är tidskrävande och sker på andra käras bekostnad.

De senaste månaderna har flera av mina älskade människor och djur fått stå tillbaka för mina önskade måsten. Mina barn, mina hundar, min katt mitt hjärta, mitt ex1, mina vänner och många flera. Jag vet att jag ställer till besvär, att jag är obalanserad, att jag gör ändringar i sista minuten men jag gör det inte av illvilja, jag gör det av kärlek.

I dag har jag räknat till 95 faktiska timmar som jag varit frånvarande från barn, djur, män och vänner. Men det är också 95 timmars kärlek, gemenskap, omtanke och total kärlek. Det som kan oroa mig är att jag börjar jobba på måndag och iom det så är jag orolig för hur länge och långt min kraft ska leda.

Visst har vi haft en varm och fin sommar? Inte alltid så solig men varm. När jag går mina morgonpromenader med pälsklingarna så njuter jag. Fullt ut. Söder är lugnt och fint. Sparsamt med trafik. Men då och då kommer en lastbil o jag liksom knarkar doften. Det kommer till mig. Sverige när det är som bäst eller det bästa av utlandet när jag varit där. Jag älskar dieseldoften och ljudet. Det gör mig varm, lugn, glad och uppspelt på samma gång.

I dag har jag haft en fin dag. Vaknade på det vackraste och mest kärleksfulla sätt man kan vakna på. Jag har äntligen börjat träna igen (2,5 v frånvaro) jag fick med mig sonen och storhunden til fina faster Stina och efter en 2-3 timmar där så var jag lugn i själen igen. Nu förbereder jag mat, färgar hår, tvättar åt Stina och samtidigt bara slappar.

I morgon blir det omigen en vända till faster. Måste hämta ut mediciner, köpa cigaretter och så. Sen ska jag ut och äta. För mig är det stort. För andra är det vardag.

Min sommar, min vardag är nog väldigt olikt andras vardag. För att inte tala om semestrar. Jag följer mina vänner på FB och andra medier. Det har varit utlandsresa nån vecka, långhelger i huvudstaden, resa till nån storstad i Europa och sen ett par fotbollscuper med barnen, ja sen så bygger man om lite eller renoverar.  Väldigt olikt det jag har gjort och haft möjlighet att göra. Jag är mest ledsen för min son, vi har absolut inte gjort något kul i sommar, inte badat, inte varit på bio, inte åkt nån stans. Tacksam för att hans pappa fyller det hålet. 

Nej, min semester har inte varit så mycket vila. På 8 v har jag jobbat 95 timmar idéellt... absolut mitt val men jag bekymrar mig för mina barn. Har de farit illa? Har de lärt sig något? Jag tror det. Dottern sa för ett par dagar sedan "Mamma, när får du vila då, eller känner du vila när du gör allt?" O så är det nog. 

Jag känner tacksamhet. För allas förståelse för mitt agerande. I synnerhet de som drabbas av mina egoångestattacker. De som orkar möta mina rädslor tillsammans med mig. O alla de som kommer finnas där hela vägen fram. Sen så kommer alltid funderingarna finnas kring hur det kunnat vara om det var annorlunda. Men det är ju en annan historia. 

Å som alltid... Störst av allt är kärleken.

Helt ord och bokstavslöst.... ibland orkar inte ens jag med att formulera mig.

Mitt i tröttheten och kraftlösheten så kommer den. Möjligheten till återhämtning. Kusinerna tittar till faster, Sonen och dottern tar storhunden. Jag kan alltså ta med mig min lilla bebis och fara med ut i skärgården. Jag skiter i vad det blir för väder. Vågor, vind, hav, tång, kluckande, regn eller sol. Jag ser fram emot ett dygn i en annan verkllighet. 

Jag blir som en annan människa strax utanför Tyrislöt. Dofterna blir som klarare, huden absorberar varje vind och ögonen suger upp alla intryck. Tänk så många år jag levde utan skärgården. Den känns både som en ny förälskelse och en gammal vän. Lite som när jag går i skogen. Speciellt efter regn. Jag vill egentligen bara sätta mig på en stubbe eller lägga mig ner på rygg i mossan och vara. 

Jag älskar att bo i stan, så centralt som jag gör. Nära till jobbet, nära för mina barn att ta sig till och från det de vill ta sig till och från. Men jag hämr´tar gärna kraft och energi ifrån naturen. Sjön, skogen, havet, skärgården, landet, ja du vet...

  Det finns så mycket i livet som kan komma att sättas på spel tex hälsan, relationer, ekonomi och planering. Har man en grundtrygghet i det mesta så står man pall för det mycket bättre. Det finns många sätt att ta sig an svårigheter. Brytas ner, ätas upp, slås till marken eller kämpa. Hur man väljer att ta sig an livssvårigheter är olika från person till person och handlar väldigt mycket om vad man har med sig i ryggsäcken sedan tidigare. 

Det skulle vara lätt att tro att den som mött många olika svårigheter i livet lätt är den som blir mest slagen. Jag är av en annan uppfattning. De personer som jag uppfattat som mest ödmjuka, omtänksamma, starka och hjälpsamma är de som fått kämpa och slåss mer än vad som borde vara rättvist. På samma sätt känner jag att det är de som inte har varit med om så mycket, som ställt till oreda i livet, har svårare att förstå och sätta sig in i andras situationer. 

Jag har inte haft någon semester i år av lite olika anledningar. Jo, jag har varit semesterledig från jobbet men har tagit mig an en annan typ av jobb. Efter många veckor är jag nu ganska trött och sliten och har en inre stress som jag vet i förlängningen skulle kunna leda till ångest. Jag är väl medveten om det och då är det superviktigt att jag hittar små pauser av återhämtning. Jag kanske inte kan bli utvilad men det kan göra så att jag orkar lite till. Det är också viktigt att jag inte släpper in fler orosm

När man är där jag är så blir omgivningen väldigt viktig. Du vet, den där känslan av att bli lite ompysslad. Slippa laga mat, få hjälp med krånglande tvättmaskiner, bli skjutsad nånstans, sitta i solen med en god öl, få mina hundar rastade och liknande. Jag tror ni förstår vad jag menar. Det är inte så att nån annan ska bära mig och mina åtagande men det känns så kärleksfullt när omtanken lyser igenom och hörs i rösten. Tänker på vännen som erbjöd sig att följa med och sitta i väntrummet, systern som bara dök upp med godis och snus, eller brorsan som kom upp med dricka och några dosor även han, eller kusiner som bjuder på mat eller byter av emmelanåt så jag får de där pauserna som jag behöver. 

Jag vet att jag är en fantastisk jasägare som roddar det mesta i land. Men, jag gör det inte ensam. Jag gör det just bara för att jag har det stöd som jag har. Det jag är dålig på är att be om hjälp. När jag väl gör det så har det suttit långt inne. Därför är det gött att bli erbjuden utan att först behöva fråga. För mig är det ett stort bevis på att man känner mig väl och tycker om mig. Mina behov syns och tillgodoses,    av kärlek, inte av några måsten. Och givetvis kan alla runtomkring mig förvänta sig precis samma sak tillbaka. Oftast utan att fråga. Hoppas jag iallafall.