Mitt i tröttheten och kraftlösheten så kommer den. Möjligheten till återhämtning. Kusinerna tittar till faster, Sonen och dottern tar storhunden. Jag kan alltså ta med mig min lilla bebis och fara med ut i skärgården. Jag skiter i vad det blir för väder. Vågor, vind, hav, tång, kluckande, regn eller sol. Jag ser fram emot ett dygn i en annan verkllighet. 

Jag blir som en annan människa strax utanför Tyrislöt. Dofterna blir som klarare, huden absorberar varje vind och ögonen suger upp alla intryck. Tänk så många år jag levde utan skärgården. Den känns både som en ny förälskelse och en gammal vän. Lite som när jag går i skogen. Speciellt efter regn. Jag vill egentligen bara sätta mig på en stubbe eller lägga mig ner på rygg i mossan och vara. 

Jag älskar att bo i stan, så centralt som jag gör. Nära till jobbet, nära för mina barn att ta sig till och från det de vill ta sig till och från. Men jag hämr´tar gärna kraft och energi ifrån naturen. Sjön, skogen, havet, skärgården, landet, ja du vet...

  Det finns så mycket i livet som kan komma att sättas på spel tex hälsan, relationer, ekonomi och planering. Har man en grundtrygghet i det mesta så står man pall för det mycket bättre. Det finns många sätt att ta sig an svårigheter. Brytas ner, ätas upp, slås till marken eller kämpa. Hur man väljer att ta sig an livssvårigheter är olika från person till person och handlar väldigt mycket om vad man har med sig i ryggsäcken sedan tidigare. 

Det skulle vara lätt att tro att den som mött många olika svårigheter i livet lätt är den som blir mest slagen. Jag är av en annan uppfattning. De personer som jag uppfattat som mest ödmjuka, omtänksamma, starka och hjälpsamma är de som fått kämpa och slåss mer än vad som borde vara rättvist. På samma sätt känner jag att det är de som inte har varit med om så mycket, som ställt till oreda i livet, har svårare att förstå och sätta sig in i andras situationer. 

Jag har inte haft någon semester i år av lite olika anledningar. Jo, jag har varit semesterledig från jobbet men har tagit mig an en annan typ av jobb. Efter många veckor är jag nu ganska trött och sliten och har en inre stress som jag vet i förlängningen skulle kunna leda till ångest. Jag är väl medveten om det och då är det superviktigt att jag hittar små pauser av återhämtning. Jag kanske inte kan bli utvilad men det kan göra så att jag orkar lite till. Det är också viktigt att jag inte släpper in fler orosm

När man är där jag är så blir omgivningen väldigt viktig. Du vet, den där känslan av att bli lite ompysslad. Slippa laga mat, få hjälp med krånglande tvättmaskiner, bli skjutsad nånstans, sitta i solen med en god öl, få mina hundar rastade och liknande. Jag tror ni förstår vad jag menar. Det är inte så att nån annan ska bära mig och mina åtagande men det känns så kärleksfullt när omtanken lyser igenom och hörs i rösten. Tänker på vännen som erbjöd sig att följa med och sitta i väntrummet, systern som bara dök upp med godis och snus, eller brorsan som kom upp med dricka och några dosor även han, eller kusiner som bjuder på mat eller byter av emmelanåt så jag får de där pauserna som jag behöver. 

Jag vet att jag är en fantastisk jasägare som roddar det mesta i land. Men, jag gör det inte ensam. Jag gör det just bara för att jag har det stöd som jag har. Det jag är dålig på är att be om hjälp. När jag väl gör det så har det suttit långt inne. Därför är det gött att bli erbjuden utan att först behöva fråga. För mig är det ett stort bevis på att man känner mig väl och tycker om mig. Mina behov syns och tillgodoses,    av kärlek, inte av några måsten. Och givetvis kan alla runtomkring mig förvänta sig precis samma sak tillbaka. Oftast utan att fråga. Hoppas jag iallafall.