... välkommen hit!

Så är även jag redo för december och första advent.

Allt gick ju inte så smidigt som jag tänkt. Med jord upp till armbågarna insåg jag att en tur till både Biltema och Jula behövdes. Men med lite hjälp så gick det ju fint. Och helt ok blev det.

I morgon välkomnar jag 1:a december och gläds åt 1:a advent. Bara drygt 20 dagar så vänder det...

Snart kommer ljuset åter. I väntan på det naturliga får E-on bidra och underhålla oss med det elektriska.

Det händer ett par gånger om året och nu var det dags igen. Efter en tid med svår magkatarr la slutligen resten av magen också av.

Under eftermiddagen i dag känner jag ändå att det vänder även om jag är matt och har ganska ont. Bara jag får en god natts sömn så ska det nog gå att jobba i morgon.

Tyvärr har jag fått lite signaler från kollegor att det nu är tuffare än någonsin. Klimatet är hårt, respektlöst och allmänt otrevligt. Det här är ohållbart, vi måste ta tag i det så fort det bara går.

Så inför morgondagen gäller det att rusta sig till både kropp och själ.

Bra dag. Faktiskt. Hunnit mycket, gjort det jag skulle ... även om kollegan två gånger glömt våra ändringar och stövlade in och undrade var jag var. Lite kul faktiskt.

Spontan AW med mina nya och hälften så gamla kollegor. Jag tycker om dem. Massor och mycket. Känner mig överrumplad och tagen av deras kompetens och förmåga. F, känner jag ju sen tidigare och vet var hon kommer ifrån och vilken kapacitet hon har. Sådan mamma sådan dotter. Sen så har vi ju stjärnan i församlingen, också en F-person. Som ett fyrverkeri intar hon arenan och fångar både personal och elever. Mitt jobb blir enkelt med en sån kompanjon.

Fredagskväll utan barn. Har suttit här med pälsklingarna många sådana kvällar. Ganska olikt min person. Nu räcker det. Får citera Sjöholms sång "jag vill känna att jag lever..." Jag är inte ens 45 och vill inte leva som nån jäkla pensionär. Det finns så mycket att hänga på och vara med i. Jag har eg inga höga krav men när saker känns som ristade i sten och att klockan går baklänges, då är det dags att ruska om sig själv. Jag är här, jag finns nu och det här är den tid som jag fått. Och den vill jag ta vara på. Inget konstigt med det. Eller?

Känner mig lite låg i kväll. Absolut ingen fara men det känns att det är något. Jag tror det är summan av kardemumman som gör det. Det går över och reder sig. Det brukar det göra. Jag kom iallafall i väg och tränade trots bortslarvad tagg. Kvällen ägnades sen till inläsning, matlagning, tvätt och annat som är nödvändigt så här mitt i veckan.

I morgon är det en ny dag med möjlighet till nya framgångar. Innan dess tänker jag se till att få mig en skön natts sömn. Jag hoppas att de obehagliga stickningarna i bröstkorgen ger sig tills då.

Sov nu så gott, det tänker jag göra. I kväll blir det insomning till Värvet och intervjun med Richard Wolf.

Freja är mer än taggad på att sova. Hon sitter och väntar på att jag ska krypa ner så att hon får böka sig ner under täcket hos mig och ligga sked. Möjsit!

Varje år, precis i dag, brukar jag skriva ett inlägg. Det handlar alltid om samma sak.tjatigt kanske nån tycker men för mig är det nödvändigt. En verbal process som måste sättas på pränt. En bearbetning.

Nu är det 13 år sedan jag och min bror vakade vid mammas sida. På kvällen byttes vi av av moster. Sedan hann vi aldrig tillbaka. Min mamma dog, bara 60 år gammal. De senaste 20 åren hade varit kantade av sjukdom och otroligt skadade lungor. Jag var 10 år när hon insjuknade första gången.

Jag har skapat ett liv utan mamma. Inte för att jag vill utan för att jag är tvungen. Det gör inte längre lika ont men jag saknar henne ofta. Varje dag finns det saker jag vill säga, berätta, fråga om eller bara ventilera. Hon fattas mig så otroligt mycket. Ibland blir jag arg men oftast bara väldigt ledsen.

Min mamma blev sjuk så tidigt att jag aldrig fick någon bra mamma/dotter relation. Mina barn fick inte ha sin mormor kvar. Jag fick inte chansen att dela alla mina stora stunder med henne eller se hennes ögon lysa av stolthet över sina underbara barnbarn. Det gör jätteont. Hon hade älskat att Tyra går i hennes fotspår, att Elis gör sina egna val och förmodligen ojat sig över mig och mina pälsklingar.

Nu är jag på inget vis ensam. Jag har turen som har andra vackra människor omkring mig som hjälper till att fylla hålet. Personer som älskar mig och som tycker väldigt mycket om mina barn. Men det är tomt. Det känns ofta fattigt men framförallt är jag ledsen över att hennes liv blev så kort. Kort och till stor del väldigt tufft och kämpigt. Hon var värd mer. Hon förtjänade bättre.

Mina sista ord; "Go natt mamma!" Blev på något orättvist sätt ett farväl för alltid. Som ett "vila i frid" utan att jag ens visste om det.

Så denna Elisabethdag gör jag som så många år innan. Tänder ljus och plockar fram mina finaste minnen av den mamma jag fick ha alldeles för kort tid.

Vilken fin dag den här dagen blev. Skönt väder på morgonpromenixen. Vovvarna så nöjda, glada och följsamma. Nja, inte Freja då som verkar hamnat i spökåldern. Rätt vad det är far hon ut och skäller på absolut ingenting. Sen så är cyklar skitläskigt, små barn i bävernylonsoverall får sig en utskällning, mörklädda människor, kvinnor som har stora klänningar eller kappor. Allt sånt behöver skällas på, förutom det vanliga...alla hundar... Jag har lite svårt att komma vidare i fostran av henne. Sedan i somras, när jag och Tyra var i Karlstad ett par dagar, så har hon ökad separationsångest. Just därför vill jag inte lämna bort henne över natt och inte heller över hela dagar. Gör jag rätt eller fel, vet inte men jag går på känsla nu. 

 Efter lite hemmapyssel på förmiddagen, det gamla vanliga, dammsuga och tvätta, plocka och torka väntade lunch med Veronika. Lingonfabriken är en populär plats att käka på. Gott och skapligt prisvärt. Egentligen spelar det inte så stor roll när det är sällskapet som räknas. Och räknas, det gör hon, Veronika. 

Eftermiddagen blev en slapp historia. Hundpromenad i suerskönt väder, det gör mig så lycklig. När jag ser Kimmo skutta, nosa, ströva runt och sen avbryta sig för att komma och buffa lite på min hand (han vill ha duktighets godis) då pirrar det i hela mig. Ja, jag är sjukt kär i mina hundar. När barnen inte är hos mig så blir det än mer kännbart. 

November kan ju vara ganska trist. SOm en tråkperiod av hösten. EN lång väntan på den glimrande december. DÅ gäller det att förgylla tillvaron. Så jag bjöd hem Mats på lite glögg och pepparkaka. Mysigt. Alkoholfritt är godast och det enda tänkbara om man tänker gå och träna efteråt. Och det gjorde jag. 

Att jag kom i väg i kväll borde ge mig medalj, eller nån form av guldstjärna. Eller inte. Jag har redan belönat mig den här veckan. Jag har beställt en termokjol. En sån man bara kan dra över andra kläder när jag tex ska vara rastvärd eller snabbgå med hundarna. När det känns som en för stor insats att kränga ner sig i termobrallorna. Jag blev helnöjd. Kanske var den en halv storlek för stor men det ska ju funka med jeans och tjocktröja under. Blir säkert helt perfekt i vinter. 

Nu efter en riktigt bra dag ska jag strax hoppa in i duschen. Passar på i Idolpausen. Sen gissar jag att jag kommer somna som en stock Får nog sätta klockan så jag inte sover över hundarnas kvällspromenad. Känns som om jag är lite slutkörd men också väldigt nöjd över mig själv. 

Den här veckan har mycket blivit klart och färdigt. Jag har även haft tid att göra sådana där småsaker som för bara en månad sedan hade varit på tok för mycket. Små, små saker för att glädja andra, för att göra mig själv nöjd. Den här veckan har jag också blivit stolt över min stora. Hon har gjort en resa som jag aldrig hade vågat göra i hennes ålder. En resa som jag aldrig kommer få möjlighet att göra. Just därför längtar jag efter att hon ska komma hem och berätta allt för mig. Hon har uppdaterat mig på tok för dåligt, men det är ju ett bra tecken. Då har hon det så göttigt att hon inte har tid. 

I morgon kommer sonen, kanske hinner jag städa ur bilen och smörja tändningslåset mm. Till kvällen har jag planerat hemmagjord "kinamat". Blir säkert bra, speciellt som jag blivit lovad att få hjälp med själva friteringsmomentet. Tror inte jag kommer träna i morgon, det räcker med tre gånger i veckan.  Och på söndag får jag äntlilgen åka och hämta hem min stortös. 

Nu väntar duschen....

Trevlig helg och gör som jag, gör november till en underbar månad. 

Efter en otroligt trevlig och mysig dag tillsammans med min kusin och hennes man kurar jag nu i soffan. Vi har ätit gott, åkt en mysig tur, fikat och slutligen besökt minneslunden.

Östra Stenby kyrka, vacker och trygg. Badande i ljus. Tyvärr var minneslunden dåligt upplyst. Kändes inte ok med tanke på att äldre och/eller personer med rullstol och rullatorer kanske vill ta sig fram dit.

En kyrka som bär så många av min släkts berättelser. Mina rötter är viktiga för mig, kanske just för att jag nu är i toppen på min egen familjepyramid.

Vi tände ljus för de som fattas oss. Framförallt de två som nyligen gått i från den här världen och till en bättre plats. Sen så drack vi glögg och åt pepparkaka. På ett fint sätt som hade gillats. Helt säker på att vi får ett gillande skratt nånstans ifrån.

#alltidälskadaldrigglömd