Naproxenet har helt slagit ut min mage. Jag måste gå på toa minst en gång i timmen. Är typ livrädd när jag går ner i källaren. Funderade på att ta en kniv med mig men skulle nog inte våga använda den. Har ingen kavel, den skulle annars varit perfekt. Jag hittade en sån där klädstång på 60 cm som jag tar med mig.

Hoppas jag slipper använda den.

Att vara hemma när de rev badrummet var ingen hit. Vilken jäkla ljudnivå. Speciellt när klinkergolvet bilades upp. Turligt nog verkade inte hundarna störts så mycket. Jag har nu hittat vägen till både toalett och dusch. Men suschalangen läcker och det är stopp i det avloppet. Alltså detta hus och jag är ju helt galet otursförföljda.

Som krydda på moset så slog min IBS-mage till i natt. Många turer ner i källaren blev det. Jag är helt slut nu. Darrig och yrslig. Skulle behöva sova lite men ryggen pallar inte sängläge. Lyckades faktiskt somna sittande en liten stund på morgonkvisten.

Nu väntar jag bara att killarna ska komma med avfuktaren. Det är en vidrig lukt från badrummet. Våt betong blandat med spackel. Måste ändå berömma den polska killen som jobbade där inne. Det var varmt som satan pga bygglampan. Han kämpade på så svetten rann.

Ja, livet är väl inte på topp just nu. Men jag tänker att det bara kan bli bättre.

Jag tror jag slumrade till i sängen vid 22:30. Vet att jag var uppe vid exakt 00. Slumrade nog till lite efter det vid 01 vaknade jag. Skulderbladet värkte som fasiken. Det strålar nervsmärta ner i armen och fingertopparna känns så konstiga. Alldeles för tidigt att ta nån mer värktablett dessutom

Under ett par timmar har jag försökt hitta en sovställning men det var omöjligt. Det enda som hjälpte något lite var att sitta upp. Strax efter 03 gav jag upp.

Jag valde att sätta på en kopp té och därefter slå mig ner i soffan. Så himla drygt. Jag brukar älska tidiga morgnar när jag jobbar men så finns det på något vis ett syfte. Jag hoppas verkligen att jag kan få adekvat hjälp i dag. Och jag hoppas verkligen att jag kommer klara redan dit och hem. Höll ju på att svimma i kön på Coop i går.

Hoppet är det sista som överger människan.

Jag tänker mycket på min mamma och pappa som blev så sjuka så tidigt. De var, precis som jag, ensamstående och blev så beroende av andra. Mamma hade sin syster som hjälpte henne mycket och jag gjorde också så gott jag kunde. Pappa hade egentligen inte hjälp av någon annan än mig. Det var en tuff tid att ha två ganska små barn, jobba heltid, ta hand om hus och hem och så honom förstås. Men det gick, jag själv var ju ung och frisk.

Jag kan minnas hur deras värld krympte allt mer ju sjukare de blev. Till slut handlade det om att rullbordet brevid sängen stod tillräckligt nära för att de skulle nå vattenglaset och lypsylet. Eller för mammas del, den lilla tupén med kaviar. Hon blev alltid sugen på kaviar när hon var på sjukhuset.

I natt lyckades jag få 3-4 timmars sömn vilket var så otroligt välbehövligt. Jag har nog ändå varit uppe en handfull gånger. Freja blir så irriterad på mig. Hon vill att jag ligger still så att hon får vara lilla skeden under täcket. Kimmo blir bara glad att få sällskap. Han har ju själv börjat nattvandra och sover istället djupt på dagen.

Jag var superstel och varje steg smärtade fruktansvärt när jag gick upp i morse. Det gjorde tom ont att både andas in och ut. Just därför blev det bara en sväng runt hörnet för en morgonkiss för hundarna.

När jag kom tillbaka in var kaffet klart. Jag har ?slarvat? med kaffedrickandet sista veckorna. Det smakade ljuvligt men jag reagerade starkt på koffeinet. Blev helt skakig. Efter ett avsnitt av Örnen tog jag mig i kragen. Soporna måste ut. En påse stod redan på balkongen sen några dagar. Äckligt kanske du tycker men alla dessa små måste tar kraft. Att tömma diskmaskinen tog typ 10 minuter i går. Nu är iallafall alperna borta och det känns bra. Därefter blev det lite vila. Det gäller ju att hushålla med resurserna.

Hundarna har ju bara fått yttepytte promenader sista tiden. En i taget. Men i dag gav jag mig tusan på att ta mig till trädgårdsföreningen. Med båda samtidigt. Jag är ju rädd att inte ha kraften att hålla emot om vi får ett dåligt hundmöte. Då kom jag på att om jag tar midjeväskan och trär på handtagen där så har jag ju en extra säkerhet. Sagt och gjort och ut kom vi.

O så glada de blev. Vi gick inte fort och det ville de inte heller. De vill nosa, gräva o h äta gräs. Luften var så ljuvlig och sval och Kimmo mådde riktigt bra, hög svans och stuns i stegen.

Ännu är det förvånansvärt grönt och fint. Vi såg massor av hundar men kunde lätt vända eller vila av åt ett annat håll.

Vassen visade dock att den passerat bäst före datum.

Någon som vet vad det här är för träd? Jag måste nog ladda ner en sån där plant-app.

Även den här växten gav mig frågetecken.

En vacker och perfekt gul ros fanns kvar i roslunden.

Nu tror jag att det får bli en kopp te, rött och utan koffein, och kanske en macka. Jag hoppas på att kunna ta ännu en skön promenad om några timmar.

Jag önskar er en fin söndag.

Nu är det snart 10 dagar sen jag sov mer än 40 min i streck. Så mattande. Jag har nog aldrig haft så här ont konstant. Ingen paus, ingen vila. Inte ens förlossningarna kan mäta sig mot detta. Jag har senaste veckan varit 3 ggr på akuten. Det enda de egentligen gör är att dundra i muskelavslappnande och stark smärt lindring. Senaste gången var jag kvar ett dygn.

Min oro över hundarna löste sig i och med att en fin vän tog ledigt från jobbet och kom och bodde med dem. Så tacksam för det.

Det enda man hittat är en kalciumbrist i blodet. Det ska följas upp på Vc. Kaliumbrist har jag hört talas om men inte kalcium.

Så man tryckte i mig så mycket skit blev jag ändå duktigt övervakad. Jag har fortfarande märken över hela bröstet av klisterlapparna från elektroderna.

Jag har vandrat ganska mycket även i natt, mellan säng, soffa och badkar. Jag har till och med även försökt sova på spikmattan. Inget har egentligen fungerat.

Nu ska bara ta en stund med kaffet och fortsätta se en serie. Jag hittade ännu en dansk, Örnen, som jag kanske sett men inte minns mycket av. Perfekt för då får jag lite annat att tänka på.

Jag hoppas ni har en bättre dag än jag.

Jag brukar vila mig i tanken att allt löser sig. Jag brukar också hålla min kropp ganska högt. Jag har ju lyckats bära två fina barn under mitt bröst, orkat med jobb, sköta om föräldrar, anhöriga, jobbat heltid och allt annat som hör livet till. Ni som har varit med på min livsresa vet att jag tampats med så mycket mer. Ångest, oro, utsatthet, sömnstörningar och så den långa vägen mot EDS och fibromyalgi. Sen cirka fem år tillbaka har jag ändå hittat balansen mellan jobb, fritid, träning, roligheter och sömn. För mig är måttstocken att om jag fixar jobb 100 % ochhundarna så är jag nöjd. Jag gör lätt avkall på kompisträffar, AW, dejter, middagar, utflykter med mera bara de två första fungerar. Nu gör det inte riktigt det. Diskbråck, knäskål ur led, inflammation i tumme, stel bröstryggen mm gör mig besviken.

Var hos kiropraktorn i går. Han lovade att han kan hjälpa mig. Men då måste vi ses två gånger i veckan i minst ett halvår. Hmmm, 500 pix per gång ja då landar vi runt 25000. Jösses. Ska det kosta mig så mycket att bli bra. Eller bättre? Vart tog sjukvården vägen. Hur kan n kiropraktor göra mig bättre än sjukvården? Ja, jag fattar varför men inte varför inte det ska kunna få under samma typ av vård. 200 spänn per besök o sen frikort. Nej, då får det bli mer piller och en kostnad på drygt 2000 per år. Lika galet som att hörapparat är gratis men inte glasögon. Varför är ett sinne viktigare än det andra?

Hur som helst har jag ägnat en stund åt att vara väldigt arg på att jag inte har den energi, kraft och ork som många av mina jämnåriga har. Fast det är inget framgångskoncept. Negativa tankar skapar negativa känslor. Jag ska nu anstränga mig och försöka vända tänket och då kanske kroppen hakat på efte en stund.