Jag tänker mycket på min mamma och pappa som blev så sjuka så tidigt. De var, precis som jag, ensamstående och blev så beroende av andra. Mamma hade sin syster som hjälpte henne mycket och jag gjorde också så gott jag kunde. Pappa hade egentligen inte hjälp av någon annan än mig. Det var en tuff tid att ha två ganska små barn, jobba heltid, ta hand om hus och hem och så honom förstås. Men det gick, jag själv var ju ung och frisk.

Jag kan minnas hur deras värld krympte allt mer ju sjukare de blev. Till slut handlade det om att rullbordet brevid sängen stod tillräckligt nära för att de skulle nå vattenglaset och lypsylet. Eller för mammas del, den lilla tupén med kaviar. Hon blev alltid sugen på kaviar när hon var på sjukhuset.

I natt lyckades jag få 3-4 timmars sömn vilket var så otroligt välbehövligt. Jag har nog ändå varit uppe en handfull gånger. Freja blir så irriterad på mig. Hon vill att jag ligger still så att hon får vara lilla skeden under täcket. Kimmo blir bara glad att få sällskap. Han har ju själv börjat nattvandra och sover istället djupt på dagen.

Jag var superstel och varje steg smärtade fruktansvärt när jag gick upp i morse. Det gjorde tom ont att både andas in och ut. Just därför blev det bara en sväng runt hörnet för en morgonkiss för hundarna.

När jag kom tillbaka in var kaffet klart. Jag har ?slarvat? med kaffedrickandet sista veckorna. Det smakade ljuvligt men jag reagerade starkt på koffeinet. Blev helt skakig. Efter ett avsnitt av Örnen tog jag mig i kragen. Soporna måste ut. En påse stod redan på balkongen sen några dagar. Äckligt kanske du tycker men alla dessa små måste tar kraft. Att tömma diskmaskinen tog typ 10 minuter i går. Nu är iallafall alperna borta och det känns bra. Därefter blev det lite vila. Det gäller ju att hushålla med resurserna.

Hundarna har ju bara fått yttepytte promenader sista tiden. En i taget. Men i dag gav jag mig tusan på att ta mig till trädgårdsföreningen. Med båda samtidigt. Jag är ju rädd att inte ha kraften att hålla emot om vi får ett dåligt hundmöte. Då kom jag på att om jag tar midjeväskan och trär på handtagen där så har jag ju en extra säkerhet. Sagt och gjort och ut kom vi.

O så glada de blev. Vi gick inte fort och det ville de inte heller. De vill nosa, gräva o h äta gräs. Luften var så ljuvlig och sval och Kimmo mådde riktigt bra, hög svans och stuns i stegen.

Ännu är det förvånansvärt grönt och fint. Vi såg massor av hundar men kunde lätt vända eller vila av åt ett annat håll.

Vassen visade dock att den passerat bäst före datum.

Någon som vet vad det här är för träd? Jag måste nog ladda ner en sån där plant-app.

Även den här växten gav mig frågetecken.

En vacker och perfekt gul ros fanns kvar i roslunden.

Nu tror jag att det får bli en kopp te, rött och utan koffein, och kanske en macka. Jag hoppas på att kunna ta ännu en skön promenad om några timmar.

Jag önskar er en fin söndag.