... det är ju de som är livet. Mitt liv är bra just nu. Men ge det en timma eller två så kan jag känna på ett helt annat sätt. Jag kan ha känslor under en hel dag som "vanligt folk" behöver flera veckor för att gå igenom. Det är asjobbigt, på riktigt. Som ett handikapp. Det som ändå är bra är att jag kommit med insikt att det är så jag funkar. När jag känner mig riktigt ur form kan jag vila mig i tanken att det går över och att det kommer gå över snart. Tyvärr är det ju så åt andra hållet också. När jag mår riktigt fint så kan det försvinna omedelbart efter bara en kort stund. Jag har ett antal triggers men jag vet om dem och håller på att skaffa mig verktyg för att hantera dem. Mer än man kan säga om andra. 

Det kan vara en sak, en person eller en händelse som triggar mig eller mera gör mig frustrerad. Folk som inte ser eller förstår att de faktiskt kan utvecklas som människa. De liksom tror att de är ett färdigt paket. Att det är så här de är och då får resten av världen anpassa sig efter dem eller att "sån här är jag" gilla läget eller skit i det. Jag kan aldrig förändra någon annan och ingen annan kan förändra mig. Viljan måste finnas där. Viljan till utveckling. Det kan röra sig om att personer kanske skulle behöva bli mer allmänbildade, ta hand om sin kropp bättre, hur man hanterar stress, bli tryggare i sig själva så de slipper söka bekräftelse i allt de gör eller bara hur man går in i en diskussion eller ett samtal.

De svåraste människorna är kanske de som klagar brutalt på andra men har exakt samma beteende. De är fullständigt utan självinsikt. Jag var en gång på en föreläsning (vet att jag nämnt det här i bloggen förrut) där föreläsaren sa "de personer som aldrig skäms över något ska man akta sig för. Den tanken har jag haft med mig och kan verkligen hålla med. De som inte skäms har varit de som skapat mest röra omkring sig. 

Vad tänker jag då att man kanske borde skämmas för? Inte det vanliga, om man råkar rapa, snubbla eller säga fel namn till någon. Utan mer för att man kanske inte bidrar eller genomför förväntade arbetsuppgifter oavsett om det är på jobbet eller hemma. Eller om man förväntar sig att få saker gjorda åt en fast man kan klara av att göra det själv. Att låta någon annan, som kanske är helt uppbokad, göra saker som man själv faktiskt har tid att fixa. Latmaskar! Jag har väldigt svårt för latmaskar. Alla har vi samma tid tilldelad i livet. Somliga av oss har fler uppdrag, jobb, familj, hem och liknande. Då tycker jag att det blir pinsamt när den ensamstående personen beklagar sig över hur mycket den har att göra. 

Minns en gång en gammal kollega som "var så himla trött efter jobbet" så hon bara åkte hem och sov, så att hon missade tiden i tvättstugan. Oj, oj oj, vad hon beklagade sig. Tjena, tänkte jag som efter jobbet hämtade två barn som var under 4 år på dagis, åkte och handlade, kom hem och lagade mat för att sedan tvätta, dammsuga, natta ungarna och sedan jobba ett par timmar hemifrån. Och det hände varje dag, varje vecka, för all framtid (nästan). Jag sa inget då, tänkte bara för mig själv "hon blir nog varse en dag". Och det blev hon. 

På jobbet är det mycket just nu. Alla nior går igenom de Nationella proven och det kräver en massa organisation och fixande. Man har en plan och om någon är sjuk så blir det snabbt en ökning av stressnivån. Hur det än är så tar man sig igenom dessa arbetsdagar också. Precis som med livet. Bra stunder passerar, stressiga dagar likaså, tillfällena då man är ledsen går över och de glada också. Allt rullar på som ett oregelbundet hjul. Jag vilar mig i tanken att allt går över,  inget är oändligt. 

Maskros, taraxacum, först så gul och lysande sedan en mjuk liten puff. Redo att sprida sig för vinden. Älskad av mig men jag är en av få som uppskattar dem. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så kom då det efterlängtade påsklovet. Skönt för jag var ganska så trött och det hade varit svårt att gå upp på morgonen. Lite typsikt så hade jag glömt stänga av larmet på mobilen så jag väcktes abrupt i morse. Då var jag lite veckovill tills jag sa...

  Sedan sist så har ljuset verkligen återkommit. Redan strax innan sex så känns det som mitt på dagen. Jag gillar det lika mycket som när mörkret återkommer på hösten. Jag är nog född på rätt plats då jag  älskar dessa växlingar i både ljus, väder...

    Under ett par dagar har jag haft som vårkänslor inom mig. Ljuset kommer tidigare och lämnar senare om dagarna. Småfåglarna kvittrar i parken under våra morgonpromenader. Det har känts ljuvligt. Ändå vet jag ju att vintern inte är över på lå...

       Jösses vilken trött vecka jag har haft så här långt. Den startade med världens huvudvärk i måndags, den satt i lite grann även under tisdagen. Onsdagen var helt ok. Men i dag, vid tio-tiden slog störa tröttheten till. Jag hade lätt kunnat...

Jag brukar ju alltid göra ett bokslut här i bloggen men valde bort det för år 2023. I stora drag var det ganska pissigt år. Disbråck, två hundar som lämnade mig, brutna händer, slemsäcksinflammation i höften och en massa annat elände. Inget kul att l...