Jag brukar vila mig i tanken att allt löser sig. Jag brukar också hålla min kropp ganska högt. Jag har ju lyckats bära två fina barn under mitt bröst, orkat med jobb, sköta om föräldrar, anhöriga, jobbat heltid och allt annat som hör livet till. Ni som har varit med på min livsresa vet att jag tampats med så mycket mer. Ångest, oro, utsatthet, sömnstörningar och så den långa vägen mot EDS och fibromyalgi. Sen cirka fem år tillbaka har jag ändå hittat balansen mellan jobb, fritid, träning, roligheter och sömn. För mig är måttstocken att om jag fixar jobb 100 % ochhundarna så är jag nöjd. Jag gör lätt avkall på kompisträffar, AW, dejter, middagar, utflykter med mera bara de två första fungerar. Nu gör det inte riktigt det. Diskbråck, knäskål ur led, inflammation i tumme, stel bröstryggen mm gör mig besviken.

Var hos kiropraktorn i går. Han lovade att han kan hjälpa mig. Men då måste vi ses två gånger i veckan i minst ett halvår. Hmmm, 500 pix per gång ja då landar vi runt 25000. Jösses. Ska det kosta mig så mycket att bli bra. Eller bättre? Vart tog sjukvården vägen. Hur kan n kiropraktor göra mig bättre än sjukvården? Ja, jag fattar varför men inte varför inte det ska kunna få under samma typ av vård. 200 spänn per besök o sen frikort. Nej, då får det bli mer piller och en kostnad på drygt 2000 per år. Lika galet som att hörapparat är gratis men inte glasögon. Varför är ett sinne viktigare än det andra?

Hur som helst har jag ägnat en stund åt att vara väldigt arg på att jag inte har den energi, kraft och ork som många av mina jämnåriga har. Fast det är inget framgångskoncept. Negativa tankar skapar negativa känslor. Jag ska nu anstränga mig och försöka vända tänket och då kanske kroppen hakat på efte en stund.