Alla inlägg under april 2014

Av Mia - 28 april 2014 21:34

Kanske är det så att jag efter drygt fyrtio år har dragit på mig migrän. Jag trodde att det alltid kom halvsidesvis därför har just migrän inte stått på sjukdomslistan.

Dunkande tinningar, värk bakom ögonen. Svårfokuserad blick och ljusfenomen bakom stängda ögonlock tillsammans med illamående och yrsel är en dålig kombo. Är det inte migrän så är det iallafall huvudvärken från helvetet.

Så nu ger jag upp den här dagen. Utan att vare sig talat tyska (på ett snuskigt sätt enl sambon) eller försöka möblera om hela diskmaskinen. Jag avslutar en högst normal dag med dunder innanför skallbenet och ser fram emot nya möjligheter i morron.

Kanske befinner jag mig då i fyrtornets ljus.... Så borde det vara, helt logiskt med tanke på att jag är i mörkret just nu.

Av Mia - 28 april 2014 15:43

Där skuggan sveper förbi tystnar rösterna. Luften blir sval och hållningen spänd. Som ett pulserande fyrtorn andas ljuset. Det är något vilsamt över känslan. Av, på... Ljust, mörkt... Varmt, kallt.... Natt, dag.... Inget är konstant och det är tröstande. Visst önskar jag att jag alltid, alltid skulle kunna få bebos av lycka, kärlek, trygghet och så vidare men utan mörkret kan vi inte ana ljuset. Just den vetskapen kan få mig att orka. Inget är dåligt hela tiden. Om det så bara är fem fina minuter på en timma så är just de där minutrarna värda de övriga 55 besvärliga.

Jag manar mig själv att orka. Andas in och andas ut. Ibland är det inte ens svårt utan glimrande enkelt. Som en varm handduk av lugn och ro kring hela mitt jag. Det kommer stunder när lyckan omger mig som en älskad parfym. Inte tungt och kvävande utan förnimmande lätt och förtjusande.

Livet. De där dagarna och nätterna som kommer och går. Jag måste vara rädd om det. Jag har bara det här, det är det enda jag vet riktigt säkert. Är du rädd om ditt liv? Hur ska jag kunna veta att jag använder mitt liv på allra bästa sätt? Det är ju inte som så att jag medverkar i en generalrepetition. Det är direktsändning. Live! Varje litet val spelar ju stor roll i slutändan. Fråga snickaren som mäter två mm fel i början av bygget.

Jag måste tänka att varje val jag gör och har gjort, gjorde jag utifrån det som jag tyckte var allra klokast och bäst just då. Det är väl ingen som tänker "nu så klantar jag till det lite här bara för skojs skull". Eller?

Livets puls, av på... Som skenet från en fyr... Efter varje mörker kommer ljuset, efter varje olycka kommer lycka... Så måste eget bara vara...

Av Mia - 25 april 2014 20:42

...

Av Mia - 25 april 2014 13:32

Jag hoppas och tror att det ska vända nu. Jag vaknar ännu som ett asplöv men dagarna går bättre. Nätterna med för den delen. Jag sover som halvt ihjälklubbad. Givetvis pga alla små piller men ändå... Sömn gör nytta. Väldigt mycket är gungigt och oroligt men nånstans, där, lite längre fram, väntar det totala lugnet.


Att ta tjuren vid hornen är inget för en konflikträdd person. Fast är jag verkligen konflikträdd? Kanske är det så att jag bara väljer mina strider med en otrolig omsorg. Livet har lärt mig att det många gånger är bättre att svälja förtreten än att låta den gro. Den varg man matar är den som överlever. Allt och alla kan blomma bara rätt jord, näring, vatten och solljus tillsätts. Blir det obalans kan det både bli torka eller röta. Och vem vill få ett ruttet hjärta? Eller en förtorkad själ? Inte jag.


Än en gång är vi framme vid fredagen. Jag har haft lite svårt att framringa den där positiva fredagskänslan. Det var dock länge sedan jag fick så mycket beröm och komplimanger som i dag. I morse satte jag locktången i håret lite snabbt för att styra "till rätt"a mitt självlockiga hår. I vanliga fall så brukar jag platta det. Både kollegor och elever har sagt så gulliga saker. Härligaste är nog ändå kommentarerna om att "jag ser ut att vara på G", "att jag har en ny energi i mig". Det känns lite så, precis nu, i detta ögonblick.


Mitt liv är ju lite a´la bergochdalbana så jag hinner gå igenom bra många känslor och sinnesstämningar under en dag. Förhoppningsvis kommer det att stabiliseras under den närmaste framtiden. Att vi går mot sommaren känns bra. Den tid vi är i precis just nu är den jag älskar allra mest. Björkarnas musöron och det där darrande känslan i naturen. Åh, det varar så kort men är så underbart. Jag skulle vilja stanna tiden och bara vara. Det är lite som med julen. Själva julafton är inte så speciell för mig. Väntan och förberedelserna betyder så mycket mer.


Våren bär löften om sommaren. Den lovar på sitt hemlighetsfulla sätt att allt ska bli bra, att allt kommer gå fint. Är det inte det vi alla vill höra? Att det blir bra. Inprogrammerade från barnsben att när marken rämnar så finns det någon där som fångar och håller om och viskar "det ordnar sig, det blir bra". Även som vuxen finns behovet kvar, alla behöver någon som viskar de förlösande orden... om det så är tjuren själv.  

Av Mia - 23 april 2014 21:41

Jag är ju först och främst mamma. Det jobbet har jag haft sen så där femton år. Tyvärr har jag också tvingats igenom metervis med litteratur om barns psykiska och fysiska utveckling. Min utbildning och mitt yrke har kräft det. Det är inget bra, när varje ord, nyans och handling kan analyseras sönder av mig. Inget är enkelt eller glasklart. Jag har lätt att straffa mig själv för de fel jag gör men himla lätt att förbise det som är bra eller tom strålande.

När jag slåss för mina egna barns mående kan jag inte låta bli att väga in de andra barnens sits. Det tär, nåt så alldeles.

Men som mamma.. bara en idiot kan tro att jag accepterar att mina barn kallas lata, giriga, bortskämda och liknande. Man får tänka och känna vad som, men endast en galning skulle klä det i ord. I och med att jag själv har den inställningen mot andra så är jag galet hård mot mig själv.

Jag är en av de där lyckliga mammorna som får ha min son "i knäet" trots att han är snart 13. Jag får hålla min 15-åriga dotter i handen på promenaden. Jag får "ligga sked" med mina små när mardrömmarna kommer. Deras eller mina. Jag har inga minnen av bra föräldrarelationer men jag har förmågan att ta allt ett steg uppåt. Att läsa och lära är inte så illa.

Bara en idiot eller galning använder uttryck som "men hen är ju ändå...år". Endast en sinnessvag person kräver mer av ett barn än av sig själv. Som pedagog möter jag många olika sorters barn och ännu fler sorters föräldrar. Diagnoser haglar och duggar tätt.

Jag har också förmånen att möta vuxna, vänner och nära personer som verkligen, verkligen tar sitt mående på allvar. De som kämpar för utredning och svar. De som behöver få svar. Å, jag har sån respekt för dem.

Borderline, Mano eller.. nåt annat. Men de vet och tar ansvar. Och aldrig, aldrig att de skulle lasta barnen. Vare sig sina egna eller andras.

Jag väljer oftast den mjuka vägen. Rädd för konflikter men jag blir så orolig och svag när mina barn hotas. Jag vacklar och vinglar. Jag är ju bara en ensam mamma.

Jag är ju bara mamma...





...

Av Mia - 23 april 2014 19:23

Jag läste nyss en artikel från Aftonbladet där skribenten Sanna Lundell ondgjorde sig över fenomenet bonusmammor. Tydligen hade hon läst en bok om kvinnor med ångest inför sambons barnveckor, tvätt, känslor mm. Jäklar i havet! Det var ord och inga visor. Slutklämmen var väl att "om bonusmammorna mår så dåligt så backa undan då".

Jag både håller med och blir stridslysten. Varför blir det så här för kvinnorna och inte för männen? Förmodligen för att ingen har någon som helst förväntning på att bonuspappan ska göra ett dyft. Det finns inga som helst krav uttalade på dem. Nu talar jag generellt och vet att undantag finns.

Men det är inte nåt som är lätt med att vara "den där jävla bonusen". Jag är ju det absolut sista som min sambos barn önskar. Inte nog med att de bara har pappa på halvtid, en jobbig kärring är där hela tiden. Hon ställer krav (om än lägre än på sina egna barn), har annorlunda regler, lagar konstig mat och framförallt tar uppmärksamhet från deras far.

Lev med den känslan ett par år! Hmm, svårt att inte bli deprimerad. Lägg därtill att vid en skilsmässa så är det i 80% (i runda slängar) pappan som behåller huset. Det innebär att "bonustanten" flyttar in där med sina ungar. Plötsligt så är alla satta på nån form av undantag. Ingen är hemma, ingen är bekväm. Och som kvinnans lott är, "det ständiga lidandet, lastar hon sig konstant för minsta friktion. Lägg därtill rädslan att, när helst det går åt fanders, bli hemlös.

Å, det finns massor av lyckliga bonusfamiljer. Jag tror jag läst om några, i typ Amelia. De reder ut allt, har familjeråd och ansvarsområden. Tyvärr, eller som tur är, är jag ingen stridig person. Kanske finns det de som tycker att jag är en dålig "kämpe" men....

Bär min skuld. Känn min ångest. Upplev mina misslyckanden. Bemöts med den kritik jag fått och får, bli baktalas på det sätt jag talats illa om samtidigt som du förväntas tvätta, laga mat, handla, städa etc. Ja, gör det så ska jag lyssna på dina goda råd.

Bonus?!? Inte faan har jag känt mig som nån bonus. Snarare som roten till allt ont. Och det är där Lundells slutkläm och råd kommer in. Jag bara undrar, är det rösten av en frånskild kvinna som tvingas lämna ifrån sig sina barn till fadern och hans "nya" 50% av tiden? Det skulle i så fall förklara en hel del.

Av Mia - 22 april 2014 12:31

  Visst har väl du, liksom jag, många gånger tänkt följande or "det här ska jag vara rädd om". Kanske vi mest tänker på fina och dyra saker men det är ju viktigare med personer och stunder vi upplever. Jag är rädd om mycket. Jag är rädd för mycket också. Den som är värdefullt och viktigt måste man vara rädd om och försiktig med.


Allt för många människor kör på som ångvältar. De säger vad de tycker utan tanke på att det kan såra eller söndra. Allra märkligast är nog de som ena stunden beter sig som trotsiga treåringar och i nästa som om inget har hänt alls. Eller kanske de som är sådana att de "tycker sig ha rätten" till att tjura och bära sig allmänt illa åt. Vi lever ju på 2000-talet och alla vet vi att det är jorden som snurrar runt solen, inte tvärt om. På samma sätt måste alla vuxna begripa att barnen är det man sätter i fokus. Oavsett ålder.


Barn är ett kärt bekymmer och jag möter många dagligen. Att sätta sitt barn i centrum betyder inte att man alltid ska bekräfta att ens barn har rätt eller att det sätt det uppför på är det lämpligaste. Vad som händer med sådana barn kan jag gissa mig till, har ju mött en hel del odrägliga vuxna genom mina dar.


När jag möter nya människor så är jag oftast lite på min vakt. jag gillar att veta var jag har dem innan de får mitt förtroende. Ett sådant måste man förtjäna och blir det en gång raserat är det oerhört svårt att överbrygga igen. Jag hör ändå till den kategori människor som har turen att vara omgiven av människor "att vara rädd om". Det gör att alla de andra som faller utanför min omedelbara närhet inte alls kan göra mig nån skada. Det är en skön känsla och tanke.


Det händer att jag kan tycka synd om somliga här i livet. Jag tänker att de har formats av alltför många motgångar eller annat slitage. Trots det kan jag inte acceptera ologiskt och kränkande beteenden. När jag är på det humöret, lite som i dag, är jag så lättberörd. Det räcker med en reklamfilm eller ett  nyhetsinslag så kommer tårarna. Konstigt, men ibland är det som om hjärtat står med vidöppen dörr. Då vore det braktiskt att kunna öppna ett fönster också så att det blev korsdarag.


Av Mia - 20 april 2014 21:26

Övar...eller snarare vänjer mig tillbaka igen, det är nog vad jag gör. Så här på Påskdagen, som liksom blir en lördag, känner jag in hur det var och hur det kommer bli. Ända sedan jag var liten så har jag övat och tränat. Jag har försökt att se de egna stunderna som mina och inte som ensamma och övergivna. Det har gått bra. Kanske har det varit lite svårt att inte vara önskad, efterlängtad och saknad. Men så är livet för de allra flesta, inte bara för mig.

På tal om önskad och efterlängtad... Hur gör man när man vill vara den någon önskar och längtar efter men liksom inte riktigt passar in. När pusselbiten är något för vass? Visst vore det skönt om biten bara mjukt och försiktigt gled in på plats. När den inte gör det så är det så lätt att börja anklaga sig själv och försöka modellera om. Du vet, det där "vara till lags-läget".

Jag är nog svensk mästare i att vara till lags. Jösses i havet. Oj så många gånger jag fått höra av mina nära att "nu får du ge dig". Jag vet ju att de har rätt men det är sååå svårt. Så svårt att följa hjärta OCH hjärna. Tänker lite på det min mamma sa på slutet... "Se till att bli nöjd Mia". Visst är det knasigt tudelat men ändå jäkligt viktigt. Man ska ju vara nöjd efter sin tur här på jorden.

Är du nöjd med din insats?

Presentation

Fråga mig

6 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4 5 6
7
8
9
10
11 12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22 23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS


Skapa flashcards