Kan jag inte springa får jag väl gå.

Kan jag inte gå får jag väl stå.

Kan jag inte stå får jag väl sitta.

Kan jag inte sitta får jag väl ligga.

När jag inte längre kan ligga...

Hur blire då då?

Många kloka råd har korsat min väg de senaste 9 månaderna. Jag är varken lat eller korkad. Just nu väntar jag bara på hjälp eller åtminstone en diagnos så att jag får verktyg att hantera det här på ett vettigt sätt.

I kväll skulle jag vilja ta emot min man med den energi, glädje och kärlek som jag känner för honom. Inte med en kropp bruten av smärta. Han förtjänar en kväll med den gamla Mia efter att ha jobbat mer än 15 timmar i sträck.

Vilken underbar tur för mig att han förstår mer än jag och att han hanterar det här på ett bättre sätt än jag egentligen kan önska. Mitt i allt det hemska har jag en underbar tur som slipper stå ensam. Det är äkta kärlek.

Slappt och slött är det hemma i Lustgården. Namnet på platsen är något missvisande i dag då lusten lyser med sin frånvaro. Först och främst för att mannen jag delar brevlåda med är ute på jobb, sen så är det ganska grått utanför fönstrena.

I dag ska jag och barnen strunta i alla stora måsten och istället bara vara. Promenera vovven, äta mat och se mån film passar oss fint denna söndag den 16:e. Och till kvällen dyker förhoppningsvis Finaste upp!