Många pratar så mycket om att gå på magkänslan. Jösses om jag alltid skulle följa min magkänsla. Med näst intill konstant magkatarr skulle livet lätt kunna bli rörigt. Å andra sidan så står ju magkatarren för något. Den är väl som ett symptom på att något i själva livet är fel. Det gäller ju bara att klura ut vad, eller kanske vara modig nog...

Ibland slingrar sig livets väg nåt så alldeles. Andra tider är vägen nästan oroväckande rak och förutsägbar. Hur jag uppskattar det ena eller det andra beror nog på dagsformen.

Just i dag hade jag nog önskat lite mer action än vad det är. Hur kul jag än kan tycka att det är att komponera måltider så finns det en gräns för mig med. Kanske dags att ta tag i det hela och själv skapa lite action.

Just nu känner jag mig allt annat än lustig i nuläget. Rent fysiskt går det utför. I takt med att kortisonet försvinner ur kroppen så slår smärtan till allt hårdare och en massa nya symtom blommar upp.

Olustig är också känslan inom mig. I dag fick jag höra saker jag inte ville veta. Sånt händer ju som bekant ibland och ofta funkar strutsmetoden, men inte idag, inte när det gäller det som det gällde.

Jag ska fundera lite, älta runt med finaste för att sedan se hur jag ska agera.