Att vakna och inse att synen på mitt vänstra öga var kraftigt försämrad var enormt skrämmande. Att synfältet var fyllt av gråa fläckar som gjorde att jag inte kunde läsa en mening eller ens ett ord i en bok gjorde mig livrädd.

Efter samtal med sjukvårdsrådgivningen bar det av mot Universitetssjukhuset i Linköping. Underbart tacksam är jag över att Jonas fanns och finns med mig i allt det här.

Efter en rejäl undersökning, vilket även innefattade att göra mina pupiller stora som om jag var hög som en skyskrapa, kom domen. Aldrig har jag väl trott att jag ska sitta framför en läkare som beklagar att hon måste ge mig ett tråkigt besked.

Allt snurrade till, jag blev rädd, kände ångesten krypa på mig. Tårarna kom. Jonas hand i min och jag hittade fäste. Inte mycket men tillräckligt.

Min diagnos; centralvenstrombos. Propp i ögat på värsta sättet. Hade jag haft mer tur hade det drabbat en grenven och på så sätt bara en liten del av näthinnan. Så är alltså inte fallet.

Vad har jag nu att vänta? Kanske att bli näst intill helt blind. Och i allra bästa fall, bara en viss nedsättning, jag borde inte drabbas av det här då jag är 20 år för ung. Det ska utredas, det kan ha samband med mitt övriga hälsotillstånd.

Jag är orolig för hur det ska gå med mitt jobb. Men får jag bara lite tid så kommer jag vänja mig. Jag kommer kunna köra bil och fungera som vanligt, nästan iallafall. Det finns ju fler än jag som varit med om detta och levt vidare.

Bara smärtan ger sig och tillståndet stabiliseras så ska jag reda ut det här. Det här fixar jag. Inte skälv kanske. Men med Finaste Jonas vid min sida orkar jag så mycket mer.