Tänka sig, när man är totalt slut så där så att benen värker och det susar i öronen, så finns det alltid lite krafter kvar.

I dag använde jag mina till något så simpelt som att vända runt lite i tvättstugan, plocka i ordning i köket, dammsuga och att gå en sväng med Kimmo.

Nu har jag satt mig i soffan. Känner mig klippt slut och det susar i hela kroppen av smärta. Men vem vet, om detverkligen gäller kanske jag kan plocka fram ännu fler dolda krafter.

Tänka sig, när man är totalt slut så där så att benen värker och det susar i öronen, så finns det alltid lite krafter kvar.

I dag använde jag mina till något så simpelt som att vända runt lite i tvättstugan, plocka i ordning i köket, dammsuga och att gå en sväng med Kimmo.

Nu har jag satt mig i soffan. Känner mig klippt slut och det susar i hela kroppen av smärta. Men vem vet, om detverkligen gäller kanske jag kan plocka fram ännu fler dolda krafter.

Microvila! Högläge=avlastning

En bekant till mig som är troende sa en gång: " Gud ger dig bara så mycket lidande som Han vet att du klarar av". Vi hade en djup diskussion om poängen med att utsätta sitt folk för lidande. Vad är det för God Gud som testar istället för att från början lita på sina människor?

Oavsett om man/jag tror på Gud eller ej så tycker jag att det räcker nu. Efter två timmars ryggläge har jag fortfarande ingen kraft i min kropp. Det är med stora svårigheter jag tar mig ner i badkaret. Väl där kommer oron. Hur ska jag klara att jobba, ta hand om mina barn som kommer på fredag och hur ska jag ens orka förbereda inför deras ankomst.

Nu får det väl ändå räcka? När jag får ont av att hålla i pennan när jag ska skriva, när jag inte kan böja mig fram för att ta ut nåt från en låda eller när jag bara ska sitta en kort stund på en stol?

Förmodligen har de som bara känner mig lite, arbetskamrater och andra, svårt att tro hur illa det är. Jag lägger stor kraft på att fixa hår och smink mig på morgonen. Det är stackars Jonas som får ta hand om spöket på kvällar och helger.

Jag är så ledsen och väldigt oroad nu. Hur länge står min arbetsplats ut med en så opålitlig kollega? Nu när jag fått nya arbetsuppgifter som jag älskar och trivs ännu mer med vill jag inte vara hemma.

I dag är jag riktigt nere. Kanske inte så konstigt. Det hör inte till normalen att behöva leta rätt på en avskild plats och lägga sig ner under pågående föreläsning. Inte heller att flera dagar i rad stå hukad över toaletten pga yrsel och illamående.

Just nu är mina barn den bästa livförsäkringen. Men, det kan inte hjälpas. Jag tycker att efter 8 månaders värk så borde det räcka, för snart orkar inte jag mer.

Varför är längtan hem till sängen som mest när avståndet dit är som längst? Just nu lovar jagmig själv dyrt och heligt att lägga mig innan nio. Ett löfte som jag säkert kommer bryta. Som vanligt...

På Skolverkets betygskonferens i Linköping får jag ännu en lärdom. Jag fixar inte att sitta ner mer än 10 minuter i sträck utan att få nån slags kroppslig panik. Att dessutom kämpa mot illamående och yrsel gör dagen än mer avskräckande.

Konferensen innehåll och upplägg är dock väldigt bra. Personerna som föreläser är väldigt proffsiga. Iallafall när de håller sig till manus.

När smärtan tilltar och sprider sig till nya leder och muskler så krymper världen, igen. Det gör mig mer än trött och sliten. Jag blir tråkig, måste ju säga nej till så många roligheter och det som upptar nästan all min hjärtverksamhet är hur ont och var jag har ont. Jag fylls också med nån slags skam. Det är oerhört tungt att ringa till jobbet för att sjukanmäla mig. Jag känner mig verkligen som en osäker arbetskraft. Jag är inte hemma för att det är kul, ekonomin hotar att raseras totalt.

Under större delen av våren sträckte sig min värld mellan sängen, soffan och spisen. De bra dagarna vidgades den världen till brevlådan och tvättstugan.

När jag sedan fick äta kortison kom livet tillbaka. Jag blev den där energiska Mia som jag är van att vara. I tre veckor var allt toppen, sen kom det smygande igen. Och i takt med att kortisonkuren trappades ner började min värld att krympa igen.

Att inte veta vad jag lider av tär. Att veta att jag får betala dyrt dagen efter om jag städar, bär tungt, åker bil längre än en halvtimma eller grejar i trädgården är tärande. Hur ska jag veta vad som är värt att göra med tanke på hur kroppen sen reagerar.

Hur länge orkar en människa med det här? Jag kan, somliga dagar, känna att jag inte orkar en enda dag till. Det som utlöser den känslan är nog mest att jag känner att jag inte kan vara varesig den mamma eller sambo jag vill.

I dag är jag hemma från jobbet. I morron hoppas jag att jag kan gå. Jag bara måste, så är det.

Många pratar så mycket om att gå på magkänslan. Jösses om jag alltid skulle följa min magkänsla. Med näst intill konstant magkatarr skulle livet lätt kunna bli rörigt. Å andra sidan så står ju magkatarren för något. Den är väl som ett symptom på att något i själva livet är fel. Det gäller ju bara att klura ut vad, eller kanske vara modig nog...

Ibland slingrar sig livets väg nåt så alldeles. Andra tider är vägen nästan oroväckande rak och förutsägbar. Hur jag uppskattar det ena eller det andra beror nog på dagsformen.

Just i dag hade jag nog önskat lite mer action än vad det är. Hur kul jag än kan tycka att det är att komponera måltider så finns det en gräns för mig med. Kanske dags att ta tag i det hela och själv skapa lite action.