Just nu känner jag mig allt annat än lustig i nuläget. Rent fysiskt går det utför. I takt med att kortisonet försvinner ur kroppen så slår smärtan till allt hårdare och en massa nya symtom blommar upp.

Olustig är också känslan inom mig. I dag fick jag höra saker jag inte ville veta. Sånt händer ju som bekant ibland och ofta funkar strutsmetoden, men inte idag, inte när det gäller det som det gällde.

Jag ska fundera lite, älta runt med finaste för att sedan se hur jag ska agera.

Det är vad jag är!!! I stora mått. I dag har jag lyckats slarva bort bilnyckeln. Det ger konsekvensen att min sambo får köra 5 mil för att ge mig reserven dessutom måste mina barn vänta ytterligare 40 min på hämtning.

Jag börjar nästan bli orolig för mig själv. Allt oftare glömmer jag papper, tider, saker och möten. Vad kommer det av? Nu fick jag dock en oönskad stund att både blogga, spela WF och surfa runt. Tack för det? klockan har ju passerat 16 o jag vill hem!

Det är vad jag är!!! I stora mått. I dag har jag lyckats slarva bort bilnyckeln. Det ger konsekvensen att min sambo får köra 5 mil för att ge mig reserven dessutom måste mina barn vänta ytterligare 40 min på hämtning.

Jag börjar nästan bli orolig för mig själv. Allt oftare glömmer jag papper, tider, saker och möten. Vad kommer det av? Nu fick jag dock en oönskad stund att både blogga, spela WF och surfa runt. Tack för det? klockan har ju passerat 16 o jag vill hem!

Känner mig lite eftertänksam i dag. Eller kanske fundersamt reflekterande. Mycket rör sig i mitt huvud och kanske ännu mera i hjärtat.

Mitt i ingenting far en tanke eller känsla genom mig som en sportbil på Autobahn eller kanske mer fladdrande som en fjäril på spmmarängen. Utan synbar mening eller mål. Nån sorts oförklarlig oreda skapas ändå.

Dagens bästa möte var nog mitt och barnens besök hos min mormor. Hon är nyss inflyttad på ett äldreboende. Är man 99 år gammal så är det inte lätt att anpassa sig eller börja trivas. Min mormor är fantastisk, en rar tant som alltid är vänlig och aldrig vill vara till besvär. Hon är så go och omtänksam mot mina barn. Det kniper dock i mitt hjärta när jag ser hennes oro. Det är så många saker som vi yngre tar för givet som de äldre inte gör.

Jag är dock tacksam över att ha fått dela så mycket tid och upplevelser både med mormor och min mamma och pappa. Det är ju faktiskt berikande att ha fått vara nära mina föräldrar som var så svårt sjuka under så lång tid. Min mormor däremot har varit väldigt frisk och det är också härligt att ha fått uppleva.

Många människor lever på i sina liv utan några svårigheter eller motgångar alls... Det är nog snarare mer synd om dem. Jag menar, hur utvecklande är det? Vad lär man sig om sig själv då? Ofta är det just den typen an personer som är så snara att döma andra, som är så otroligt starka i sina åsikter om hur saker och ting ska vara och gärna slänger ur sig fördomar. Ganska små personer helt enkelt.

För att citera min mormor "lite ödmjukhet skadar aldrig".