Länge sedan sist men...

Jag vet att jag inte är ensam om det här med att inte alltid  må bra, inuti. Men det är, än i dag 2023,  så tabubelagt att prata om det. En fraktur på handleden, ett diskbråck eller inflammerad blindtarm hanteras på ett helt annat sätt än allt det osynliga vi kan drabbas av.  Livet har inte alltid varit så snällt och enkelt mot mig och jag har inte alltid varit så snäll och enkel mot mig själv eller de jag har omkring mig. Min självinsikt är brutalt stor och det gör ju inte saker lättare.

 
Mitt mående, både fysiskt och psykiskt har under hela mitt liv varit som en oberäknelig bergochdalbana. Det jag nu lärt mig är att jag har dåliga verktyg för att hantera sorg oavsett om det handlar om närståendes bortgång eller andra förluster. Det jag däremot blivit duktig på är att veta mina fysiska begränsningar. Hur långt jag kan gå med hundarna, hur jag måste omprioritera när det är tvättstugedag eller dags för städning. Det är mer ofta än sällan som jag måste avstå trevligheter på fritiden för att kunna jobba mina 100%. Det är helt ok för mig, jag älskar mitt jobb och ser det som en "trevlighet". Däremot funderar jag ofta på om jag skulle kunna klara att vara klass/ämneslärare igen, det är tveksamt.

Jag gjorde ca 15 år som det och vet vad som krävs... och nu är kraven ännu högre. Jag beundrar verkligen mina kollegor som har så många bollar i luften hela tiden. Nu är jag inne på mitt 26:e år som lärare. Vart tog tiden vägen? En sak som är säkert är att jag aldrig, aldrig haft söndagsångest. Absolut generell ångest men aldrig över mitt arbete. Fröken Gunni satte ribban 1982 och sen var min väg utstakad, en fantastisk förebild. 

Som ni vet så tvingades jag ta beslutet att låta Kimmo gå över regnbågsbron. Att ligga brevid och hålla om honom, viska i hans öra "Jag är med dig hela vägen" var så självklart men också vidrigt. Jag hade föreställt mig det hela på ett annat sätt. Så klart grät jag där och då men inte tillräckligt tror jag. Jag liksom bromsade upp, gaskade upp mig och blev överaktiv. Jag har aldrig sörjt klart nåt eller någon. Jag har bara pyst så pass att jag klarar att agera vidare. Det pallar inte kroppen. Den fixar inte alla timmars promenerande med Freja. Att gå, dammsuga, städa och jobba lugnar själen på något vis men det sliter på kroppen. Nu känner jag att jag liksom fastnat i sorgen efter min pälskling. 

Jag har så många sorger lagrade att jag blir sjuk av dem. Det här måste jag ta i tu med. Det funkar inte att vara vanliga Mia på jobbet för att sedan däcka när jag kommer hem. I nuläget känner jag att min hjärna underpresterar. Eller presterar efter den förmåga jag har just nu och den är lägre än vanligt. Mitt fokus senaste veckorna är att ha en fungerande vardag. Men jag känner så starkt att jag inte är mig själv. Jag är som bäst när det gäller elevmötena men hjärnan plockar bort andra viktiga saker som att lämna in sjukintyget, att ringa återbud till sjukgymnasten eller bara att jag har tvättstugetid. 

Jag kan berätta om min härliga hund men att prata om slutet eller saknaden kan jag ännu inte. Helgerna är värst då tomheten skriker på mig. Även Freja fattar ännu inte att Kimmo är borta. Bara häromdagen, när vi skulle ut, så skuttade hon in i vardagsrummet för att möta upp brorsan. Hon brukade alltid möta upp, skälla och krama hans hals när vi skulle ut. Väl ute njuter hon dock  i fulla drag över att få bestämma tempo.

Vi snirklar ofta oss runt i Trädgårdsföreningen. Här är en hel liten by av insektshotell. Sånt gör mig glad. Själv bidrar jag blygsamt genom att välja lavendel på balkongen. 

Jag startade förra  helgen med fika med kollegor och sedan ut och vandra med Freja. Därefter var jag helt slut och somnade vid 20. Jag rekordsov i 11 timmar och så  ut med Freja igen.  Sedan tog jag en förmiddagslur. Hela lördagen kände jag mig märklig och lagom till kvällen kom migränen. Är det inte typiskt, när man kan slappna av så slår den till. Jag försökte se Mello men det var helt helt omöjligt med alla blinkande lampor och snabba klipp. Det slutade med att jag fick lägga mig i sängen och bara lyssna mig igenom det hela.

Nu är det återigen fredag. Jag såg till att gå hem i tid, ta en sväng med Freja . Nu har jag varit på gymmet för ett mycket lätt benpass. Kvällen tänker jag nu ägna åt en bra bok kanske låter jag "Talang" surra på TV.n medan jag mumsar på en grillad kyckling men framförallt tänker jag hoppa i säng tidigt och försöka ta sovmorgon. 

Framöver får det bli alltifrån terapi och sjukgymnastik till nya mediciner. Sorg ska bearbetas, verktyg ska skaffas men bara det är ju ett heltidsjobb. Fast jag är övertygad om att mitt jobb är en av de bästa medicinerna. Det kluriga är bara att få mig själv att förstå att själen kan inte gipsas och läka på 6-8 veckor. Tyvärr. Tänk vad smidigt det hade varit. 

Nu önskar jag er alla en skön helg!