Tack gode Gud för att somligt inte händer ofta, nästan aldrig faktiskt. Trodde jag var hårdhudad men så är nog inte fallet. Jösses i havet, en stor fet knytnäve i magen hade aldrig sänkt mig mer än detta. Jag vet att att alla någon gång svartmålas. Att alla utsätts för skvaller och elakheter. Jag vet allt det där men... att det finaste jag mött...

Jag lägger stor vikt vid vänskap. Jag har ju en gång i livet verkligen fått uppleva att vänskap är bra mycket starkare än kärlek. Ofta har jag pratat, berättat och uttryckt min totala uppskattning inför och om mina vänner. Jag har vänner som stått pall det mesta, gamla, nya... Det finns en handfull som jag tänker på varje dag. Som jag skulle vända utochin på mig för. Några har jag inte hört av på länge men de finns ofta i mina tankar. L är en vän jag inte sett på länge. Men mina tankar är ofta med henne. Jag är skyldig henne så mycket, jag är henne tacksam för ... Massor. Ofta sänder jag henne lyckotankar.

Tjejer är ju tjejer. Vi intrigerar, skapar lag, vänder kappan och allt det där... Bara en man kan tro att han kan få en kvinna att svika sin vän. Det snuddar på löjligt. Hur styriga vi kvinnor än är så så håller vi ihop. Och det som liksom gör det hela ännu värre är nog... Det finns män som verkligen, på riktigt, tror att de kan få en kvinna att svartmåla sin vän. Märkligt eller hur? Hur kan en man tro att några korta möten trumfar över timmar av samtal. Samtal där förståelse, samhörighet och gemenskap har odlats... Sorry... Tror du det så tror du fel.

En kväll som denna känner jag mig ändå rik. Jag har en handfull personer som är på G som finns där för mig, på stört om så krävs. Det är bara i vardagen som knäckebrödet smakar torrt, som maskineriet trasslar och går tungt, eller?

Åh, så här i kvällningen kommer en massa minnen till mig. Jag reflekterar...

På jobbet älskar jag de diskussioner som uppstår. Jag tycker lika med många men.. Det är med de jag har meningsskiljaktigheter med som jag utvecklas. Ibland är det inte ens så men med den respekt jag känner så händer det en massa inom mig. Jag har en kollega, vi kan kalla henne A. Hon är full av erfarenhet, kompetens, kunskap, klokheter, empati och respekt. Fem minuters samtal med henne är verkligen utvecklande. Vi kan prata som jämlikar och komma fram till samma resultat fast på olika sätt.
Även en annan kollega betyder mycket men hon är mer dominant. Hon vet vad hon kan, vill och vilket resultat hon vill och hjärtat gör ont.

Jag har i kväll fått veta att jag är sååå sviken så. Jösses vilken strid jag har inom mig. En del av mig undrar. På riktigt... Vad jag ska göra för att reda ut det hela. En annan del av mig vet att det inte finns något jag kan göra och... det är det som kallas erfarenhet.



I kväll inser jag en viktig sak. En Skansen jag kommer bära med mig... Gissa vilken?!

När mörkret kommer hit är det brutalt kompakt. Att tända lampor i tak och fönster lockar mig inte alls. Istället far jag runt i hela huset och tänder lyktor och ljus. Levande ljus mjukar upp miljön jag befinner mig i. Jag hittar mina små knep för att känna trygghet. Vackert blir det. Jag älskar verkligen mina lyktor från IKEA. D är formade som blomkrukor, gjorda i metall med perforerad, spetsliknande utseende. Ljuset och skuggorna blir helt magiska.

Lite magi i mitt liv skulle inte vara fel. Ett slag med trollspöet och somligt skulle få bli som förr och annat skulle få bli på ett nytt sätt.

Tillochmed katterna vill ägna sig åt soffhäng i dag. Pajsarkatten blir i polerande lång när han sträcker ut sig.

Med den nya tidens appar kan en grå dag nästan bli totalt genomskinlig.

Vilken otroligt höstlig höstdag. Grå himmel, regn till och från, rå och kall luft som kryper genom skinnet och ända in i märgen. Jag matchar denna dag utan dess like. Trött och hängig som en kvarglömd pelargon, lika färgsprakande som det våta gruset på gården.

I dag skulle jag kunna ge mycket för en sån där laddabatteriernadag. Tillbringa den mesta av tiden i sängen, bland täcken och kuddar. Eller ännu hellre på en madrass på vardagsrumsgolvet med brasan tänd, en bra romantisk komedi på tv. Bara göra små pauser för matintag. Kex, ost, revbensspjäll, nybakade baguetter och kanske lite god dricka.

Nåväl, drömma kan man ju! Var sak har sin tid och vissa saker i livet är numera preteritum. Rent praktiskt är en sådan där slappo-och svullodag inte riktigt genomförbar. Tror inte att min dikeskörda kropp fixar att cykla den mil som krävs för att ta mig tur och retur till Hemköp. Lite jobb har jag också att göra. Jag jobbar med att få i hop uppgifter till skönlitterära böcker som eleverna ska använda när de ar cirkelläsning. Inte jätteansträngande men det tar lite tid. Först ska jag läsa boken och sen ska det tänkas till. Tur att svenska är ett av mina absoluta favoritämnen.

I det här gråvädret switchas minnesknappen på bums. Det kommer minnesbilder och känslor över mig som en mild bris en sommardag. Inte obehagliga minnen. Utan bara små sekvenser från det som varit. Blåbärsplockning med mamma och pappa i Eliantorpskogen, korvgrillning med barnen i Vrinneviskogen, dagenefterhäng i min soffa i min egen lya i Falun.... sånt sköljer över mig som havet lugnt och tryggt rytmiskt rör sig mot stranden.

Jag tycker om att vara själv. Att styra över min tid, mina uppgifter att få skapa mina egna rutiner. Jag gillar lika mycket att få jobba i par och lag för det är det som utvecklar mig mest. Iallafall på jobbet. Där fungerar vi kanske ganska

lika. Alla har en vilja att enas, att hitta en gemensam värderande och en samsyn på barnen. Det är ytterst sällan som en diskussion pågår med inställningen att någon måste vinna och få rätt. Ingångsvinkeln är den att vi vill skapa förståelse. Tänk om fler kunde ta med sig den inställningen hem eller i andra sammanhang.

Den här gråa dagen när jag är själv ska jag försöka hitta lite kraft och energi. Det går ju som sagt åt så in i vassen mycket av den varan nu för tiden. Lite jobb varvat med pauser där älsklingskatterna får kurra i hop sig på min mage och sprida värme i hela mig. Ja, det är så det får bli.

Vad ska du själv göra? Säkert är det många som är ute i skogen för att plocka svamp. Eller... Det kanske man inte får eller vågar. Älgjakten är väl i full gång? Då är det säkrast att köpa svampen i affären.

Att vilja är att inse att kompromisser är fina grejor. Jag ska snart hoppa i säng. Jag får lägga minnet av ursäkternas ursäkt i en gammal ryggsäck. Jag ska kämpa på. Inte tänka fundera kring hur och varför. Jag ska andas, lugnt och stilla. Jag ska vara närvara här och nu, bara andas och slappna av. 

Alla dessa tankar som inte tål att luftas. Alla dessa känslor som jag gör bäst att hålla inom mig själv. All oro, all osäkerhet, all självrannsakan, alla meningar och ord som jag vrider och vänder på. Det som sägs och det som aldrig uttalas. Vad ska jag göra med allt detta?

På dagarna, i veckorna går det ganska bra. Min hjärna är upptagen med att hantera sådant som det krävts 3,5 års utbildning för att klara av, 15 års erfarenhet gör ändå inte jobbet till en rutin. Jag känner mig väldigt okunnig fortfarande. Det finns massor av pusselbitar som jag letar efter för att bli en så bra lärare som möjligt. Jag tycker verkligen om mitt jobb och mina kollegor är en enormt viktig bit för mig. Kollegorna blir på nåt vis en ställföreträdande familj. Några tar på sig rollen som "mammor" andra blir till "systrar", "mostrar"... ja ni förstår säkert.

När någon ser mig och stannar upp i sin stress för att fråga hur jag mår, ge mig en komplimang eller kanske berätta något gulligt om en elev, då blir jag varm i hela mitt hjärta. Känner mig betydelsefull trots att vi vuxna som finns där har betalt för att vara där. Att vara vänlig, omtänksam, varm och genuin är egenskaper som man inte kan spela satt man har. . "Dåliga" lärare kör sitt race med en inövad jargong. Så är det nog på alla arbetsplatser, där man jobbar med människor.

På nätterna och under helgerna har jag mycket sämre förmåga att hålla tanketrasslet och känslohärvan ifrån mig. Det liksom tränger sig på. Intar min kropp, äter upp den jag var och hindrar mig från att bli den jag vill. När den fysiska och psykiska isoleringen blir kompakt, ja då är det obra. Jag trodde att jag varit där ordentligt en gång och att jag aldrig mer skulle kunna falla i den mörka gropen, eller att jag åtminstone lärt mig så pass mycket att jag skulle skutta åt sidan när de mörka hålen visade sig på min slingriga väg. Jag hade fel även i den här frågan. Numera är fasad, yta, och stå ut mina ledord.

Ibland blir jag modig, eller det är nog fel ord, ibland känner jag ett behov att få ventilera mig. Det är något jag helst undviker in i det längsta. Jag är skamligt konflikträdd, även det har sina förklaringar. Men när hela jag signalerar att "nu är det på riktigt, nu vill jag prata" och jag gör det lugnt och sansat. Då vill jag reda i saker, öppna mig. Livet är ibland bra krångligt, massa om och men. Jag tror nog aldrig att jag har lyckats få till nåt bra samtal och allra mest beror det nog på val av tidpunkt. men det är ju så jäkla svårt att få till utvecklingssamtal på kontorstid. Är det inte lustigt, vi är mer rädda om bilen, huset, båten etc än om våra vänner, livskamrater, föräldrar mfl. Får vi en besiktningstid så tar vi den. Vill ens mamma att man kommer hem så kan man alltid förhala det hela (inte jag då, hör min mamma av sig, jaaaa då är det spännande så in i bängen).

Kanske är det det berömda begreppet " att bli tagen för given" som är jäkligt svårt för mig. Jag har blivit det under större delen av mitt liv. Jag har dessutom själv iklätt mig en sådan roll. "Jag är att lita på, jag ställer upp, jag fixar, jag ser dig, jag tjänar dig". Summan av mina prestationer talar om vem jag är. För många andra är det härligt att bli tagen för given. Det kanske innebär för dem att det är självklart att man ses, gör vissa saker för varandra och så vidare. Min infallsvinkel är liksom lite annorlunda.

I en del av mitt liv, för länge sedan, reflekterade jag kring relationer, allt samspel mellan människor. Kanske var det i min förra blogg? Jag skrev då om hur jobbigt det var för mig att ständigt ge och ge... Efter en tid låg jag, så att säga, högt på minuskontot. Att få påfyllnad är jätteviktigt. Men, precis som när bilen förbrukat allt drivmedel så hjälper det föga om du tankar bensin i en dieselmotor. Då blir det liksom bara ätter värr. Det hjälper mig föga att bli duschad i fel  sorts uppmärksamhet. 

En av mina fina vänner brukar prata om "karma". Själv brukar jag säga "what comes around goes around". Alltså man får vad man förtjänar här i livet. Gör du ont, så kommer ont. Åh, så många nätter jag legat och rannsakat mig själv, undrat och funderat. Vad
  har jag gjort som är så illa?

När hjärnansvarig skulle kunna ta ut trängselskatt på mina tankar eller tullavgift på mina känslor då vet jag med bestämdhet ett par saker. Jag vet att nu har den tid kommit då avstängningsknappen är på. (Varför stänger man på? Eller varför går man in på START när man ska avsluta sin tid på datorn? Helt rubbat om ni frågar mig). När minuskontot är oroväckande stort, när vakennätterna är fler än de med sömn, när tystnaden är flerfaldig mästare, och när rutinsvaren står som spön i backen, när slutenheten föredras av rädsla, jaaa då är det dags att göra omtänk.

Jag är allt annat än stark. Ni vet, jag skrev ju här ovan att jag är väldigt konflikträdd. Det är verkligen sant. En annan av mina egenskaper är min uthållighet, fast den egenskapen försöker jag bortse från. Jag är, tyvärr, aldrig den som ger upp. Jag hänger i tills det inte finns nån annan utväg. Och det är här en av hörnstolparna i oroshärden finns. Varför drar jag inne i bromsen tidigare? Jag har faktiskt försökt men det funkade varken vid krypkörning eller i 160. Med avstängdheten i mig så finns det förmodligen bara en lösning. Givetvis finns det nycklar till mina rossliga fotbojor men den som är vaktmästare inser inte sin viktiga roll.

Livet är ingen teater. Det finns inget manus. Jag vägrar dela ut roller och repliker. Livet är det som händer utan inövade dialoger. I mitt liv vill jag bli övertygad utan mutor. Jag vill känna försäkran och trygghet och tillit. Mitt liv är en övertygande improvisation. Men... Jag kan aldrig, aldrig lägga ansvaret för min lycka i någon annans händer. Ansvaret är mitt, bara mitt, även om det innebär att jag måste välja bort det som gör mig tvekande. När den röda lampan lyser och ensamheten är total. Jaaa, då handlar det inte längre om ett val utan om en överlevnadsstategi.

Eftersom jag har två barn så har jag den bästa av livförsäkringar....