Alla dessa tankar som inte tål att luftas. Alla dessa känslor som jag gör bäst att hålla inom mig själv. All oro, all osäkerhet, all självrannsakan, alla meningar och ord som jag vrider och vänder på. Det som sägs och det som aldrig uttalas. Vad ska jag göra med allt detta?

På dagarna, i veckorna går det ganska bra. Min hjärna är upptagen med att hantera sådant som det krävts 3,5 års utbildning för att klara av, 15 års erfarenhet gör ändå inte jobbet till en rutin. Jag känner mig väldigt okunnig fortfarande. Det finns massor av pusselbitar som jag letar efter för att bli en så bra lärare som möjligt. Jag tycker verkligen om mitt jobb och mina kollegor är en enormt viktig bit för mig. Kollegorna blir på nåt vis en ställföreträdande familj. Några tar på sig rollen som "mammor" andra blir till "systrar", "mostrar"... ja ni förstår säkert.

När någon ser mig och stannar upp i sin stress för att fråga hur jag mår, ge mig en komplimang eller kanske berätta något gulligt om en elev, då blir jag varm i hela mitt hjärta. Känner mig betydelsefull trots att vi vuxna som finns där har betalt för att vara där. Att vara vänlig, omtänksam, varm och genuin är egenskaper som man inte kan spela satt man har. . "Dåliga" lärare kör sitt race med en inövad jargong. Så är det nog på alla arbetsplatser, där man jobbar med människor.

På nätterna och under helgerna har jag mycket sämre förmåga att hålla tanketrasslet och känslohärvan ifrån mig. Det liksom tränger sig på. Intar min kropp, äter upp den jag var och hindrar mig från att bli den jag vill. När den fysiska och psykiska isoleringen blir kompakt, ja då är det obra. Jag trodde att jag varit där ordentligt en gång och att jag aldrig mer skulle kunna falla i den mörka gropen, eller att jag åtminstone lärt mig så pass mycket att jag skulle skutta åt sidan när de mörka hålen visade sig på min slingriga väg. Jag hade fel även i den här frågan. Numera är fasad, yta, och stå ut mina ledord.

Ibland blir jag modig, eller det är nog fel ord, ibland känner jag ett behov att få ventilera mig. Det är något jag helst undviker in i det längsta. Jag är skamligt konflikträdd, även det har sina förklaringar. Men när hela jag signalerar att "nu är det på riktigt, nu vill jag prata" och jag gör det lugnt och sansat. Då vill jag reda i saker, öppna mig. Livet är ibland bra krångligt, massa om och men. Jag tror nog aldrig att jag har lyckats få till nåt bra samtal och allra mest beror det nog på val av tidpunkt. men det är ju så jäkla svårt att få till utvecklingssamtal på kontorstid. Är det inte lustigt, vi är mer rädda om bilen, huset, båten etc än om våra vänner, livskamrater, föräldrar mfl. Får vi en besiktningstid så tar vi den. Vill ens mamma att man kommer hem så kan man alltid förhala det hela (inte jag då, hör min mamma av sig, jaaaa då är det spännande så in i bängen).

Kanske är det det berömda begreppet " att bli tagen för given" som är jäkligt svårt för mig. Jag har blivit det under större delen av mitt liv. Jag har dessutom själv iklätt mig en sådan roll. "Jag är att lita på, jag ställer upp, jag fixar, jag ser dig, jag tjänar dig". Summan av mina prestationer talar om vem jag är. För många andra är det härligt att bli tagen för given. Det kanske innebär för dem att det är självklart att man ses, gör vissa saker för varandra och så vidare. Min infallsvinkel är liksom lite annorlunda.

I en del av mitt liv, för länge sedan, reflekterade jag kring relationer, allt samspel mellan människor. Kanske var det i min förra blogg? Jag skrev då om hur jobbigt det var för mig att ständigt ge och ge... Efter en tid låg jag, så att säga, högt på minuskontot. Att få påfyllnad är jätteviktigt. Men, precis som när bilen förbrukat allt drivmedel så hjälper det föga om du tankar bensin i en dieselmotor. Då blir det liksom bara ätter värr. Det hjälper mig föga att bli duschad i fel  sorts uppmärksamhet. 

En av mina fina vänner brukar prata om "karma". Själv brukar jag säga "what comes around goes around". Alltså man får vad man förtjänar här i livet. Gör du ont, så kommer ont. Åh, så många nätter jag legat och rannsakat mig själv, undrat och funderat. Vad
  har jag gjort som är så illa?

När hjärnansvarig skulle kunna ta ut trängselskatt på mina tankar eller tullavgift på mina känslor då vet jag med bestämdhet ett par saker. Jag vet att nu har den tid kommit då avstängningsknappen är på. (Varför stänger man på? Eller varför går man in på START när man ska avsluta sin tid på datorn? Helt rubbat om ni frågar mig). När minuskontot är oroväckande stort, när vakennätterna är fler än de med sömn, när tystnaden är flerfaldig mästare, och när rutinsvaren står som spön i backen, när slutenheten föredras av rädsla, jaaa då är det dags att göra omtänk.

Jag är allt annat än stark. Ni vet, jag skrev ju här ovan att jag är väldigt konflikträdd. Det är verkligen sant. En annan av mina egenskaper är min uthållighet, fast den egenskapen försöker jag bortse från. Jag är, tyvärr, aldrig den som ger upp. Jag hänger i tills det inte finns nån annan utväg. Och det är här en av hörnstolparna i oroshärden finns. Varför drar jag inne i bromsen tidigare? Jag har faktiskt försökt men det funkade varken vid krypkörning eller i 160. Med avstängdheten i mig så finns det förmodligen bara en lösning. Givetvis finns det nycklar till mina rossliga fotbojor men den som är vaktmästare inser inte sin viktiga roll.

Livet är ingen teater. Det finns inget manus. Jag vägrar dela ut roller och repliker. Livet är det som händer utan inövade dialoger. I mitt liv vill jag bli övertygad utan mutor. Jag vill känna försäkran och trygghet och tillit. Mitt liv är en övertygande improvisation. Men... Jag kan aldrig, aldrig lägga ansvaret för min lycka i någon annans händer. Ansvaret är mitt, bara mitt, även om det innebär att jag måste välja bort det som gör mig tvekande. När den röda lampan lyser och ensamheten är total. Jaaa, då handlar det inte längre om ett val utan om en överlevnadsstategi.

Eftersom jag har två barn så har jag den bästa av livförsäkringar....

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så kom då det efterlängtade påsklovet. Skönt för jag var ganska så trött och det hade varit svårt att gå upp på morgonen. Lite typsikt så hade jag glömt stänga av larmet på mobilen så jag väcktes abrupt i morse. Då var jag lite veckovill tills jag sa...

  Sedan sist så har ljuset verkligen återkommit. Redan strax innan sex så känns det som mitt på dagen. Jag gillar det lika mycket som när mörkret återkommer på hösten. Jag är nog född på rätt plats då jag  älskar dessa växlingar i både ljus, väder...

    Under ett par dagar har jag haft som vårkänslor inom mig. Ljuset kommer tidigare och lämnar senare om dagarna. Småfåglarna kvittrar i parken under våra morgonpromenader. Det har känts ljuvligt. Ändå vet jag ju att vintern inte är över på lå...

       Jösses vilken trött vecka jag har haft så här långt. Den startade med världens huvudvärk i måndags, den satt i lite grann även under tisdagen. Onsdagen var helt ok. Men i dag, vid tio-tiden slog störa tröttheten till. Jag hade lätt kunnat...

Jag brukar ju alltid göra ett bokslut här i bloggen men valde bort det för år 2023. I stora drag var det ganska pissigt år. Disbråck, två hundar som lämnade mig, brutna händer, slemsäcksinflammation i höften och en massa annat elände. Inget kul att l...