.....


Jag har så många gånger skrivit om hur fantastisk den mänskliga varelsen är. Jag har hyllat både kropp och själ. Samtidigt har jag förbannat samhället och dess normer och regler som inte på ett värdigt sätt kan hantera det som anses vara utanför ramen av normalitet. Att komma dragandes med de gamla argumenten om att en person med handikapp "hade varit ett enkelt byte, utstött av stammen, om vi ska gå på hur människosamhället såg ut för hundratals, kanske tusentals år sedan". Vilket skitsnack! Sånt gör mig sååå upprörd. Det är bara ett sätt att försöka förklara varför man själv har svårigheter med att bemöta personer som är... som är... Ovanliga.

Jösses för vanliga människor. Det är de ovanliga, de med särskildheter som gör avtryck på mig. Vilka barn minns lärarna allra mest? Känn på den, Jag minns än i dag lilla p med bonusbror Stora P. De var kämpar med ett jäkla lass av utmaningar framför sig. Och massor av utmaningar som de redan klarat av. Jag minns ännu födelsedagsdatumet för grabben som gjorde mig svettig när jag bar, höll och kramade. Jag vet exakt var tösen S bor, vad hon gör och hur hon mår, trots att det var 16 år sedan hon var min elev. Fysiska och psykiska handikapp gjorde flickan till en gåta. O vad vi kämpade, hon, jag, fritidspedagoger och föräldrar. I dag kan jag följa hennes liv i en oerhört fin blogg. Gissa om jag var stolt när jag skrev första kommentaren på ett av hennes inlägg. Hon berättar så öppet om hur livet med ADHD kan vara. Jag är extra stolt över hennes kämparglöd då dyslexi var ännu en tillägsdiagnos. Men, i dag, en bit över 20 roddar hon runt hund, jobb och att träna yoga. Duktiga tös (ja, vi har kontakt, ja hon tycker det är ok att jag berättar).

Människan är fantastisk! Den fina kroppen som kan se och höra, känna och göra, utvecklas och växa. Alla efter sin egen förmåga. Människan och hennes tanke! Är det inte underbart hur vi kan uppleva, lära, tänka och reflektera? Och hur vi kan känna? Lycka, rädsla, oro, tillit, olycka, hat, kärlek... Ja, en hel massa helt enkelt. Det som blir lurigt med det är att när hon varit med och känt en gång så drar hon slutsatser och gör val.

Så väl jag känner igen mig själv i detta. Mitt handikapp är nog mina känslor. Iallafall har jag fått veta det. Jag har ju tom fått höra att "känner du så så känner du fel". Men, med min ryggsäck så dyker automatiskt vissa känslor upp. Hmm, ska försöka förklara vad jag menar...

När någon berättar för mig att jag handlar orätt och att jag ska sluta med det för att jag sårar, ja då blir jag så inibängens ledsen när jag själv utsätts för samma behandling. För jag tolkar det som ett straff, en hämnd, att denna någon försöker ge igen och sätta mig på plats. Hade jag själv inte fått kritik först för mitt handlande så hade jag nog inte reagerat.

Jag leder nog ligan (iaf bland mina vänner) i att bli lämnad. Mor, man, far,mormor, vänner, pojkvän, bekanta.... You name it! De allra flesta helt och fullt slutgiltigt genom att dö. Jag har fått höra de där hemska orden.... "Nu är det dags att du klarar dig själv", "jag vet inte om jag älskar dig längre" eller "nej, jag vill inte leva med dig längre". Tungt va? Eller så kanske du börjar fundera över vad det är för fel på mig. Massor, om jag får gissa själv. Nej, mina föräldrar dog ju inte för att straffa mig. Men under nätter som den här tänker jag mycket, jag tänker att om jag betytt tillräckligt mycket för mamma och pappa så hade de valt att sluta röka i tid. De kunde inte alls skylla på att de inte visste hur farligt det var. Nätter som denna, då kan jag bli jävligt arg på dm. För jag var inte alls reådo att leva mitt liv utan dem.

Jag minns även att jag kände tacksamhet över att min mor inte behövd vara med om min separation från mina barns far. Hon tyckte otroligt mycket om honom, jag har också känt sorg över att min far aldrig han träffa min nuvarande sambo. Pappa hade uppskattat Jonas. I natt känner jag , förutan saknad,en viss lättnad över att de inte kännes mig nu. Lilla mamma hade inte varit glad och jag vill ju att hon skulle vara just glad. Var tid har sin förtjänst.

Jag är glad över att jag inte har möjlighet att fly till mamma, att jag inte kan rymma dit hän. Jag är tacksam över att hon dog med den bild av mig som hon gjorde. Det känns bra att hon inte kan känna min oro. Att hon inte kan bemöta min ångest. Ärligt talat vet jag inte hur hon hade hanterat det.

Jag vet att det är tegelstenarna i min ryggsäck som färgar och tynger mig. Jag försöker så gott jag kan prata om dem och lyfta det hela till ytan. Men det är svårt. Speciellt när allt slutligen handlar om en ett slag som ska vinnas.

Är inte människan fantastiskt?! Hur saker sparas och lagras i det undermedvetna. Hur försvarsmekanismerna kopplas på så fort man utsätter sig för en situation som man redan tidigare varit i. Hur tänker jag nu? Jo, om jag upplevt en närståendes död så kunnat ta med mig den erfarenheten vid nästa dödsfall. Lära mig hur jag ska göra för att på bästa sätt överleva. När någon, uppenbarligen, inte uppskattar min närhet, mina insatser i leken ja då gör jag snabbt det jag gjort tidigare. Jag Örebro det som på bästa sätt gagnade min överlevnad. Jag flyr!

Jag flyr inte för att straffa. Jag flyr för att undkomma, för att överleva. Jag flyr inte för att få något, jag flyr för att hitta avstängningsknappen. För att överleva. För att ro livet i hamn. För att ha en möjlighet att på något märkligt sätt ingå i det som kallas normalt. Det otäckaste jag varit med om har Jag nu fått repris på...

Reprisen är allt annat än glimrande och skön. För den gör ont, så in i vassen. När förbrukningen är klar. När alla plagg vänts utochin jadå vet man, och det är då jag vet och känner på riktigt. "Hoppla, här var visst avstängningsknappen på. Bra, då slår vi på den".