Åh, vilken jobbigt lång dag det blev idag. Dysleximässa i Sollentuna och sen trängsel i trafiken på vägen hem. En dag som faktiskt kostade mer än det smakade. När man sitter så där långt hemifrån och inte vill annat än hem är det lätt att tankarna börjar vandra i väg. Lätt att måla upp scenario och skapa sig förhoppningar. Ja, jösses... Jag borde vetat bättre. Saker och ting blir ju inte bättre än man gör det. Och gör man allt man kan så vet man iallafall att man gjort sitt bästa. Det kan ingen ta ifrån en.

"Bara du gör ditt bästa" som mamma brukade säga. Det är väl det som är en av mammornas viktigaste uppdrag. Att alltid backa upp sina barn, no matter what.

Nu är helgen här. Som vanligt kommer den susa fram utan dess like. eller kanske inte just den här helgen. Jag är ju ännu med min "fotboja" och tar mig ingen stans än. Gud så skönt det blir när jag får tillbaka mitt körkort. Det här är och har varit så otroligt jobbigt. Riktigt psykiskt nerbrytande. Men friheten är på nåt vis inom räckhåll. Kommer känna mig som en kalv på grönbete... Men vara jävligt noga med att hålla mig inom hastighetsbegränsningarna. Man får ju liksom vad man förtjänar.... Begår man brott ska man straffas.

Det gäller väl det mesta här i livet. Eller.... Människan är en varelse som ofta felar. Det fantastiska med människan är ju ändå förmågan att känna ånger och att hon får ett behov av att bättra sig. Jag har fått rådet att alla borde ha rätt till en andra chans. Det är ett råd jag försökt leva efter. Ibland lyckas jag, ibland inte men... jag gör mitt bästa. Det som kanske skakar om min verklighet är när jag förstår, på riktigt, att inte alla tänker som jag. I vissa sammanhang och möten kanske det inte spelar så stor roll medan det i andra fall är väldigt avgörande.

Somliga dagar är livet så enkelt och lätt, andra dagar är det motigare. Jag brukar alltid säga att "så länge man ligger på plus så är det bara att tuta och köra". Hhmmm, jag börjar bli tveksam? Hur gör alla andra? Hur gör du, för att liksom fixa krångligheterna som uppstår under de där dagarna som tillsammans bildar livet? Kanske är det så att det inte bara finns en lösning, utan nästan lika många som det finns människor. Eftersom vi alla bär lite olika saker i vår ryggsäck, den där vi proppar full med minnen och erfarenheter, så behöver vi alla olika lösningar. Innebär det då att alla ska slå sig blodiga för att övertyga och vinna diskussioner? Eller borde det kanske vara så att den som verkligen bryr sig, kan stå över det... Alltså lägga engagemanget på att försöka förstå och hitta den frekvens där man svänger i samklang?

Just nu, när jag är ganska så trött och slut, på så många plan, lägger jag allt mitt fokus på att tygla den känsla som just nu slagit rot i både min kropp och själ. Och för mig finns det ett bra sätt att göra det.... Att ta en varmt bad eller en het dusch. Så är det nån som vill nåt så vet ni var jag finns den närmaste stunden....