Känslan Av Sammanhang är viktig. Superviktig faktiskt både när det gäller inlärning men också socialt. Hur många av våra hemmasittare blir just det för att de saknar KASAM. Hur det blivit så har lika många förklaringar som det är olika individer men det finns ett antal stora drag som man ser. Psykisk ohälsa, NPF-diagnoser, utsatthet på skola eller jobb, oro över familjesituationen och väldigt mycket mer kan skapa känslan över att inte höra hemma eller ingå i ett sammanhang. 

Vad gör man då åt detta? När det gäller barn och ungdomar så ligger det stora ansvaret på samhället, skolan och de instanser som kan kopplas på och in. När vi kommer till vuxna är det lurigare, givetvis finns det verktyg för att hjälpa men vanligtvis går det genom vården. Första instansen kan vara vårdcentralen eller om du har jobb, via företagshälsovården. 

Jag har mött ett stort antal elever som varit/är hemmasittare. Många fler på högstadiet än mellan, och givetvis fler på mellan än på låg. Ganska naturligt, små barn är lättare att tvinga i väg till skolan än äldre. En del ungdomar går i väg på morgonen och driver sen runt på stan eller hamnar hos nån kompis. "En skola för alla" är verkligen inte det. Man kan inte knöka in eleverna i samma form. Dessa stora, anonyma skolorna med långa skåpsklädda korridorer där toaletterna är äckliga och närheten till ett centrum är stor, är som gjort för att elever ska avvika eller inte alls komma. 

Jag har mött vuxna som blir "hemmasittare" också. Vanligtvis förklär man sin frånvaro med massvis av VaB varvat med egen sjukdom. Ju mer de är borta desto mer ångest får de när de kommer till jobbet. Till slut kan det räcka att de kommer med bilen till parkeringen så utlöses ångesten. När det gått så långt är det otroligt svårt att komma tillbaka. Det brukar bli en längre tids sjukskrivning och därefter arbetsträning på annan arbetsplats eller eventuellt studier för att helt sadla om. Sverige har väldigt många långtidssjukskrivna och det tycker jag är oroande. Det gör mig på riktigt ledsen. Jag önskar att alla ska ha ett arbete och känna glädje över det. Inte så att man måste längta till jobbet men det ska kännas tryggt och att man emellanåt kan skratta med sina kollegor. 

Genom mina år som lärare men också när jag arbetade på lager eller med dementa har jag haft kul på jobbet. Jag har känt mig viktig och behövd. Jag har haft en känsla av sammanhang. Om jag varit sjuk så har jag välkomnats tillbaka och känt att jag varit saknad. 

Nu har jag bytt både stad och jobb. Jag har börjat bygga upp min känsla av sammanhang. Jag lär mig något nytt varje dag, alltifrån nån ny faktakunskap till hur en kollega "är". Det ligger inte för mig att tassa på tå men jag inser att jag bör hålla igen lite. Jag har 140 elever att lära känna och  tjugotalet kollegor. Här får man passa sig så man inte trampar i det berömda klaveret. Under gårdagen rätades ett antal frågetecken ut, givetvis fylls det på nya igen men det är ju så det är. Jag kände mig ändå lite bättre till mods och humör när jag gick hem. 

Så här såg min anteckningsbok ut efter två veckors observationer. Jag hade skrivit in alla anteckningar i ett dokument men min dator har valt att haverera så jag kommer varken åt dokumentet eller min mail. Svårt att få överblick i den här röran men jag lyckade änså lösa EHT-mötet på ett tillfredställande sätt. 

På jobbet använder sig eleverna av Polyglutt. Jag har ingen direkt uppfattning om det digitala hjälpmedlet men blev glad att se att min gamla bloggvän har flera av sina böcker med här. 

Nej, det är inte superkul att laga mat åt sig själv. Jag gör det på helgerna men i veckorna blir det matlådor från ett storkok eller som här, en snabbvariant av kyckling och pasta. Till det ett stort glas rött, i form av tomatjuice. Jag älskar tomatjuice. Drog i mig en hel liter i går. Skulle nog kunna leva uteslutande på den under en längre tid. 

Freja ligger och trycker i sin puff vid elementet, hon är en liten fryslort. Det blir inte lättare för henne när Kimmo, som helst vill ha det riktigt svalt väljer att gå ut på balkongen. Då står balkongdörren på glänt och det blir kallt i lägenheten. Det är som med småbarn, svårt att göra alla nöjda samtidigt. 

Han har fortfarande inte förstått att han kan putta upp dörren utan blir stående i väntan på att jag ska komma och öppna upp åt honom. Kimmo är nog inte den skarpaste kniven i lådan men han är verkligen den underbaraste hund man kan tänka sig. 

 Mjukstart. Jag la mig ganska tidigt i går och vaknade redan vid fem i morse, jag gick inte upp då men sov inte så mycket där efter heller. Det har varit en del "spring" i trapphuset sent i går kväll och under natten. Det bor ganska många yngre i huset och Freja vaktar rejät på kvällar och nätter. Hennes skall har väckt mig (och kanske flera grannar) tre, fyra gånger under natten. Jobbigt och väldigt svårt att träna bort. 

Som vanligt på helgmornarna kollar jag på Nymo och ger mig själv en lugn start. Jag har inga stora planer för helgen, ett par måsten och några borden och sen så vi får se vad som görs. 

Nu önskar jag er alla en riktigt fin helg!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så kom då det efterlängtade påsklovet. Skönt för jag var ganska så trött och det hade varit svårt att gå upp på morgonen. Lite typsikt så hade jag glömt stänga av larmet på mobilen så jag väcktes abrupt i morse. Då var jag lite veckovill tills jag sa...

  Sedan sist så har ljuset verkligen återkommit. Redan strax innan sex så känns det som mitt på dagen. Jag gillar det lika mycket som när mörkret återkommer på hösten. Jag är nog född på rätt plats då jag  älskar dessa växlingar i både ljus, väder...

    Under ett par dagar har jag haft som vårkänslor inom mig. Ljuset kommer tidigare och lämnar senare om dagarna. Småfåglarna kvittrar i parken under våra morgonpromenader. Det har känts ljuvligt. Ändå vet jag ju att vintern inte är över på lå...

       Jösses vilken trött vecka jag har haft så här långt. Den startade med världens huvudvärk i måndags, den satt i lite grann även under tisdagen. Onsdagen var helt ok. Men i dag, vid tio-tiden slog störa tröttheten till. Jag hade lätt kunnat...

Jag brukar ju alltid göra ett bokslut här i bloggen men valde bort det för år 2023. I stora drag var det ganska pissigt år. Disbråck, två hundar som lämnade mig, brutna händer, slemsäcksinflammation i höften och en massa annat elände. Inget kul att l...