I dag behöver jag en knapp, eller egentligen flera. Snabbspolning känns jäkla efterlängtad i magsjuketider. Eller kanske en rewind så jag kan backa tillbaka och ändra gamla beslut.

Jag vet att de beslut man en gång tagit sällan är förhastade. Då var de genomtänkta och kloka. Det är först senare som man, med mer erfarenhet, inser att man borde valt annorlunda.

Under året som gått har mycket hänt. Vänner har försvunnit och vänner har tillkommit. Jag har fått många insikter och lärt mig massor. Kanske är det ökad kunskap inom vissa områden som tyvärr får mig att inse att jag gjort en massa felbedömningar och felbeslut i livet.

När en sån insikt drabbar mig gör det ont och jag börjar genast fundera, hur ställa till rätta?

Somliga saker kan jag fixa, andra inte. Lite som livet är i största allmänhet. Eller hur?

Bit i hop eller bryt i hop. Fy fasen, jag har så ont. Snälla nån. Ta mig i famn, lyft upp mig, ta med mig dit där lindring ges.

Jag har bitit i hop så kindtänderna hotar att spricka. Tålamod, uthållighet och så vänlig röst som jag bara förmår. Varje steg hugger, dagens äventyr moler i höft, knä, lår, smalben och fötter.

Det onda under fötterna gör att jag inte vill gå. Som en blandning av förlossningssmärta, benhinneinflammation och ryggskott! Shit! Jag är ju så bra på att dölja... Men nu, just i kväll är tårarna nära.

Ångesten bankar på min port. Så blir det när jag måste låtsas. Låtsas att allt är ok. Gömmer mig bakom drömmen om den perfekta julen. Snö, brasa, god mat, paket och vackert tindrande barnaögon.

Räddningen, rent mentalt? På julafton är kidsen hos sina andra föräldrar. Krisar min kropp vidare kanske det är då jag måste åka in akut. Så länge tillgången på kodein finns så reder jag ju ut det mesta av livet. Men ska jag behöva ha det så här?