Visst är det underbart. Härligt. Alldeles fantastiskt. Att ha flow! Jösses vad länge sedan jag kände mig i flow. Iallafall sådär totalt på både jobb och i privatlivet.

I nuläget jobbar jag ju inte så där är det noll flow. Kroppen är bara en spillra av sitt vanliga jag men ändå... På nåt jäkla vis har jag lyckats få upp humöret och fokusera på det som funkar istället för på det som liksom är trasigt.

Å andra sidan, tar du ifrån mig mina värkpiller går väl allt åt helvete. Jag är inte rädd för att jag är beroende för jag håller nivån stadig och när jag åt kortisonet i somras behövde jag inga alls.

Jag tror att min energi laddas av barnen, givetvis. De är mitt allt, det käraste jag har. Tyvärr har jag dem ju bara 50%. Eller... Kanske är det tur just nu eftersom min ork är så liten.

Allra mest laddas jag nog av min fina sambo. Han som orkar massera min rygg, höft, fötter eller vad det nu kan vara, i timmar. Han håller om mig när jag fryser, sträcker ut sin hand för att hjälpa mig över ett dike, hämtar kaffe, berättar, om och om igen, hur mycket och varför han älskar mig. Fantastiskt!

I kväll lockade Finaste med mig, mina barn, Kimmohunden och Pajsarkatten ut på en kvällspromenad i skogen. Snötyngda granar, pulsade i halvmeters snö, månljus, massor av fniss och skratt. Speciellt när vi i ryggläge gömde oss för diverse krafter.

Kimmohunden njöt nåt så alldeles. Han gillar att jobba både med kropp och sinne. Han sprang i förväg, vi spårade i cirklar och gömde oss sen. Åh vad han fick nosa runt för att hitta husse och matte. Efter ett tag tog vovven en egen sväng. I väg i full fart och borta var han. En halvtimma senare dök han upp. Skamsen och trött som ett troll. Bra tänker jag. Så sover han nog fint i natt.

Sova gott hoppas jag också på. Trots att jag nu, efter vår skogstur, knappt kan resa mig ur fåtöljen för att ryggen skriker. Eller stödja på fötterna då hälarna bränner. I såna lägen som nu, då vet jag att jag får betala. Betala rent fysiskt. Betala för att jag gjort sånt som är självklart för många. Men jag vill inte ge upp, inte ge efter. För jag är inte riktigt klar här än....

Visst är det underbart. Härligt. Alldeles fantastiskt. Att ha flow! Jösses vad länge sedan jag kände mig i flow. Iallafall sådär totalt på både jobb och i privatlivet.

I nuläget jobbar jag ju inte så där är det noll flow. Kroppen är bara en spillra av sitt vanliga jag men ändå... På nåt jäkla vis har jag lyckats få upp humöret och fokusera på det som funkar istället för på det som liksom är trasigt.

Å andra sidan, tar du ifrån mig mina värkpiller går väl allt åt helvete. Jag är inte rädd för att jag är beroende för jag håller nivån stadig och när jag åt kortisonet i somras behövde jag inga alls.

Jag tror att min energi laddas av barnen, givetvis. De är mitt allt, det käraste jag har. Tyvärr har jag dem ju bara 50%. Eller... Kanske är det tur just nu eftersom min ork är så liten.

Allra mest laddas jag nog av min fina sambo. Han som orkar massera min rygg, höft, fötter eller vad det nu kan vara, i timmar. Han håller om mig när jag fryser, sträcker ut sin hand för att hjälpa mig över ett dike, hämtar kaffe, berättar, om och om igen, hur mycket och varför han älskar mig. Fantastiskt!

I kväll lockade Finaste med mig, mina barn, Kimmohunden och Pajsarkatten ut på en kvällspromenad i skogen. Snötyngda granar, pulsade i halvmeters snö, månljus, massor av fniss och skratt. Speciellt när vi i ryggläge gömde oss för diverse krafter.

Kimmohunden njöt nåt så alldeles. Han gillar att jobba både med kropp och sinne. Han sprang i förväg, vi spårade i cirklar och gömde oss sen. Åh vad han fick nosa runt för att hitta husse och matte. Efter ett tag tog vovven en egen sväng. I väg i full fart och borta var han. En halvtimma senare dök han upp. Skamsen och trött som ett troll. Bra tänker jag. Så sover han nog fint i natt.

Sova gott hoppas jag också på. Trots att jag nu, efter vår skogstur, knappt kan resa mig ur fåtöljen för att ryggen skriker. Eller stödja på fötterna då hälarna bränner. I såna lägen som nu, då vet jag att jag får betala. Betala rent fysiskt. Betala för att jag gjort sånt som är självklart för många. Men jag vill inte ge upp, inte ge efter. För jag är inte riktigt klar här än....