Visst är det underbart. Härligt. Alldeles fantastiskt. Att ha flow! Jösses vad länge sedan jag kände mig i flow. Iallafall sådär totalt på både jobb och i privatlivet.

I nuläget jobbar jag ju inte så där är det noll flow. Kroppen är bara en spillra av sitt vanliga jag men ändå... På nåt jäkla vis har jag lyckats få upp humöret och fokusera på det som funkar istället för på det som liksom är trasigt.

Å andra sidan, tar du ifrån mig mina värkpiller går väl allt åt helvete. Jag är inte rädd för att jag är beroende för jag håller nivån stadig och när jag åt kortisonet i somras behövde jag inga alls.

Jag tror att min energi laddas av barnen, givetvis. De är mitt allt, det käraste jag har. Tyvärr har jag dem ju bara 50%. Eller... Kanske är det tur just nu eftersom min ork är så liten.

Allra mest laddas jag nog av min fina sambo. Han som orkar massera min rygg, höft, fötter eller vad det nu kan vara, i timmar. Han håller om mig när jag fryser, sträcker ut sin hand för att hjälpa mig över ett dike, hämtar kaffe, berättar, om och om igen, hur mycket och varför han älskar mig. Fantastiskt!

I kväll lockade Finaste med mig, mina barn, Kimmohunden och Pajsarkatten ut på en kvällspromenad i skogen. Snötyngda granar, pulsade i halvmeters snö, månljus, massor av fniss och skratt. Speciellt när vi i ryggläge gömde oss för diverse krafter.

Kimmohunden njöt nåt så alldeles. Han gillar att jobba både med kropp och sinne. Han sprang i förväg, vi spårade i cirklar och gömde oss sen. Åh vad han fick nosa runt för att hitta husse och matte. Efter ett tag tog vovven en egen sväng. I väg i full fart och borta var han. En halvtimma senare dök han upp. Skamsen och trött som ett troll. Bra tänker jag. Så sover han nog fint i natt.

Sova gott hoppas jag också på. Trots att jag nu, efter vår skogstur, knappt kan resa mig ur fåtöljen för att ryggen skriker. Eller stödja på fötterna då hälarna bränner. I såna lägen som nu, då vet jag att jag får betala. Betala rent fysiskt. Betala för att jag gjort sånt som är självklart för många. Men jag vill inte ge upp, inte ge efter. För jag är inte riktigt klar här än....

Så kom då det efterlängtade påsklovet. Skönt för jag var ganska så trött och det hade varit svårt att gå upp på morgonen. Lite typsikt så hade jag glömt stänga av larmet på mobilen så jag väcktes abrupt i morse. Då var jag lite veckovill tills jag sa...

  Sedan sist så har ljuset verkligen återkommit. Redan strax innan sex så känns det som mitt på dagen. Jag gillar det lika mycket som när mörkret återkommer på hösten. Jag är nog född på rätt plats då jag  älskar dessa växlingar i både ljus, väder...

    Under ett par dagar har jag haft som vårkänslor inom mig. Ljuset kommer tidigare och lämnar senare om dagarna. Småfåglarna kvittrar i parken under våra morgonpromenader. Det har känts ljuvligt. Ändå vet jag ju att vintern inte är över på lå...

       Jösses vilken trött vecka jag har haft så här långt. Den startade med världens huvudvärk i måndags, den satt i lite grann även under tisdagen. Onsdagen var helt ok. Men i dag, vid tio-tiden slog störa tröttheten till. Jag hade lätt kunnat...

Jag brukar ju alltid göra ett bokslut här i bloggen men valde bort det för år 2023. I stora drag var det ganska pissigt år. Disbråck, två hundar som lämnade mig, brutna händer, slemsäcksinflammation i höften och en massa annat elände. Inget kul att l...