Tänk om jag inte gjort det där. Det där jag inte borde gjort. Då hade jag inte sett/läst/hört det där. Då hade jag inte dragit mina slutsatser, då hade jag inte sett din storhet hamna på glid och falla. Då hade jag heller inte börjat rota runt, gräva och se min besvikelse växa och din storhet krympa.

I skolan propagerar vi den Gyllene Regeln " Var mot andra som du vill andra ska vara mot dig". Tänk så svårt många har att leva enligt den. Extra intressant är det väl att så många lever för att bryta den.

Jösses vad jag har blivit ställd med kniven mot strupen pga skitsnack, svartsjuka och lösa rykten. Å andra sidan har jag svalt så mycket mer...

I min värld väljer man var man är och gör. Man står för sina val och tar konsekvenser. Bara rädda människor som vet att de felat styr om fokus och låter det lysa åt ett annat håll.

Projicering är ett intressant begrepp....

Vill du möta kärleken måste du öppna din dörr, släppa in och ta emot. Vill du dela kärleken med någon annan måste du lära dig att ge och ta!

Shit! Så svårt. Både att ge men allra främst att ta. Mitt svåraste de senaste två åren har nog varit det här med att ta emot. Det ringer så många klockor inom mig. "not good enough" är väl den värsta. Varför skulle jag? Hur kan jag, när jag är mitt värsta jag, ändå duga till? Förmodligen för att jag, mot alla odds, har hittat hem.

Att få smälta samman, gå in i dimman, pusta ut, njuta, småprata och bara vara är en gåva utan dess like. Att känna sig önskad, saknad och efterlängtad gör att jag känner mig oerhört älskad. Denna kärlek kan bara överleva om parterna väljer att kompromissa.

Just detta kompromissande är jäkligt svårt för mig. Herrejösses! Hur ofta har inte ord som "principfast" och "envis" kastats som spjut mot mig. Ja, jag vet. Jag är jäkla svår att leva med. Gissa då hur svårt det är att vara jag.

Full av tankar, ide'er, känslor och omtanke. Så full av allt, att jag i omtänksamhetsdjungeln sladdar av banan och hamnar i diket. Jag vill så väl, glöm aldrig det. Jag kan vända utochin på mig för att rädda, så att jag nästan sjunker själv.

Turligt nog för mig så finns Finaste där. Han sträcker ut sin hand, leder mig rätt, håller om. Kupar sina händer runt min själ, varsamt och ödmjukt. Älskar utan villkor.

Jag blundar. Njuter. Utan tvekan kan jag falla bakåt, säker på att bli fångad. Tacksam men ändå väl medveten om att jag är så värd detta.

Vill du möta kärleken måste du öppna din dörr, släppa in och ta emot. Vill du dela kärleken med någon annan måste du lära dig att ge och ta!

Shit! Så svårt. Både att ge men allra främst att ta. Mitt svåraste de senaste två åren har nog varit det här med att ta emot. Det ringer så många klockor inom mig. "not good enough" är väl den värsta. Varför skulle jag? Hur kan jag, när jag är mitt värsta jag, ändå duga till? Förmodligen för att jag, mot alla odds, har hittat hem.

Att få smälta samman, gå in i dimman, pusta ut, njuta, småprata och bara vara är en gåva utan dess like. Att känna sig önskad, saknad och efterlängtad gör att jag känner mig oerhört älskad. Denna kärlek kan bara överleva om parterna väljer att kompromissa.

Just detta kompromissande är jäkligt svårt för mig. Herrejösses! Hur ofta har inte ord som "principfast" och "envis" kastats som spjut mot mig. Ja, jag vet. Jag är jäkla svår att leva med. Gissa då hur svårt det är att vara jag.

Full av tankar, ide'er, känslor och omtanke. Så full av allt, att jag i omtänksamhetsdjungeln sladdar av banan och hamnar i diket. Jag vill så väl, glöm aldrig det. Jag kan vända utochin på mig för att rädda, så att jag nästan sjunker själv.

Turligt nog för mig så finns Finaste där. Han sträcker ut sin hand, leder mig rätt, håller om. Kupar sina händer runt min själ, varsamt och ödmjukt. Älskar utan villkor.

Jag blundar. Njuter. Utan tvekan kan jag falla bakåt, säker på att bli fångad. Tacksam men ändå väl medveten om att jag är så värd detta.