Visst är det underbart. Härligt. Alldeles fantastiskt. Att ha flow! Jösses vad länge sedan jag kände mig i flow. Iallafall sådär totalt på både jobb och i privatlivet.

I nuläget jobbar jag ju inte så där är det noll flow. Kroppen är bara en spillra av sitt vanliga jag men ändå... På nåt jäkla vis har jag lyckats få upp humöret och fokusera på det som funkar istället för på det som liksom är trasigt.

Å andra sidan, tar du ifrån mig mina värkpiller går väl allt åt helvete. Jag är inte rädd för att jag är beroende för jag håller nivån stadig och när jag åt kortisonet i somras behövde jag inga alls.

Jag tror att min energi laddas av barnen, givetvis. De är mitt allt, det käraste jag har. Tyvärr har jag dem ju bara 50%. Eller... Kanske är det tur just nu eftersom min ork är så liten.

Allra mest laddas jag nog av min fina sambo. Han som orkar massera min rygg, höft, fötter eller vad det nu kan vara, i timmar. Han håller om mig när jag fryser, sträcker ut sin hand för att hjälpa mig över ett dike, hämtar kaffe, berättar, om och om igen, hur mycket och varför han älskar mig. Fantastiskt!

I kväll lockade Finaste med mig, mina barn, Kimmohunden och Pajsarkatten ut på en kvällspromenad i skogen. Snötyngda granar, pulsade i halvmeters snö, månljus, massor av fniss och skratt. Speciellt när vi i ryggläge gömde oss för diverse krafter.

Kimmohunden njöt nåt så alldeles. Han gillar att jobba både med kropp och sinne. Han sprang i förväg, vi spårade i cirklar och gömde oss sen. Åh vad han fick nosa runt för att hitta husse och matte. Efter ett tag tog vovven en egen sväng. I väg i full fart och borta var han. En halvtimma senare dök han upp. Skamsen och trött som ett troll. Bra tänker jag. Så sover han nog fint i natt.

Sova gott hoppas jag också på. Trots att jag nu, efter vår skogstur, knappt kan resa mig ur fåtöljen för att ryggen skriker. Eller stödja på fötterna då hälarna bränner. I såna lägen som nu, då vet jag att jag får betala. Betala rent fysiskt. Betala för att jag gjort sånt som är självklart för många. Men jag vill inte ge upp, inte ge efter. För jag är inte riktigt klar här än....

Tänk om jag inte gjort det där. Det där jag inte borde gjort. Då hade jag inte sett/läst/hört det där. Då hade jag inte dragit mina slutsatser, då hade jag inte sett din storhet hamna på glid och falla. Då hade jag heller inte börjat rota runt, gräva och se min besvikelse växa och din storhet krympa.

I skolan propagerar vi den Gyllene Regeln " Var mot andra som du vill andra ska vara mot dig". Tänk så svårt många har att leva enligt den. Extra intressant är det väl att så många lever för att bryta den.

Jösses vad jag har blivit ställd med kniven mot strupen pga skitsnack, svartsjuka och lösa rykten. Å andra sidan har jag svalt så mycket mer...

I min värld väljer man var man är och gör. Man står för sina val och tar konsekvenser. Bara rädda människor som vet att de felat styr om fokus och låter det lysa åt ett annat håll.

Projicering är ett intressant begrepp....

Vill du möta kärleken måste du öppna din dörr, släppa in och ta emot. Vill du dela kärleken med någon annan måste du lära dig att ge och ta!

Shit! Så svårt. Både att ge men allra främst att ta. Mitt svåraste de senaste två åren har nog varit det här med att ta emot. Det ringer så många klockor inom mig. "not good enough" är väl den värsta. Varför skulle jag? Hur kan jag, när jag är mitt värsta jag, ändå duga till? Förmodligen för att jag, mot alla odds, har hittat hem.

Att få smälta samman, gå in i dimman, pusta ut, njuta, småprata och bara vara är en gåva utan dess like. Att känna sig önskad, saknad och efterlängtad gör att jag känner mig oerhört älskad. Denna kärlek kan bara överleva om parterna väljer att kompromissa.

Just detta kompromissande är jäkligt svårt för mig. Herrejösses! Hur ofta har inte ord som "principfast" och "envis" kastats som spjut mot mig. Ja, jag vet. Jag är jäkla svår att leva med. Gissa då hur svårt det är att vara jag.

Full av tankar, ide'er, känslor och omtanke. Så full av allt, att jag i omtänksamhetsdjungeln sladdar av banan och hamnar i diket. Jag vill så väl, glöm aldrig det. Jag kan vända utochin på mig för att rädda, så att jag nästan sjunker själv.

Turligt nog för mig så finns Finaste där. Han sträcker ut sin hand, leder mig rätt, håller om. Kupar sina händer runt min själ, varsamt och ödmjukt. Älskar utan villkor.

Jag blundar. Njuter. Utan tvekan kan jag falla bakåt, säker på att bli fångad. Tacksam men ändå väl medveten om att jag är så värd detta.

Vill du möta kärleken måste du öppna din dörr, släppa in och ta emot. Vill du dela kärleken med någon annan måste du lära dig att ge och ta!

Shit! Så svårt. Både att ge men allra främst att ta. Mitt svåraste de senaste två åren har nog varit det här med att ta emot. Det ringer så många klockor inom mig. "not good enough" är väl den värsta. Varför skulle jag? Hur kan jag, när jag är mitt värsta jag, ändå duga till? Förmodligen för att jag, mot alla odds, har hittat hem.

Att få smälta samman, gå in i dimman, pusta ut, njuta, småprata och bara vara är en gåva utan dess like. Att känna sig önskad, saknad och efterlängtad gör att jag känner mig oerhört älskad. Denna kärlek kan bara överleva om parterna väljer att kompromissa.

Just detta kompromissande är jäkligt svårt för mig. Herrejösses! Hur ofta har inte ord som "principfast" och "envis" kastats som spjut mot mig. Ja, jag vet. Jag är jäkla svår att leva med. Gissa då hur svårt det är att vara jag.

Full av tankar, ide'er, känslor och omtanke. Så full av allt, att jag i omtänksamhetsdjungeln sladdar av banan och hamnar i diket. Jag vill så väl, glöm aldrig det. Jag kan vända utochin på mig för att rädda, så att jag nästan sjunker själv.

Turligt nog för mig så finns Finaste där. Han sträcker ut sin hand, leder mig rätt, håller om. Kupar sina händer runt min själ, varsamt och ödmjukt. Älskar utan villkor.

Jag blundar. Njuter. Utan tvekan kan jag falla bakåt, säker på att bli fångad. Tacksam men ändå väl medveten om att jag är så värd detta.

"Älska mig som mest, när jag förtjänar det som minst". Klok bön om förståelse. Jag hör verkligen till den skara som ber just denna bön stilla inom mig. Turligt nog är det vad min sambo gör.

Hans personliga utveckling är så mycket större än min. Jag kämpar med mig själv varje dag. "inte stänga in, inte stänga ut, säg vad du tycker, visa vad du vill".

Jag är så förbannat stolt och principfast. Eller... är jag verkligen det. Jag har aldrig tidigare i mitt liv så ofta sagt att jag behöver en annan människa så som jag gör i dag. Aldrig tidigare har jag vågat visa mina svaga sidor så som jag kan göra i dag. Aldrig tidigare har jag gett upp viktiga saker och förändrat mitt liv så som jag gjort de senaste två åren.

Åååh, jag vet att jag kan vara svår. Att vara jag är allt annat än lätt. Men mitt i våndan över min trassliga person hoppas jag att mitt inre lyser igenom. Kärleken, omtänksamheten, ömheten och lojaliteten.