Finns det något så härligt som när man känner att ens liv blir berikat? Det kan ske på så många sätt. Barn är väl ett av de allra mest synliga sätten. Jag har två egna, en bonus, massor på jobbet... De utmanar, pressar, stressar, skuldbelägger, berör, rör och ger... 

I dag känner jag att jag har blivit utmanad på jobbet. Jag har trivts, skrattat, blivit så stolt och glad men också irriterad, arg, besviken, och rent utav förbannad. Det finns inte mycket som gör mig så rubbad som människor som går omkring och gnäller, grymtar, ömkar och tar på sig martyrskapet och kräver stöd och hjälp. Men sen när det sätts i perspektiv med att chefen dyker upp, ja då låter det på ett annat sätt. Då blir ligisterna till små filurer som vi bara ska välkomna till skolan. Sådana vuxna människor låter mycket tills det gäller men sedan låter de andra föra talan.

Jahopp!  På vilken annan arbetsplats kan man förvänta sig att de man jobbar med kallar en äcklig och oren? Det gör mig rädd, för vad ska det bli av en sådan person om 12 år? Jag önskar av hela mitt hjärta att min dotter aldrig, aldrig ska behöva bemötas så. Men i denna kränkning så vet jag att det alltid finns förklaringar. En människa som säger så gör ju inte det av narturen utan av att den väljer det för att skydda sig själv. Men å andra sidan, ska jag gå ifrån min arbetsplats men vetskapen om att en annan människa kallar mig så och som med all tydlighet visar att jag som kvinna inte är värd något?

Ska jag vara professionell och vara lågaffektiv? Jo, det är ju det som mina uppdragsgivare vill och kräver. Men har de någonsin tänkt på att om det är det bemötande vi har mot ett sådant uppträdande så kan det förklara en hel del. Typ gängslagsmål, gruppvåldtäkter mm. Aldrig, aldrig att sådant är kulturellt, det är bara sjukt. 

Finns det ens andra arbetsgrupper som skulle acceptera att hotas, kränkas, puttas, knuffas och kallas för en massa märkliga saker? Jag älskar verkligen mitt jobb men, efter en underbar start på dagen och förmiddagen så vände det mesta vid lunch. Jag skräms över det jag får höra av elever, av kollegor men allra mest skrämmer alla grupperingar och viskande röster mig. 

Jag känner att jag vacklar, att jag snart väljer att tystna. Att bara se till att rädda mig själv. Det funkar inte att stötta kollegialt när det inte är ömsesidigt. Det är också jättemärkligt för mig när personer som valt att gå med i ett fack, inte ställer upp på fackets riktlinjer. Va faan är det för stil? Jag tar de bitar som passar mig?!? Jag blir som oxtokig inombords. Då är det mycket bättre att göra som bästa X, inte alls vara med i facket. För då kan man ju utan anmärkning gå över lik för att nå dit man vill. 

Nope, i kväll bär jag med mig en stor känsla av besikelse. Besviken på det faktum att jag förväntas tåla alla sorters kränkningar (sista året har jag fått höra; gå o knulla dig själv, hora, kärring, oren, smutsig, äcklig). Och!!! När jag vill få stöttning så är svaret "ett lågaffektivt bemötande". 

GAAAHH!! Föreställ dig en vårdcentral. En person söker vård. Språket brister. Undersköterskan Maja tar emot. Hon lyssnar, förklarar. Förklarar att det finns en viss arbetsgång och att det finns regler att följa. Hon lägger sin handflata mot patientens axel. Han rycker då till. Börjar borsta av stället där hennes hand vidrört. Förvånat och oroligt tittar hon på patienten. Han stirrar och säger "gör inte så, du är äcklig, smutsig. Du är oren. " Är det den syn på månskligheten vi vill ha? Och vad kan vi göra åt det?

Det var bara ett barn men jag blir rädd. Ett barn, en person som kan komma att möta mina egna. Nej, jag vill inte det. Jag vill skydda dem. Min vackra dotter. Med sitt fina hår, sina ögon och sin starka kropp. Nej, jag vill inte att hon ska få mötas av nåt sånt. Vart gick det fel. Vad har vi missat? Jag undrar? Jag har ju en fullständig övertygelse om att mäniskorna är mjuka, behagliga, ärliga och behagliga från start. Vad behöver jag veta, för att bemöta på rätt sätt?

Eller ska jag behöva vända utochin på mig själv för att hantera de svåra små kollegor som vi möter varje dag? Vet du vad det värsta är? Det är bemötandet från kollegor och chef. Ett skrockande, ett förnöjsamt skratt över "hur knasiga de där filurerna kan vara". Men... jag har också en ryggsäck. Jag har också känslor. Jag blir faktiskt, på riktigt, ledsen och illa berörd. Jag skräms och mår dåligt över de kommentarer jag får. Jag kan visst vara lågaffektiv och göra allt för att få eleverna att känna sig välkomna till skolan men...

När jag tvingas höra om min egen smutsighet, när jag nonchaleras, när jag får höra att jag är en kärring, hora, fitta, att jag ska anmälas, osv.... det är då jag blir rädd på riktigt. Vart är vårt samhäller på väg? Jag vill stoppa huvudet i sanden och bara gömma mig. 

Och... det kan aldrig bli bättre, det kan aldrig bli bra. Inte så längre som de vuxna i samhället bollar med argument som "det är jag värd", det är inte min arbetsuppgift"....

Ja, i kväll blev det rörigt deluxe. Men jag är ganska så illa berörd. Jag känner mig sviken från flera håll. Och som den fyrkantiga person jag är så roddar jag nu runt och kollar upp hur jag kan gå vidare med saker och ting. Å sorgligt nog kan jag bara konstatera... somliga beter sig som de ätit taggtråd till frukost. 

Vårsolen besöker oss tidigt. Men det vräker sin godhet över oss trots minusgrader så värmer den min kind när jag vänder ansiktet uppåt. Morgonpromenaden med Kimmo var som en mental rening, som att skölja hjärnan fri från grus i den klaraste av fjällbäckar. 

Det här blir en bra dag. Jag känner det, inifrån och ut. Känslan av förälskelse är stor. Det bor så mycket kärlek i mig just nu. När allt känns så här bra gäller det att blåsabort de där tankarna om att katastrofen är nära nu. För så här bra ska man väl ändå inte ostraffat få må?

Jag har haft drygt tio dagar med en rygg som är ganska okej. Jag vet ju att det går i skov men just nu är det väldigt bra. Kanske är det sjukgymnastiken eller så är det den ändrade medicineringen som äntligen fungerar. Hur som helst så tänker jag bara njuta och fortsätta jobba, gå promenader, pyssla lite hemmavid och givetvis förbereda mig inför Frejas hemkomst. 

Nu så hoppas jag verkligen att ni får en lika bra måndag som jag har. Och efter den så följer det bara ett par dagar innan det är dags att ta helg igen.