Alltså, det här med att gå i väntans tider är så pirrigt, långsamt och ganska så underbart. I går ringde hembesökaren från Hundar utan hem. Det visade sig att hon bor ett stenkast ifrån min pojkvän. SÅ hembesöket dirigerades snabbt om till hembesök hos pojkvän. Och som den lilla by Blacka är så visade det sig att de två inte var helt anonyma för varandra. Så i morgon em har vi bestämt träff. Det får bli lite eftermiddasgkaffe och en pratstund. Jag är så himla ivrig och längtar så mycket. 

Så nu gäller det bara att hålla tummarna för att de tycker att jag, Kimmo, barnen, särbon och hela min livsituation passar för en liten busig tik. Hoppas, hoppas, hoppas!

  Just nu som Bonnie Bus, senare blir hon en Freja