Finns det något så härligt som när man känner att ens liv blir berikat? Det kan ske på så många sätt. Barn är väl ett av de allra mest synliga sätten. Jag har två egna, en bonus, massor på jobbet... De utmanar, pressar, stressar, skuldbelägger, berör, rör och ger... 

I dag känner jag att jag har blivit utmanad på jobbet. Jag har trivts, skrattat, blivit så stolt och glad men också irriterad, arg, besviken, och rent utav förbannad. Det finns inte mycket som gör mig så rubbad som människor som går omkring och gnäller, grymtar, ömkar och tar på sig martyrskapet och kräver stöd och hjälp. Men sen när det sätts i perspektiv med att chefen dyker upp, ja då låter det på ett annat sätt. Då blir ligisterna till små filurer som vi bara ska välkomna till skolan. Sådana vuxna människor låter mycket tills det gäller men sedan låter de andra föra talan.

Jahopp!  På vilken annan arbetsplats kan man förvänta sig att de man jobbar med kallar en äcklig och oren? Det gör mig rädd, för vad ska det bli av en sådan person om 12 år? Jag önskar av hela mitt hjärta att min dotter aldrig, aldrig ska behöva bemötas så. Men i denna kränkning så vet jag att det alltid finns förklaringar. En människa som säger så gör ju inte det av narturen utan av att den väljer det för att skydda sig själv. Men å andra sidan, ska jag gå ifrån min arbetsplats men vetskapen om att en annan människa kallar mig så och som med all tydlighet visar att jag som kvinna inte är värd något?

Ska jag vara professionell och vara lågaffektiv? Jo, det är ju det som mina uppdragsgivare vill och kräver. Men har de någonsin tänkt på att om det är det bemötande vi har mot ett sådant uppträdande så kan det förklara en hel del. Typ gängslagsmål, gruppvåldtäkter mm. Aldrig, aldrig att sådant är kulturellt, det är bara sjukt. 

Finns det ens andra arbetsgrupper som skulle acceptera att hotas, kränkas, puttas, knuffas och kallas för en massa märkliga saker? Jag älskar verkligen mitt jobb men, efter en underbar start på dagen och förmiddagen så vände det mesta vid lunch. Jag skräms över det jag får höra av elever, av kollegor men allra mest skrämmer alla grupperingar och viskande röster mig. 

Jag känner att jag vacklar, att jag snart väljer att tystna. Att bara se till att rädda mig själv. Det funkar inte att stötta kollegialt när det inte är ömsesidigt. Det är också jättemärkligt för mig när personer som valt att gå med i ett fack, inte ställer upp på fackets riktlinjer. Va faan är det för stil? Jag tar de bitar som passar mig?!? Jag blir som oxtokig inombords. Då är det mycket bättre att göra som bästa X, inte alls vara med i facket. För då kan man ju utan anmärkning gå över lik för att nå dit man vill. 

Nope, i kväll bär jag med mig en stor känsla av besikelse. Besviken på det faktum att jag förväntas tåla alla sorters kränkningar (sista året har jag fått höra; gå o knulla dig själv, hora, kärring, oren, smutsig, äcklig). Och!!! När jag vill få stöttning så är svaret "ett lågaffektivt bemötande". 

GAAAHH!! Föreställ dig en vårdcentral. En person söker vård. Språket brister. Undersköterskan Maja tar emot. Hon lyssnar, förklarar. Förklarar att det finns en viss arbetsgång och att det finns regler att följa. Hon lägger sin handflata mot patientens axel. Han rycker då till. Börjar borsta av stället där hennes hand vidrört. Förvånat och oroligt tittar hon på patienten. Han stirrar och säger "gör inte så, du är äcklig, smutsig. Du är oren. " Är det den syn på månskligheten vi vill ha? Och vad kan vi göra åt det?

Det var bara ett barn men jag blir rädd. Ett barn, en person som kan komma att möta mina egna. Nej, jag vill inte det. Jag vill skydda dem. Min vackra dotter. Med sitt fina hår, sina ögon och sin starka kropp. Nej, jag vill inte att hon ska få mötas av nåt sånt. Vart gick det fel. Vad har vi missat? Jag undrar? Jag har ju en fullständig övertygelse om att mäniskorna är mjuka, behagliga, ärliga och behagliga från start. Vad behöver jag veta, för att bemöta på rätt sätt?

Eller ska jag behöva vända utochin på mig själv för att hantera de svåra små kollegor som vi möter varje dag? Vet du vad det värsta är? Det är bemötandet från kollegor och chef. Ett skrockande, ett förnöjsamt skratt över "hur knasiga de där filurerna kan vara". Men... jag har också en ryggsäck. Jag har också känslor. Jag blir faktiskt, på riktigt, ledsen och illa berörd. Jag skräms och mår dåligt över de kommentarer jag får. Jag kan visst vara lågaffektiv och göra allt för att få eleverna att känna sig välkomna till skolan men...

När jag tvingas höra om min egen smutsighet, när jag nonchaleras, när jag får höra att jag är en kärring, hora, fitta, att jag ska anmälas, osv.... det är då jag blir rädd på riktigt. Vart är vårt samhäller på väg? Jag vill stoppa huvudet i sanden och bara gömma mig. 

Och... det kan aldrig bli bättre, det kan aldrig bli bra. Inte så längre som de vuxna i samhället bollar med argument som "det är jag värd", det är inte min arbetsuppgift"....

Ja, i kväll blev det rörigt deluxe. Men jag är ganska så illa berörd. Jag känner mig sviken från flera håll. Och som den fyrkantiga person jag är så roddar jag nu runt och kollar upp hur jag kan gå vidare med saker och ting. Å sorgligt nog kan jag bara konstatera... somliga beter sig som de ätit taggtråd till frukost. 

 

Vonkis

22 februari 2016 15:51

Blir så oerhört provocerad av att läsa hur du bemöts, både av elever och kollegor men framförallt av chefen.

Lågaffektivt bemötande handlar ju om att bemöta elever med lugn och stabilitet, att inte stå och skrika åt dem när de gör fel etc. För det du beskriver med återkommande kränkningar behövs dessutom en tydlig handlingsplan för hur ni ska bemöta kränkningar men även hur ni ska motverka att de inträffar i första hand. Att bara bemöta någon som säger åt en att en ska gå och knulla sig själv med att lugnt säga – Nej, så får du inte säga, leder ingenvart, det begriper den som har minsta lilla innanför pannbenet.

Så här på rak arm skulle jag föreslå samtal hem till föräldrar, om beteendet återkommer blir det möte med föräldrar, elev, lärare och rektor (som inte ska jamsa på men det kanske är svårt att inte göra det när en ser föräldrar och elever som kunder).

Finns det gemensamma uppföranderegler med tydliga påföljder om en bryter dem på skolan? Om de finns, efterlevs de av all personal eller finns det de som hellre vill vara ”vän” med eleverna?

Hur jobbar skolan för att få ihop elevgruppen? Det verkar minst sagt som att de är rätt splittrade hos er. Förekommer det några klass- och årskursöverskrivande aktiviteter, förutom att de uppträder för varandra i aulan nu och då?

http://vonkis.blogspot.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så kom då det efterlängtade påsklovet. Skönt för jag var ganska så trött och det hade varit svårt att gå upp på morgonen. Lite typsikt så hade jag glömt stänga av larmet på mobilen så jag väcktes abrupt i morse. Då var jag lite veckovill tills jag sa...

  Sedan sist så har ljuset verkligen återkommit. Redan strax innan sex så känns det som mitt på dagen. Jag gillar det lika mycket som när mörkret återkommer på hösten. Jag är nog född på rätt plats då jag  älskar dessa växlingar i både ljus, väder...

    Under ett par dagar har jag haft som vårkänslor inom mig. Ljuset kommer tidigare och lämnar senare om dagarna. Småfåglarna kvittrar i parken under våra morgonpromenader. Det har känts ljuvligt. Ändå vet jag ju att vintern inte är över på lå...

       Jösses vilken trött vecka jag har haft så här långt. Den startade med världens huvudvärk i måndags, den satt i lite grann även under tisdagen. Onsdagen var helt ok. Men i dag, vid tio-tiden slog störa tröttheten till. Jag hade lätt kunnat...

Jag brukar ju alltid göra ett bokslut här i bloggen men valde bort det för år 2023. I stora drag var det ganska pissigt år. Disbråck, två hundar som lämnade mig, brutna händer, slemsäcksinflammation i höften och en massa annat elände. Inget kul att l...