Den där jävla känslan. Den där som kommer och smyger sig på, ja, då är den snäll och försiktig. I annat fall kommer den och slammrar, bankar, pressar, trycker, skriker och söndrar. Jag hatar den. Och jag älskar den. 

Jag blir som sjuk av den där längtan som slår, skriker och våldför sig på hela mitt inre. ALdrig att jag står så naken och sårbar som då. Den där längtan efter svunna tider, efer en varm och mjuk hand, efter väsande andetag, efter konstiga uttryck och historier. Längtan efter att bara få vara liten. Liten och bli omhändertagen. 

Saknaden efter att inte vara den som förväntas vara klokast, efter att inte behöva reda ut allt och få alla på banan igen, den är så enormt stor. Jag längtar efter att bli hållen om, få höra att allt blir bra, att vi reder ut det hela, att jag aldrig är ensam. 

Just den jävla längtan är vidrig. Längtan efter mammas kloka, lugna ord. Hennes varma händer, med de svullna blåa ådrorna, med den där nageln som såg lite lustig ut för att den en gång klämts i en bildörr. Jag saknar mammas vilja oc kämparglöd att göra allt för att få en vecka i fred på landet. Hur hon kämpade och fixade och grejade. Jag saknar henne så, så mycket. Jag vill berätta för henne om allt som hänt. Och hon skulle sucka över mina dåliga val. Hon skulle klappa mig på armen och se på mig och säga "nu när du mött det värstaste värsta, ja... då är det bara gräddfilen kvar..." Positiv in i det sista trots nån form av negativism. 

Jag saknar pappa. Min tokknasiga pappa. Han som kände alla och visste allt. Oj, oj, oj så mycket det begärdes av oss för att överbevisa att han hade fel. Tur för honom att han dog innan google och wikipedia fanns tre tryck bort. Det besparade honom väldigt många nederlag. Men hur tokig han än var, så var han min pappa. Han ville vara nära sina barnbarn. Han ville finnas där, helst varje dag. Hans bästa tid var under de fyra månader han bodde hemma hos mig och mina barns far. DÅ mådde han fint, han hade en uppgift och en funktion. Jag kan inte hjälpa att jag faktiskt och innerligt älskar barnens pappa för att han ställde upp på det. Vem vill ha sin svärfar boende hos sig? Jag hade inte velat det, även om jag gillar barnens farfar. Och min älskade lilla pappa, han tackade faktiskt för det innan han dog. Det är viktigt och fint för mig. Pappa såg att vi gav och han var tacksam. 

Jag längtar efter mormor. Jätte, jätte, jättemycket. Hon är den som dog sist, som var mig närmast. Som jag kunde prata med om allt. Kärlek, sex, slemhinnor, resor, ekonomi, jobb, kläder... Hon var så grym, hon rockade, hon bara ägde. Så mycket visdom och klokhet. så enormt mycket stolthet. Jag har nog aldrig grälat med någon som jag har med henne. För den man älskar är den man kan gräla med. 

Just den sortens av längtan är vidrig. Ni vet, man saknar och vill ha tillbaka. Men det är omöjligt. Livet funkar inte så. Hjärtat blir halvt och själen trasig. 

I dag besökte jag min barndoms drömmar och verklighet. Jag gjorde det tillsammans med min son. Vi vandrade i historiska fotspår. Jag pratade om hur jag hade det som liten, hur det blev när jag växte upp. Vi kikade och kollade. Hade en jättefin stund tillsammans. Det var mysigt. 

Sen så har vi ju den fina och älskade längtan. Den som vi har efter barn som är på väg, nya jobb, nytt boende, nya semsestrar osv. Den längtan är helt ok för mig. 

Just nu i kväll så är min positiva längtan den jag har efter Freja. Hon är ett beslut taget tillsammans med mina barn. Något vi alla vill. Något vi alla kommer att vara engagerade i. Det känns bra, det är fint att dra åt samma håll. 

Å sen så kan vi ju vända på kakan. Längtan... den där osköna känslan när man inser att man själv inte är så längtad efter. När rytm och rutin står över det hela. Ja, vad gör man då... Svår fråga men i det läge som jag är så känner jag nog att när rutmönstret är viktigare än känslan så blir känslan väldigt svag. Och svaga känslor är sällan något som jag engagerar mig i. 

Just i kväll är jag glad över några viktiga beslut som jag själv gjort sista tiden. Det kan röra sig om ett år då jag hållt igen men jag förstod för en liten tid sen att " varför ska jag vända utochin på mig själv när ingen annan gör det".  Varför ska jag avstå från mina högsta önskningar när andra får dem kastade efter sig. Varför ska jag??? 

Jamen precis, varför ska jag? 

Jag har fått så mycket klart för mig den senaste tiden. All terapi, alla råd, jamenjo... Det jag lärt mig är att... det finns inte en människa som kommer backa upp dig och dina val... aldrig någonsin. Så vaarsågod och vänj dig....

ENSAM ÄR STARK

 Som en solitär i trädgården...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så kom då det efterlängtade påsklovet. Skönt för jag var ganska så trött och det hade varit svårt att gå upp på morgonen. Lite typsikt så hade jag glömt stänga av larmet på mobilen så jag väcktes abrupt i morse. Då var jag lite veckovill tills jag sa...

  Sedan sist så har ljuset verkligen återkommit. Redan strax innan sex så känns det som mitt på dagen. Jag gillar det lika mycket som när mörkret återkommer på hösten. Jag är nog född på rätt plats då jag  älskar dessa växlingar i både ljus, väder...

    Under ett par dagar har jag haft som vårkänslor inom mig. Ljuset kommer tidigare och lämnar senare om dagarna. Småfåglarna kvittrar i parken under våra morgonpromenader. Det har känts ljuvligt. Ändå vet jag ju att vintern inte är över på lå...

       Jösses vilken trött vecka jag har haft så här långt. Den startade med världens huvudvärk i måndags, den satt i lite grann även under tisdagen. Onsdagen var helt ok. Men i dag, vid tio-tiden slog störa tröttheten till. Jag hade lätt kunnat...

Jag brukar ju alltid göra ett bokslut här i bloggen men valde bort det för år 2023. I stora drag var det ganska pissigt år. Disbråck, två hundar som lämnade mig, brutna händer, slemsäcksinflammation i höften och en massa annat elände. Inget kul att l...