Nu känns det att det är nedräkning till jobbstart. Eftersom jag är lärare så är min nedräkningsperiod längre än vad en del "vanliga" människors totala semester. Orättvist kan tyckas men den långa ledigheten behövs verkligen för att klara trycket under terminerna. Att beskriva den verkligheten lämnar jag till ett annat blogginlägg. 

Min ledighet har även i år varit en hemester. Jag har nog inte varit längre bort än till Söderköping och Kvarsebo. Ingen fara alls, jag befinner mig ju i nytt boende och behöver lägga kraft på att göra det till mitt hem. Även det är viktigt för att jag ska kunna hitta återhämtning här när jobblivet drar i gång. 

Jag har varit ganska så bra på att fånga upp de vänner som jag inte hinner med att träffa under jobbåret. Fikat, lunchat och umgåtts. Mina vänner ger mig livskraft. De som jobbar i samma bransch som jag utbyter jag erfarenheter med som rör just jobbet, mina andra vänner fyller mig annat som är så livsviktigt. Att få samtala, diskutera, lyssna på och skratta med är så otroligt välbehövligt. Det får mig att känna mening och livlust. 

Det här med mammografi är ju ett kapitel för sig när det gäller mig. Långt innan jag kallades för första gången hade jag utsatts för historier om hur fruktansvärt ont det gör. Att tuttarna plattas mer eller mindre sönder och samman och att det gör ont i dagar efteråt. Kvinnor! Så himla onödigt, precis som alla förlossningsberättelser man får höra. Hur många gånger har du hört om en förlossning som gick bra, var uthärdlig och bättre än man väntat sig? Dessa smärthistorier om mammografi har gjort att jag varje år, under fem år, bara struntat i att gå. Inte ett lätt beslut men så länge jag känt mig ok har det varit enklare än att ta sig till undersökningen. 

I år tog jag tag i det. Efter påtryckning från en vän så gick jag verkligen i väg. Och vet ni vad? Det gjorde inget ont alls, inte under själva undersökningen och givetvis inte efteråt. Jag var klar på tre minuter och det var ingen väntetid alls. 

I går kom resultatet i min digitala brevlåda. Jätteskönt! Min tanke gick till alla de som inte får samma positiva resultat utan blir kallade till Linköping på en extra undersökning. Vilken oro och ångest de måste uppleva från den dag de får brevet fram till själva undersökningsdagen. Många, många är det också som verkligen har bröstcancer och måste genomgå en lång, lång behandling. Jag vet att många klarar sig men alla drabbade, även om de tar sig igenom och blir friska, kommer alltid leva med en erfarenhet som påverkar dem och gör dem till "överlevare". Vad jag har förstått är det en smärta i sig, att ha den erfarenheten med sig i livet. Jag känner tacksamhet över att inget upptäcktes den här gången och jag har nu lovat mig själv att gå varje gång jag kallas på mammografi. 

Jag har nu min "egentid" i soffan, framför tv:n. Kaffe och Nyhetsmorgon tillsammans med lite surfande är en bra start på dagen. I dag lagades det morotsbollar som middagstips. Det skulle jag vilja rova att göra men behöver nog en mixer. Jag tror inte att det fungerar med en mixerstav. Brukar ni laga den mat som tillagas i diverse matprogram? Det händer inte ofta att jag gör det, det kan bli någon kaka eller efterätt ibland. Tyvärr hör jag till dem som mest lagar det jag redan kan. Kanske borde det bli min nya grej att en gång varje helg laga något nytt elelr åtminstone en gång i månaden. Det skulle ju innebära 12 nya maträtter om året och det i sig är inte dåligt alls. 

I dag ska jag och Elis övningsköra till Finspång för att besöka Medley. Han ska träna och jag ska göra något av det bästa jag vet, basta. Det är så underbart att sitta i värmen och bara vara, låta en inpackning gosa in sig i håret under tiden. Bra att förena nytta med nöje genom att Elis får köra både dit och hem.

I eftermiddag ska sonen och jag hem till storebror och hans fästmö på middag. Det ser jag fram emot. De är verkligen världens finaste människor som jag älskar oerhört mycket. Att umgås med dem, speciellt när de håller på och lagar mat, är som att se en fars. Inte på ett dåligt sätt, absolut inte. Men de vimsar runt, krockar, bär runt saker för varandra och stökar i största allmänhet på ett så mysigt och kärleksfullt sätt. Allt fyllt av skratt och fniss. Maten blir dessutom alltid underbart god. 

Det känns som om det här kan bli ännu en fin dag på min hemester. Önskar er detsamma oavsett vad vad ni gör och var ni är.