Människan har magiska förmågor. Vi kan minnas, tänka, reflektera, fundera, dagdrömma, fantisera och mycket mera. När en människa dör försvinner allt sådant. Kvar finns de avtryck som lämnats efter. 

Ett kort, ett brev, en liten sak... Det behövs inte mycket för att tanken snabbt ska studs till den peron som inte är närvarande oavsett om den lämnat jordelivet eller bara är någon annanstans. Jag har många små saker som låter mina tankar snabbt fara i väg till en gammal vän, en släkting, någon elev eller liknande. Vardagliga saker som gör mig glad och trygg. 

Jag hoppas att de som lämnat oss för gott kan vila sig någonstans i tanken att de inte är glömda, att de lämnat vackra avtryck hos oss och som vi håller högt. När min faster blev sjuk blev hennes saker väldigt viktiga för henne. Hon var väldigt bestämd med vem som skulle få vad. Hon hade inga egna barn och hennes stora rädsla var att bli bortglömd. Jag önskar så att hon kunde, på något sätt, fått ro i att hon är med mig varje dag. I tanken. Samma sak med mamma, pappa och mormor. Andra, som kanske inte har stått mig lika nära, minns jag när jag besöker en plats, passerar något ställe eller äter något speciellt. Mammas morbror är starkt förknippad med Finspång, hennes moster och morbror minns jag när jag passerar Doversund eller äter goda vaniljsnurror. 

En doft kan slunga mig tillbaka till fina barndomupplevelser eller andra viktiga händelser. Tacksamt nog är det de fina minnena som oftast kommer till mig. Ibland händer det däremot att tråkigheter kommer över mig pga samma saker men turligt nog inte lika ofta. Skulle det hända så låter jag dem inte ta plats eller rota sig. 

Den här lyktan är efter mormor. Den stod på en byrå i hennes hall. Jag älskade färgen, att man försiktigt kunde dra ur glasen som bildar lyktans väggar. Den har följt mig under många år och jag är så glad över den. Varje dag jag ser den så minns jag mormor och jag minns alla mysiga stunder vi hade tillsammans både när jag var liten och som vuxen. 

Den här kommer ifrån Finaste Faster Stina. Hon tände alltid den på kvällarna, den stod i hennes fönster. Den lös även på ljusa sommarkvällar. Jag önskar att jag hade frågat om dess histora. Nu får den bilda sin nya historia tillsammans med mig. 

Den här betonglyktan har jag nog nämnt förut. Den kommer från min fina kusin och jag minns så väl den stunden vi hade tillsammmans när jag fick den. 

Ännu en lykta från min kusin och hennes man. Den är ganska ny och vi fick den i inflyttningspresent, jag och Mats. Som ni ser så är ljus och lyktor en viktig del i mitt liv. De är vackra som de är, de blir glimrande när de tänds. De bringar ljus i mörkret när de stunderna kommer. 

Min änglasamling, de flesta har jag fått av mina barn, någon av en vän. Jag blir varm i hjärtat när jag tänker på att de är omsorgsfullt utvalda till mig. Kärlek!

Slutligen en ganska så ful rackare som periodvis plockas undan. Även den här fanns i mormor och morfars hem. Som barn tyckte jag att den var bra ful. Då ville jag ha släta, mjuka och ljusa saker. Änglar, dansande ballerinor och figuriner med 1700-tals inspiration. Vackert och glatt. Ju äldre jag blivit desto mer njutbart är det att finna det vackra i det som vid första anblicken kan te sig ganska fult. Somligt är lätt att falla för och bli förtjust i. Det är det som tar tid att älska som hänger sig kvar och blir betydande. Kanske  som förälskelser, de blåser lätt förbi men det som växer fram till äkta kärlek är det som står pall för påfrestningar. 

Oj vilket gråväder jag vaknar upp till i dag. Hela huset kändes kallt och lite höstigt. Morgonkaffet smakar om möjligt ännu bättre när man får kura upp sig i soffan med morgonrocken hård virad kring sig. Givetvis tänder jag ett par ljus också och nyhetsmorgon  står som vanligt på och surrar i bakgrunden.

Till och med Ozzy känner av rusket och är ännu kvar här inne. Han har varit ute hela nätten och kom in vid sextiden när sambon åkte till jobbet. Nu ligger han, katten alltså inte sambon, likt en kringla under matsalsbordet på den mjuka mattan och bara myser. 

I går övningskörde Elis till Finspång och vi tillbringade nån timma på Medley. Han tränade medan jag "bara" bastade.  För mig är det inte bara, för mig är det himmelriket. Jag har min ritual, som en reningsprocess. Schampo, inpackning, saltscrubb och cremer är med. När kroppen blivit riktigt varm passar jag på att stretcha nacken, axlar och armar. I är min hud mjuk och len. Den har nog inte varit så peelad sedan jag var på turkiskt hamham för 11 år sedan. Saltscrub is the shit. 

Jag har provat lite olika saltscrub. Den dyraste var från Rituals, kostade runt 150 kr. Den billigaste är den jag använder nu. 30 kr på Dollarstore. Så prisvärd, inte lika rinnig och oljig som den från Rituals men tillräckligt. Jag tyckte nog att den dyrare hade för lite scrubeffekt.

Jag rekommenderar den här, otroligt prisvärd och doftat väldigt bra. 

Jag använder den nån gång i veckan när jag duschar men absolut bäst effekt får du om du smörjer in hela kroppen när du suttit en stund i bastun. Glimrande och underbart. Väldigt viktigt att man smörjer in sig med någon skön lotion efteråt då huden, trots oljan i scruben, törstar efter fukt. 

På eftermiddagen i går for jag och sonen i till Norrköping för en träff med bror och hans fästmö. Det här åkandet är väldigt bra med tanke på att Elis får övningsköra ofta och mycket. Vi har inte tagit oss igenom så många moment än men i går provade vi även vänstersväng. Det gick finfint. 

Jag lämnade hundarna hemma i går, tänkte att det kanske skulle bli röjigt och stökigt med tre hundar i lägenheten. Vilket misstag! Det gör nästan ont i magen när jag tänker på hur besviken Vicki blev. Hon sprang och mötte bilen och for runt den för hon väntade på att jag skulle släppa ut Freja och Kimmo. O så var de inte ens med. Stackars liten!

Brorsan är en duktig kock. Bra på att sätta samman smaker och kryddar så att det blir lagom hetta. Vi gick som en gryta med lövbiff, nudlar och massor av härliga grönsaker. Lite asieninspirerat, något man kunde fått på en kinarestaurang. 

Till efterrätt blev det en giganstisk portion med en blandning av digistivekex, grädde, jordgubbar och kondenserad mjölk med limesmak. Gud så gott! Jag är fortfarande mätt.

Den här efterrätten tänker jag också göra någon gång. Helt i min smak. Glasen var verkligen stora och hälften hade räkt väl men jag är ganska nöjd med att den var så stor som den var. 

I dag blir det en ganska lugn dag. Jag ska fika med en pluggkompis från Falutiden, vi passar ju på när vi har lov. Ser fram emot det. Vi har bestämt att ses på Färjargården men om det här lite kyliga vädret håller i sig kanske vi får tänka om. Ett utomhuscafé känns lite osäkert även om det finns latser under tak. Det är himla omysigt att sitta och frysa. 

Givetvis ska det övningsköras också och kanske hinner jag med en tur till gymmet. Den som lever får se, som mamma brukade säga. 

Allt gott till er, denna lite muliga onsdag!