Läkarbesöket... Bara en enda sak i läkarens huvud. Att göra mig nöjd genom att ge mig så många olika piller som möjligt. Eller, han ville ju att jag ska kunna hantera min vardag och för att göra det måste jag vara smärtlindrad. Dessutom måste jag få sova. Nemas problemas! Men... När vi påtalade att roten till det onda ännu inte är kartlagd så blev det lite slingrigt. Remiss till smärtkliniken i Linköping och ett lite halvkäckt "den som kommer på orsaken till det här bör få Nobelpriset". Jobbigt. Omigen kastat i ansiktet att jag ska få leva med det här, alla mina levnadsdagar.

Varje dag. Varje timma. Varje steg. Varje rörelse. Varje.... Tårar. Tappad livslust. Jag har bara ett liv. Varför ska det då göra så ont. Varför ska jag de gånger jag inte har ont vara omtöcknad av diverse piller? Mmmm. Det känns hårt. Jag är inte alls nöjd. Inte tillfreds på nåt sätt. Jag ville annat. Så kan det aldrig bli. Det är jobbigt. Och samhället kräver då att jag ska prioritera mitt arbete framför familjen.

Just nu känner jag sorg. Omigen. Så många år kvar och alla ska de göra ont. Gissa om jag kände mig totalt sänkt när jag åkte från vårdcentralen. Jag kunde inte fara till vanliga affären och handla. Tänk om jag skulle träffa någon jag känner. Just där och då skulle ett möte med frågan "hur är det med dig då?" Innebära totalt psykbryt.

Väl hemma kom fina Tyra och mötte upp. Jag förklarade. Hon beklagade. Sa att jag inte behövde be om ursäkt. Att det var ok. Att hon var ledsen för min skull. Jag tror inte att hon förstår vidden men just där och då var det skönt. Lite självömkan men sen ett raskt dyk in i vardagslivet. Fyra maskiner tvätt, en veckas stryktvätt, mat åt storfamiljen, diskmaskin som ska plockas ur, läxor som ska göras... Jag är en jävel på problemlösning. Nu, lite senare, ja... Då är det lite tyngre men....

Så kommer det där som skakar om, som får mig att stanna till, känna hjärtat bulta, höra suset i öronen och inse... Ja, jag lever och det ser ut som jag kommer göra det ett bra tag till. Det är ganska många som skulle byta med mig, hur ont jag än har. Jag har ett jobb, jag har barn, jag har ett liv. Mer än vad många andra har. Jag tror jag skäms. Jo, så är det. Varför klagar jag ständigt? Kanske för jag trott mig få ett annat liv. Jag hade så många planer, tankar och känslor som helt är kullkastade. Omtänk är svårt. Att hitta tacksamhet över där jag befinner mig är superjobbigt.

Svåraste är nog att acceptera är att det här var inte mitt val och ändå ska jag hantera det. Samtidigt så finns det andra som är värre däran och de har inte heller några val men som den gamla buskisen säger. "Spik i foten...." Men, jag kan inte ge upp, inte än. Det måste finns något som kan förändra det jag hamnat i. Jag måste bara hitta vad.

Så i denna svamliga, klagiga stund har jag kunnat konstatera att jag tycker jäkligt synd om mig själv. Eller inte synd. Jag blir bara jäkligt väck av ontet. Sen så skäms jag för att det finns så många som skulle ge sin högra arm för att byta med mig. De skulle gärna ha smärtan av en värkande visdomstand mitt i ländryggen, dygnet runt och året om bara de fick leva vidare.

Jag är en ganska liten människa... Så äre...

I dag är det dagen D. Dagen då jag ska till doktorn. Efter att inte kunnat få läkartid på 8 veckor så surnade min sambo till. Tydligen krävs det en man för att skaka om. Eller som Jonas sa "jag bad inte om ursäkt för att jag ringde". Han fixade en tid inom 2 dagar, till rätt läkare också. Hur faan är det möjligt? Hur som helst så följer min vapendragare med i eftermiddag. Vad är då syftet med besöket?

Jag vill inte ha tyngre smärtlindring. Jag vill ha en diagnos och en behandling. Det funkar inte att jag trycker i mig morfin för att kunna jobba. Visst, jag fixar mina uppgifter ok, men med en viss röra. Det händer mer än en gång att jag står och funderar över vilken klass jag skulle undervisa, var mina papper är eller om jag nyss haft genomgången eller om jag var på väg att genomföra den. Eller som i går... "Hur böjer man det engelska verbet would?" Ja, ni fattar. Att sen med nöd och näppe hålla ögonen öppna på vägen hem för att sen krascha på soffan en timma innan jag tvångskommenderar mig själv att fixa mat. Sista tiden har jag inte ens orkat vara vaken genom mina favoritprogram på tv. När jag ligger i sängen, trött som bara den kan jag inte sova. Jag vrider och vänder på mig, sparkar med benen och lyssnar till den som sover som en stock. Frustrerande!

I går fick jag avstå från Tyras musikcafé. Det gjorde ont, både i henne och i mig. Fina sambon åkte in till stan efteråt och hämtade henne, för att sitta i en bil var bortom min förmåga just då. Rent mentalt försöker jag nu förbereda mig för AW med jobbet i morron. Kanske kan jag ta mig en liten vila i soffan på jobbet innan det är dags. Men undra då hur lördagen blir.... Alltid detta förhandlande för och emot. Så jäkla bottenlöst trist.

Det är lätt att bli helt svart i sinnet. Periodvis kan jag hålla humöret någorlunda uppe men sista veckorna har det varit tungt. Det beror nog på att jag känner att det onda blir värre och värre. Jag ser mig själv som en belastning för de jag har omkring mig. Och avskyr framförallt att jag inte kan vara den mamma som jag vill och som mina barn förtjänar. Inte heller min sambo får umgås med den flickvän han en gång valde. Hon är liksom borta. Hur länge orkar mina nära? Ja, barnen har väl inget val men alla andra? Att ständigt tampas med den känslan slaskar till det inuti mig. Jag är ingen person jag själv skulle välja att vara vän, kollega, sambo eller barn till just nu. Förtärande tanke och känsla.

Så i dag, när det är dagen D måste jag bli lyssnad på. På riktigt. Och framförallt, jag måste säga hur det verkligen är. Jag kan inte stå ut. Jag orkar inte kämpa på. Det är skittungt. Speciellt när jag inte ser nån ändå på mitt tillstånd. Tänker jag tanken att det här ska fortgå resten av mitt liv, ja då hoppas jag verkligen inte att jag bär min mormors gener. Hon levde tills hon blev 100. Nej, i dag måste det bli en början på nåt nytt. Jag måste få något som kan tända hoppet. För det här kan väl inte vara det som är meningen med mitt liv?