Läkarbesöket... Bara en enda sak i läkarens huvud. Att göra mig nöjd genom att ge mig så många olika piller som möjligt. Eller, han ville ju att jag ska kunna hantera min vardag och för att göra det måste jag vara smärtlindrad. Dessutom måste jag få sova. Nemas problemas! Men... När vi påtalade att roten till det onda ännu inte är kartlagd så blev det lite slingrigt. Remiss till smärtkliniken i Linköping och ett lite halvkäckt "den som kommer på orsaken till det här bör få Nobelpriset". Jobbigt. Omigen kastat i ansiktet att jag ska få leva med det här, alla mina levnadsdagar.

Varje dag. Varje timma. Varje steg. Varje rörelse. Varje.... Tårar. Tappad livslust. Jag har bara ett liv. Varför ska det då göra så ont. Varför ska jag de gånger jag inte har ont vara omtöcknad av diverse piller? Mmmm. Det känns hårt. Jag är inte alls nöjd. Inte tillfreds på nåt sätt. Jag ville annat. Så kan det aldrig bli. Det är jobbigt. Och samhället kräver då att jag ska prioritera mitt arbete framför familjen.

Just nu känner jag sorg. Omigen. Så många år kvar och alla ska de göra ont. Gissa om jag kände mig totalt sänkt när jag åkte från vårdcentralen. Jag kunde inte fara till vanliga affären och handla. Tänk om jag skulle träffa någon jag känner. Just där och då skulle ett möte med frågan "hur är det med dig då?" Innebära totalt psykbryt.

Väl hemma kom fina Tyra och mötte upp. Jag förklarade. Hon beklagade. Sa att jag inte behövde be om ursäkt. Att det var ok. Att hon var ledsen för min skull. Jag tror inte att hon förstår vidden men just där och då var det skönt. Lite självömkan men sen ett raskt dyk in i vardagslivet. Fyra maskiner tvätt, en veckas stryktvätt, mat åt storfamiljen, diskmaskin som ska plockas ur, läxor som ska göras... Jag är en jävel på problemlösning. Nu, lite senare, ja... Då är det lite tyngre men....

Så kommer det där som skakar om, som får mig att stanna till, känna hjärtat bulta, höra suset i öronen och inse... Ja, jag lever och det ser ut som jag kommer göra det ett bra tag till. Det är ganska många som skulle byta med mig, hur ont jag än har. Jag har ett jobb, jag har barn, jag har ett liv. Mer än vad många andra har. Jag tror jag skäms. Jo, så är det. Varför klagar jag ständigt? Kanske för jag trott mig få ett annat liv. Jag hade så många planer, tankar och känslor som helt är kullkastade. Omtänk är svårt. Att hitta tacksamhet över där jag befinner mig är superjobbigt.

Svåraste är nog att acceptera är att det här var inte mitt val och ändå ska jag hantera det. Samtidigt så finns det andra som är värre däran och de har inte heller några val men som den gamla buskisen säger. "Spik i foten...." Men, jag kan inte ge upp, inte än. Det måste finns något som kan förändra det jag hamnat i. Jag måste bara hitta vad.

Så i denna svamliga, klagiga stund har jag kunnat konstatera att jag tycker jäkligt synd om mig själv. Eller inte synd. Jag blir bara jäkligt väck av ontet. Sen så skäms jag för att det finns så många som skulle ge sin högra arm för att byta med mig. De skulle gärna ha smärtan av en värkande visdomstand mitt i ländryggen, dygnet runt och året om bara de fick leva vidare.

Jag är en ganska liten människa... Så äre...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så kom då det efterlängtade påsklovet. Skönt för jag var ganska så trött och det hade varit svårt att gå upp på morgonen. Lite typsikt så hade jag glömt stänga av larmet på mobilen så jag väcktes abrupt i morse. Då var jag lite veckovill tills jag sa...

  Sedan sist så har ljuset verkligen återkommit. Redan strax innan sex så känns det som mitt på dagen. Jag gillar det lika mycket som när mörkret återkommer på hösten. Jag är nog född på rätt plats då jag  älskar dessa växlingar i både ljus, väder...

    Under ett par dagar har jag haft som vårkänslor inom mig. Ljuset kommer tidigare och lämnar senare om dagarna. Småfåglarna kvittrar i parken under våra morgonpromenader. Det har känts ljuvligt. Ändå vet jag ju att vintern inte är över på lå...

       Jösses vilken trött vecka jag har haft så här långt. Den startade med världens huvudvärk i måndags, den satt i lite grann även under tisdagen. Onsdagen var helt ok. Men i dag, vid tio-tiden slog störa tröttheten till. Jag hade lätt kunnat...

Jag brukar ju alltid göra ett bokslut här i bloggen men valde bort det för år 2023. I stora drag var det ganska pissigt år. Disbråck, två hundar som lämnade mig, brutna händer, slemsäcksinflammation i höften och en massa annat elände. Inget kul att l...