Det är inte så himla lätt att flytta in i någon annans hus. Ingenstans är det "jag". Det är liksom bara halvvägs. Att tiden går spelar ingen roll när inredningen är den samma. Jag gissar att det är svårare för en man att förstå känslan. Så därför tar jag nästan aldrig upp det hela till diskussion. Kanske hade jag gjort det om jag haft kraft, energi och pengar till att förändra. Det är lite slitigt för själen att ständigt vara på besök. Det spelar ingen roll att jag inte ser spår efter "tidigare ägare" för jag ser inte spår efter mig själv.

Nån rådde mig för ett tag sedan till att "fortsätt drömma". Och jag försöker. Jag har massor av idéer och så men när jorden är näringsfattig blir det svårt att plantera. Olycklig? Nja, jag vet inte. Men bara det svaret säger väl en del.

Nu ska jag fortsätta kvällen med att snyta näsan och harkla mig. Förkylningen håller mig i ett järngrepp. Jag blir rastlös. Tre dagar är Max för mig när det gäller att vara febrig. Efter det vill jag inte mer,