När du inte vet vad du gör! Hur många gånger har du inte sagt så? "Jag vet inte vad jag gör". Sorgligt nog är världen fylld av sånt. Människor som inte vet vad de gör. Personer som vimsar runt, som agerar, sårar, lovar, bryter och söndrar. Och allt gör de i tronen att de gör det bästa. Åh, så knasigt. Åh, så sorgligt. Fy faan vad tragiskt. Jag blir liksom svampig i hjärtat;mjuk, blödt och blödig.

Det händer, ganska sällan men ändå, att jag möter personer som trasslar tilldet för sig. Som liksom svärtar ner allt omkring sig. Jag har övat mig jäkligt mycket på att hantera verkningar av knasbollar och jag finner det alltid lika sorgligt. Människor som tror lite för mkt om sig själva. Det är ett elände det.

I dag har jag mött de vackra människorna. Tyra och hennes vänner. Unga, mjuka, glada, engagerade. Så härligt. Det gäller verkligen att "go with the flow" att acceptera att nån annan är ung och fantastisk. Min tid är över. Men inget hindrar att jag är glad och kärleksfull för det. Deras glädje är smittsam. Som lotion för hud och själ.

Att älska... Det är underbart. Att vara älskad är sååå fantastiskt. Åh, så mysigt. När jag lufsar upp till sängen på egen hand. Myser ner mig och slumrar bort, att sen vakna till i dimman av att en arm drar mig intill. Så mysigt. Så härligt! Min rygg mot en stark mage... Ja, ni ver? Det är liksom fantastiskt. Inget, inget i hela världen, kan få mig att må så som jag mår med Finaste.

Jag kan beklaga alla som inte är där... Men det är var och ens sak. Att lyssna till den finaste tonen av alla.

Tack för en mysig lördag men de två grabbar som står mig allra närmast. Jag är tacksam för egentid med min 12-åring. Tid att prata, att vara tysta, att resonera och fundera. Jag är tacksam för en natt med god och lång natts sömn.

Tack för vackert väder, för underbar luft och tussilago vid vägkanten. Jag är tacksam över underbart gott grillat kött i går. Ja, i dag har jag gått i tacksamhetstankar. Jag behöver göra det emellanåt för att fixa läget. Liksom lägga fokus på nåt helt annat än det dåliga som äter på mig.

Snart ska jag få ställa mig vid spisen och laga mat till min fina familj. Tänk, det är inte allas om har någon att laga mat till, att äta med eller plocka undan efter. Jag har det. Jag vet att jag ofta klagar över allt jobb som det innebär att vara mamma men hur tomt vore det inte utan den rollen? Ensamt, olyckligt och helt bedrövligt.

I dag får det bli pasta och biff stroganoff. Jag gillar mat. I mängder och i nästan i alla dess former. Att få laga den är faktiskt något jag tycker om. Att få dela maten med de finaste människor på jorden är ren lycka.

Så nu, denna underbara vårdag, ska jag fortsätta att känna tacksamhet och på så vis ladda energi inför tyngre dagar och stunder.