Att hantera livets olika situationer och möten är kanske det som kallas social kompetens. Att vara bra på att prata med främmande människor, att ta tag i saker och ting bums, behöver inte vara att ha bra social kompetens. Det kan vara det, men det kan också vara att vara gränsöverskridande. Bara för att man gör saker med ett leende betyder inte att det är ok, det man gör...eller säger.

Jag försöker anpassa mig efter vad situationen kräver. Vissa situationer vet jag på förhand att jag inte reder ut och väljer då att inte utsätta mig för dem. Det finns de som stör sig och retar sig på mig i dessa lägen. Kanske tycker de att jag borde öva mig men själv tycker jag annorlunda.

Om jag blir lidande av att avstå något, ja då behöver jag ta tag i det. Men om vissa situationer och möten tar mer energi än de ger, då avstår jag mer än gärna. Jag har under så många år lärt mig "hantera" en hel massa saker. Saker som jag egentligen inte mått bra av. Så här i efterhand undrar jag varför jag lagt ner så mycket tid och energi på en massa strunt som i princip inte gett mig nånting. Jo, kanske är det just dessa situationer som lagt grunden till en ständigt återkommande ångest.

Som mamma, fru, lärare, arbetskamrat, vän, dotter etc finns det så många förväntningar som bara väntar på att uppfyllas. Knasigt nog har jag, vilket jag skrivit om tidigare, nästan gjort en grej av att tillgodose andras behov framför mina egna. Dessutom kan vi lägga till att jag helt utplånat mina egna önskningar. Jag hamnade, helt självförvållat, i det läget att jag förväntade mig absolut inget från någon. Åh, så härligt lätt att överraska mig, kanske du tänker. Men vet ni vad som blev ännu konstigare? Om jag fick/får något så är min första undring "varför? Vad vill de ha i utbyte?"

Läskigt!? Störd!? Rubbat!?

Helt klart, det inser tillochmed jag. Inte helstörd men helt klart mer än normalstörd. Hur har det blivit så och vad kan jag göra åt det? Jag vet inte om jag är den som lider mest. Förmodligen är det de människor som finns omkring mig som har svårast med det här. Sedan mitt livs omstart för ett par år sedan har jag ändå prövat att öppna mig och i flera fall vågat berätta om mina "rädslor". När jag gör så har ett mönster blivit väldigt tydligt. Jag blir lyssnad på bekräftad och får höra att jag är förstådd. Jag blir okejad, lovad att inte behöva utsättas för det och att jag är lika värdefull som någon annan (det här händer både på jobb, i vänskap, i relation mfl) men sen så går tiden och helt plötsligt är förståelsen som bortblåst. "Vaddå, kan du inte gå med eleverna till skogen på utflyktsdagen?" "Du kan väl handla den där grejen till jobbet i morron, du har ju inga barn den här veckan", "det kan väl du fixa som inte har nåt annat bestämt" det där är tre jobbrelaterad kommentarer som jag utsatts för, trots att jag berättat om att min livssituation inte kan innehålla några saker utöver de mest livsnödvändiga.

Jag har inga problem att tala inför en full sal på föräldramötet, att gå på bröllop där jag eg inte känner brudparet något nämnvärt är svårare. Ologiskt, jag vet. Att sitta i bilen en timma enkel resa för att fika/luncha eller liknande med några som jag inte är "nära" väljer jag bort för min kropp far ganska illa av det. Då kan det vara svårt för alla inblandade att jag istället lägger en resa till mina föräldrars grav trots att det sliter lika mycket. Och nu kommer vi till grundbulten: Jag kan inte göra både och, jag måste välja. Och nu har jag lärt mig att välja det som ger mig mest. Tyvärr tar många dessa val jäkligt personligt. Jag älskar inte mina barn eller min sambo mindre för att jag gör dessa val, eller mina vänner eller så. Det handlar om att jag, vilket andra inte behöver, måste välja. Och då väljer jag att göra det som ger min kropp och själ mest.

Om inte jag är snäll mot mig själv, hur ska jag då kunna vara snäll mot någon annan? Om inte jag mår bra, hur ska då någon annan kunna må bra i mitt sällskap? Det finns en anledning till att de vuxna ska ta på sig syrgasmasken först i flygplanet. Räddar man inte sig själv först och främst, hur ska man då kunna rädda någon annan?

Jag vet att det inte är lätt att ha mig i sin närhet men.... Bara jag hanteras någorlunda varsamt så löser sig det mesta. Ungefär så som det är med de flesta människor, bara att mitt stopp kommer tidigare. Eller så är jag så pass krackelerad att sprickorna kommer fort. Å andra sidan brukar ju krackelerat porslin ha ett ganska så högt värde....

App, app, app.... så sa min pappa när jag höll på att göra något galet när jag var liten. Säger man APP i dag menar man nåt helt annat. Det finns en app för varje tillfälle och behov i livet. Nästintill iallafall. Det jag knappt kan förstå, är hur många appar kan vara gratis. Som så många andra har jag också fastnat i godiskrossarträsket, gelesplattande och liknande. Jag använder dagligen, förmodligen varje timma, apparna för sociala interaktioner. Jag hör också till dem som laddar ner massvis med pedagogiska appar.

Det finns så många bra hjälpmedel och träningsredskap gällande allt ifrån multiplikation till kartkunskap. Helt fantastiskt. Tyvärr kan jag se att de som behöver IT-verktygen som mest är de som har minst tillgång till dem. Det finns, tro det eller ej, en ganska stor grupp barn i Sverige som inte har tillgång till vare sig datorer, surfplattor eller smartphones. Vad händer med dem nu? Glappet kommer bara bli ännu större. Det är skrämmande tycker jag.

Skolan ska vara gratis men hur blir det när skolan ger läxor som kräver tillgång till internet och datorer? Lösningar finns ofta på problemen och här måste skolan ligga i framkant. Vi måste naturliggöra samarbete med biblioteken som har tillgång till datorer efter skoltid. Vi måste också erbjuda eleverna möjlighet att göra sina IT-läxor i skolan, utanför ordinarie undervisningstid. Men, jag tror inte att eleverna bara behöver göra sina pedagogiska läxor utan att de behöver göra som sina bättre bemedlade kamrater. De behöver "vara på nätet", utnyttja de sociala medierna och hänga med i populäritetsappandet. Det är när det bara surfas runt, eller klickas runt som massor av kunskapande uppstår. Det behövs inte alltid tillrättalagda uppgifter för att nå ett fantastiskt resultat eller en fin kunskapsutveckling.

Och just den där sista meningen ska jag ta till mig, men inom ett annat område.... "Det behöver inte vara tillrättalagt för att jag ska utvecklas".....