Jag minns en tid, minns den allt för väl, då min vardag var fylld av slukarhål med läskiga avgrundsmonster i. Minsta lilla vingel från min sida och jag svoshade rätt ner i den sega sörjan. Med massor av inre styrka, som jag faktiskt besitter, och lite hjälp av små glada piller kunde jag lära mig att se hålen innan jag ramlade i. Jag lärde mig också att snabbt ta mig upp de gånger jag verkligen föll. En annan viktig sak jag lärde mig var att undvika de vägar där slukarhålen gärna uppstår.

När dagarna blir till veckor som sedan blir till månader utan att jag ramlat i eller ens sett skymten av vare sig hål eller monster är det lätt att bli kaxig. Plötsligt är det som om den tiden aldrig funnits. Ännu en gång sparkar jag mentalt på mig själv genom att inte lyssna, och helt jäkla knastokigt nog fattar jag inte först vad som händer. Kanske håller jag på att bli magsjuk var min första tanke när symtomen dök upp...


Jag känner av hjärtklappning, får svårt att andas, blir svettig och fryser om vart annat. Det känns som en klump i halsen, jag blir torr i munnen, blir vimmelkantig, måste springa på toan knasofta, känner mig svag i musklerna och..... Ja, skulle kunna fortsätta men det spelar ingen roll. Ni förstår vad som händer. Något av det hemskaste är nog att ifrågasättande och syrliga tonlägen är som värsta startknappen för symtomlavinen. Såååå lösningen måste omigen bli att lära mig se hålen i tid, välja andra vägar och om jag skulle trilla i så ska jag se till att vara beredd med rätt redskap så att jag snart kan klättra upp igen.

Jag hoppas det ska funka....

Jag är knasigt trött, hela tiden och dygnet runt. Eftersom det är helg kan jag släpa mig runt i huset och falla i hop lite varom helst för en liten lur. Det är inte bara sömnbriststrött jag är utan trött i allt som jag befinner mig i. Det är mattande bara att andas. Du som varit gravid kanske minns den brutala trötthet som hormonerna försätter kroppen i. Just så känns det. Och nej, jag är inte gravid. När jag sover så kommer drömmarna. På förmiddagarna är det ständigt återkommande temat att jag plötsligt blir blind. Eftersom jag för ett och ett halvt år sedan vaknade upp och var näst intill blind på ena ögat antar jag att det är rädslan över att det ska hända igen och då på båda ögonen som skrämmer mig.

På nätterna är det andra drömmar som kommer till mig. Ofta är mamma och pappa med i drömmarna. Jag är stressad, har lovat fixa saker och är på väg att misslyckas med det. Misslyckanden är en stor del i min drömvärld. Så stor att känslan bor kvar i mig när jag väl vaknat. Fortsätter det så här vill jag inte sova mer. Varför kan jag inte få ha vackra drömmar som ger mig en skön skjuts in i dagen jag vaknar till? Säkerligen finns det förklaringar till varför jag drömmer som jag gör, förmodligen finns det ett antal drömtydare som har en hel del att säga om det här och det är de välkomna att göra.

I den vakna delen av mitt liv finns det däremot ingen plats för drömmar. Jag är skapligt cynisk och har insett att jag aldrig kommer att kunna nå några drömmar. Jag har väldigt liten förmåga att påverka det liv jag lever. Givetvis är jag totalt införstådd med att jag aldrig, aldrig kan förlita mig på att någon annan kan uppfylla mina drömmar. Sådan krav kan jag inte ställa på min omgivning, precis som att ingen (utom mina barn) kan ställa såna krav på mig. Min inställning tasslar tyvärr till det för mig i vissa situationer. Eller snarare i relationer med människorna som finns runt omkring mig.

När andra pratar om sina drömmar kan det handla om allt ifrån att de vill ta flygcert till att de vill ha en andelslägenheter i Spanien. Själv drömmer jag inte men kan känna längtan (och rent krasst) ett behov av tex en ny spis eller en kudde som jag inte får ont i nacken av. Visst befinner jag mig på gränsen mellan patetisk och totalt löjlig? Jag blir inte avundsjuk när vännerna åker till fjällen eller Öland, inte heller när de bygger pool eller bastu istället suktar jag efter induktionshäll och varmluftsugn. För att inte tala om de som köper in fönstertvätt eller har helkyl/helfrys. Jag har på nåt galet sätt sen lång tid tillbaka lärt mig att inte ställa krav, ta plats eller kanske handlar det mer om att jag inte ska säga vad jag vill och önskar för ingen, aldrig någonsin, skulle komma på idén att uppfylla det.

Oj, vad jag svamlar... Trasslar liksom in mig i tankar och funderingar. Saken är nog den att jag inte anser mig vara värd att ha/få och nå några drömmar whatsoever. Det gäller alltifrån att ha en födelsedagsfest till att åka på semester. Men...jag är ju vuxen så jag hanterar det, oftast i allafall. Det som gör mest ont är när det drabbar barnen. När jag inte kan erbjuda dem det som de faktiskt förtjänar.

Kanske är det det som är den berömda skon som klämmer.... Jag känner mig misslyckad och hár ständigt dåligt samvete inför de människor som finns runt mig.

Ny dag. Ny möjlighet. Nya sysslor.
Funderar på i vilken ände jag ska börja. Eller om jag ens ska börja.
Nej, jag tror jag låter bli att börja. I dag får det bli fokus på att lägga bomull runt hjärtat.