I dag kom jag tillbaka till verkligheten. Jobbet alltså. Jag blir lite verklighetsfrånvända när jag är hemma. Fast jag har ju en anledning. Sorgligt nog finns det människor utan någon som helst förankring i verkligheten, överhuvudtaget. Sådana är farliga och dem ska man hålla på mer än en armlängsavstånd.

I dag visar sig min värld från den finaste av sidor. Solen skiner, det är nästintill vindstilla och mina barn kommer hem till mig i eftermiddag. Trots att jag är trött och har katastrofont i min rygg så lyckas jag ha humöret med mig. Tror att det beror på att jag är på jobbet. Det är skönt att känna sig behövd. Ja, det gör jag ju hemma med men då gäller det mest i form av tvätt- och matlagningstant.

Jag jagar inte jämställdhet. Jag är mer än glad åt att ta hand om tvätten om jag slipper tvätta och serva bilen. Jag lagar gärna mat och ser gärna att sambon istället tar hand om saker som återvinningsrummet och andra saker som min kropp säger nej till. Jag älskar att få blommor, bli hållen om, när min man öppnar dörren eller bär in matkassarna. Såna saker gör att jag att känner mig uppvaktad. Jag behöver alltså inte dyra presenter eller liknande. Jag känner mig älskad, nästan jämt. Logiskt vet jag att det är så alltid, varje dag,varje sekund. Men ibland sviktar även jag. Det är inte så himla lätt att förstå att jag kan vara älskad som emellanåt känner mig som en ända stor belastning. Ni vet, de där stunderna när jag bara ligger och andas mig genom minuterna i väntan på lindring. Eller när jag vrider och vänder på mig på nätterna efter att ha vaknat av "ontet". Man måste nog älska sig själv för att låta sig bli älskad av någon annan?!

Livet är lite som en godispåse. Man kör ner näven och får se vad som kommer upp. Ibland är det söta och lättätna karameller och ibland är det surt värre än rönnbären (fast sura godisar är mina bästa). Misstaget man inte får göra är att hantera livet som en godispåse man inte själv plockat till sig. Vi bär alla ansvar för vår egen lycka och utveckling. Ibland blir det värre än marmeladkulor och engelsk lakritskonfekt men har du själv lagt ner det i påsen får du tamejtusan äta opp det och inte skylla på nån annan. Människor som skyller sin egen olycka på andra har jag svårt med. Inte bara jag förresten, de flesta som jag omger mig med ser på det på samma sätt.

Undantaget för denna Miaregel är ju allt som rör egna och andras hälsa som är svårpåverkad. Jag tänker tex på cancer, benbrott, depressioner mm. Fast om det drabbar en så måsta man ta även den karamellen och hantera på ett bra sätt. Ta emot den vård som finns eller söka efter hjälp på annat sätt.

Huvaligen vad detta "soliga" inlägg avslutades på bästa svammelmanér men det bjuder jag på.

I dag kom jag tillbaka till verkligheten. Jobbet alltså. Jag blir lite verklighetsfrånvända när jag är hemma. Fast jag har ju en anledning. Sorgligt nog finns det människor utan någon som helst förankring i verkligheten, överhuvudtaget. Sådana är farliga och dem ska man hålla på mer än en armlängsavstånd.

I dag visar sig min värld från den finaste av sidor. Solen skiner, det är nästintill vindstilla och mina barn kommer hem till mig i eftermiddag. Trots att jag är trött och har katastrofont i min rygg så lyckas jag ha humöret med mig. Tror att det beror på att jag är på jobbet. Det är skönt att känna sig behövd. Ja, det gör jag ju hemma med men då gäller det mest i form av tvätt- och matlagningstant.

Jag jagar inte jämställdhet. Jag är mer än glad åt att ta hand om tvätten om jag slipper tvätta och serva bilen. Jag lagar gärna mat och ser gärna att sambon istället tar hand om saker som återvinningsrummet och andra saker som min kropp säger nej till. Jag älskar att få blommor, bli hållen om, när min man öppnar dörren eller bär in matkassarna. Såna saker gör att jag att känner mig uppvaktad. Jag behöver alltså inte dyra presenter eller liknande. Jag känner mig älskad, nästan jämt. Logiskt vet jag att det är så alltid, varje dag,varje sekund. Men ibland sviktar även jag. Det är inte så himla lätt att förstå att jag kan vara älskad som emellanåt känner mig som en ända stor belastning. Ni vet, de där stunderna när jag bara ligger och andas mig genom minuterna i väntan på lindring. Eller när jag vrider och vänder på mig på nätterna efter att ha vaknat av "ontet". Man måste nog älska sig själv för att låta sig bli älskad av någon annan?!

Livet är lite som en godispåse. Man kör ner näven och får se vad som kommer upp. Ibland är det söta och lättätna karameller och ibland är det surt värre än rönnbären (fast sura godisar är mina bästa). Misstaget man inte får göra är att hantera livet som en godispåse man inte själv plockat till sig. Vi bär alla ansvar för vår egen lycka och utveckling. Ibland blir det värre än marmeladkulor och engelsk lakritskonfekt men har du själv lagt ner det i påsen får du tamejtusan äta opp det och inte skylla på nån annan. Människor som skyller sin egen olycka på andra har jag svårt med. Inte bara jag förresten, de flesta som jag omger mig med ser på det på samma sätt.

Undantaget för denna Miaregel är ju allt som rör egna och andras hälsa som är svårpåverkad. Jag tänker tex på cancer, benbrott, depressioner mm. Fast om det drabbar en så måsta man ta även den karamellen och hantera på ett bra sätt. Ta emot den vård som finns eller söka efter hjälp på annat sätt.

Huvaligen vad detta "soliga" inlägg avslutades på bästa svammelmanér men det bjuder jag på.