Nationella prov i massor. Jag har instruerat, peppat, haft kortkurser i grammatik, presentationer och strategier vid läs och hörförståelse. Jag tror jag gjort vad jag kunnat för mina elever. Nu återstår rättning och den muntliga delen. Det jag sett från hör och läs-delarna är iallafall positivt. Nåt rätt har jag tydligen gjort under de här månaderna som jag undervisat år 6 i just engelska.

Även min egen grabb gör samma prov eftersom han går i sexan. Jag har önskat lycka till och hållit tummarna. Mer kan man inte göra som mamma. Inte så här nära inpå proven. Det går ju inte att skyffla på ungdomarna kunskaper.m

Även i dag skiner solen. Det känns bra. Tröttheten blir något mindre då. Det är tur att det är helg nu för jag behöver verkligen ett par sovmornar, massor av frisk luft, lugn och ro och återhämtning. Vi har lite inplanerat att göra. Trevligheter. Jag hoppas jag ska kunna var allert och pigg och delaktig. Det är faktiskt en av de tristaste sakerna med mina ryggproblem, förutom själva smärtan, att jag sällan kan säga helt bombsäkert att jag kan komma eller vara med om skojigheter.

I eftermiddag hämtar jag hem mina barn. Det känns alltid lugnt och tryggt att få hem dem. Skönt att bytesdagen är på just fredagar. Då får vi börja vår vecka med mys och sovmorgon. I början bytte vi på söndagar. Det var inget bra alls. När de kom vid 18- tiden så var det liksom dags att samla ihop sig för en arbetsvecka och lägga sig tidigt. Ganska många måndagar drabbades mina små av ontimagenåkommor. Jag förstår dem så väl, dessutom var de tre år yngre än vad de är nu.

Mat till kvällen? Vad ska jag trolla i hop? Det får bli något enkelt. Korv och pomme, kanske? Man kan ju piffa upp det med lite broccolimos så blir Tyra glad. Själv är jag ganska så ointresserad av mat när jag har så ont. Då finns det annat som jag är mer intresserad av.

Under mina barnfria veckor blir det en hel del egentid till tänkande. En hel del kännande också om jag ska vara ärlig. Ibland gillar jag verkligen att klura och fundera. Ofta handlar det om relationer och personer. Både nära och kända och långt borta och okända. Ibland tror jag att jag analyserar för mycket. Framför allt så strimlar jag sönder mitt eget inre och allt som oftast är jag inte så snäll mot mig själv. Men det där går i perioder. Ofta har jag en sak i taget som jag stör mig på hos mig själv. Just nu har väl en besvikelseråtta byggt sitt bo nån stans i mellangärdet. Jag är besviken på min egen förmåga att vara och göra somligt. Det gör mig ledsen och givetvis sänkt i flera lägen. Självförtroendet dalar och det påverkar inte bara mig. Man ger sig inte på att springa milen när allt jag orkar är att långsamt gå 3:an... Det blir nog till slut så att jag struntar i 3:an också.

Nu är det färdigklurat för en stund och min rast är slut. Dags att ta tag i verkligheten igen.