Nu gäller det att ta livet ur en annan synvinkel. Eller liksom vrida på tankeverksamheten för att känna lyckan, tacksamheten och glädjen. Det är ju allt som oftast gnäll på mig. Det beror på att jag får ett helt galet skrivbehov när vardagen känns som ett svampigt träsk. Men allt är ju tamejtusan inte skit. Det finns ju så mycket som är bra. Mycket som är mer än bra och då menar jag mer än livets självklarheter. Barnen är en klockren självklarhet. De får ju livet att ha en mening, att jag har en mening att kämpa och fortsätta. Jobbet är viktigt och driver mig framåt. Mina djur, no doubt!

Sen så finns allt det där fina, vackra, underbara och omtänksamma runt mig som är allt annat än självklart. Som jag emellanåt inte tycker att jag förtjänar. Som jag blir varm av att tänka på. Som min själ mjuknar av. Jag blir som en halvarsglass om våren.

Jag älskar tanken det som faktiskt finns omkring mig. Varje dag. Varje stund. Och jag kan luta mig tillbaka och helt självsäkert säga att det finns där för mig nu och för all framtid. Jag tänker på mina, på egen hand utvalda systrar. Suss, som jag kan sladda över till, även om det är 16 mil dit. Hon är så jäkla avslappnad och cool att det är som en SPA-behandling för själen att hälsa på där. Dessutom så hejar hon på mig när jag som bäst behöver det.

Min nyaste syster är också min kusin. Knasigt på ett bra sätt att vi finner varandra så där 35 år senare, att jag är lika gammal som hennes yngsta dotter, men va fasen. Samhörighet tar sig fram på de mest konstiga vägar. På tal om samhörighet. Karro! Vad vore jag utan dig? Dina kluriga skämt och ordvitsar, dina goda råd och dina ångestdämpande kommentarer. Så här ett antal dagar senare kan jag säga dig att nu har jag landat med fötterna på rätt ställe. Tack för alla hejar-rop och positiva mess.

Och störst av allt....det är ju så klart kärleken. Ofta har jag de senaste åren känt mig bra pissig, som en belastning. Åh, så många trevande samtal och diskussioner man måste ha för att hitta samma frekvens. Ändå så vet och känner jag en trygghet i att vi finns där för varandra, jämt och ständigt. Det är så skönt att veta att jag, mitt i natten, kan sträcka ut min arm och känna att jag inte är ensam. Att sen få en stark arm runt min midja och bli dragen intill är ju helt magiskt. Det är så skönt att känna och veta att jag är omhändertagen men det känns lite tungt att jag själv inte har så mycket att ge. Kanske kan det ändra sig framöver, kanske får jag själv en chans att återgälda alla som gör gott för mig.

Just i dag har jag haft en ok dag på många sätt och vis. På många andra sätt har den varit underbar. Ja, hela spektrat har visat sig, faktiskt. Å det är här jag skulle kunna börja skriva riktade visdomsord och kommentarer till både den ena och den andra men... Jag nöjer mig med att konstatera, och sända ut, att jag allt som oftast finns här och är talbar.

Nu är söndagskvällen i sitt esse. Min finaste har jobbat en del i dag, med paus för firande av sin far. Och med paus för lite kvalitetstid med mig. Hur jäkla gött är inte det? Jag vet, med all säkerhet, att om Jonas inte svarar på telefonen är det för att han inte kan. Oavsett hur arg han är på mig så svarar han. Jag vet att jag kan väcka honom när som helst och han blir aldrig irriterad. Jag vet med säkerhet att när jag säger: "jag behöver dig nu för..." Så är han där. Det är helt underbart och skrämmande på samma gång. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?

Det är en tanke jag inte ska fördjupa mig i. Huruvida jag förtjänar eller inte. Mina närmaste säger att jag förtjänar allt som finns men... Jag är ju efter många års övning van vid att det ska vara jämvikt. I nuläget kan det aldrig bli det. Jag kan inte ge de jag älskar allt jag vill. Pengar, kraft och ork saknas. Inte lust, den finns. Men, jag har en massa av kärlek även om den inte är produktiv. Jag kan lyssna, vara närvarande och ge råd. Allt det där andra, kanske kommer jag kunna ge det. Jag vet inte säkert, men jag hoppas det.

Nu så kommer jag utmana mig själv. Vet inte hur jag ska formulera utmaningen men den handlar iaf om att försöka vrida varje situation och tillfälle så att prismat bryter ljuset på det vackraste av sätt. Liksom att " ta det från den ljusa sidan"


Och för att citera min svärfar: Tack o go natt o adjö för besväret!