Jag har hittat en funktion på bloggen. Jag kan se vem som kollar bloggen. Via FB eller via IP. Intressant!

Och jag sov till 12:40!!!! Kanske inte så konstigt när jag somnade halv åtta på morgonen! Och nej, jag var inte på någon rolig fest utan bara smärtfylld inifrån och ut och totalt sömnlös. Älskade barn hade klarat sin egen förmiddag och inte ett ord av förebrående. Nåt i mitt trassliga liv måste jag gjort bra eftersom mina fina har blivit som de blivit.

Som lärare möter jag många barn. Det finns massor av sorter och varianter. En del blir som en i mängden andra borrar sig in och gör avtryck. Jag har elever som jag undervisade för tolv -femton år sen och jag minns dem än. Jag minns vem som fyller år 16 februari... flickan M.O 28 november är det dags att fira J.G Det finns så många som slingrar sig in och fast och bland alla dessa fina ungar är mina de allra bästa!

Jag vet att det nästan faller inom ramen för högfall men då får det väl vara så. Jag är stolt över mina barn och den relation jag har med dem. De visar respekt och trots lite tjat så gör de det jag kräver. Och aldrig på världskartan att de skulle ifrågasätta en vuxen som talar om för dem att det är läggdags eller att man ska äta upp maten.

Den här dagen har varit en seg historia fylld av tvätt, plock, pyssel, lite jobb, 3 km promenad och givetvis mello. Ryggen är allt annat än min vän just nu. Men att känna efter eller prata om det ger ju noll. Antingen så säger jag nåt men står kvar på samma ruta eller så är jag tyst och står på samma ställe. Moment 22.

Visst är det skönt att bli lyssnad på!? När man lättar sitt hjärta, låter tårarna strömma och sedan få krypa i hop, bli hållen om, få känslan av "jag är inte ensam, jag kommer aldrig mer behöva vara ensam, jag är beskyddad och känner mig trygg". Men jag har insett en sak, och det gjorde jag väl redan för mer än tre år sen, att den enda jag säkert har är mig själv. Det är tungt och lätt på samma gång.

Man kan aldrig lita på en annan människa. Aldrig, aldrig. Alla ser bara om sitt eget hus, först och främst. I mitt hus kommer mina barn främst. Och i det läget har jag bara en person att lita på. En person som verkligen, inifrån och ut sätter Tyra och Elis främst, och det är deras pappa. Så i relation till barnen är jag ju inte ensam även om det rent tankemässigt känns totalbakvänt att förlita sig på en person jag inte lever med. Nytänk krävs!

Ibland behöver jag tänka på mig själv. En knasig och ovan tanke. Nästan allt jag gör, gör jag med nån form av baktanke. Allt ifrån vad vi ska äta till vad jag ska tvätta, gör jag med utgångspunkt från andras behov. Det är svårt att vara rädd om sig själv. Min kropp behöver beröras och min själ behöver luftas. Utan baktanke! När jag funderar på det där med behov, så slår mig en sak. Jag behöver oftast betala för att få dessa behov tillfredsställda. Vad är skillnaden från sexköp? När min ångest kräver samtal, kan vårdcentralen ge remiss till någon som lyssnar på mig, när kroppen gör ont kan jag betala en massör! Jag vill absolut inte skapa oreda i ordningen men.... Om man inte idealiserar det där med sex så var är skillnaden? Nån lånar mig sina händer, en annan lånar mig sina kunskaper och sitt öra....

För mer än tre år sedan flög min pappa till himlen. Där och då blev jag ensam. Visst, mina två bröder fanns kvar men de hade sina liv. Jag fick göra ett omtänk utan dess like. Hitta de som gillade mig och ville finnas för mig för att de ville mig väl. Och att erbjuda mig möjligheten att skotta någons garageuppfart på julaftonskvällen var inte den omtanke jag behövde. Jag behöver älskade lillasysters omtanke. Hon som stoppade om mig efter en glöggkoma. Som strök min kind när jag grät och undrade om jag var ok.

När man är skör är det lätt att gripa första halmstrå för att rädda sig själv. För att slippa oro och ångest. Jag hade möjligheten men valde bort den. Under kommande år landade jag. Ägnade mycket tid till att ta reda på vad jag tyckte och tänkte. Ibland dök det upp personer som jag lärde känna mer än andra. Personer som sedan visade sig vara av en sämre kvalité. Jag ska inte omge mig med sådana. När sen kärleken drabbade mig blev jag just drabbad.

När man drabbas vet man inte alltid vart det ska ta vägen. Det är som influensan, den liksom bara intar kroppen och till viss del själen. Jag har klarat mig förr. Riktigt bra, faktiskt. Och vet ni vad, trots att jag om och om igen drabbas av det ena efter det andra så klarar jag mig. Inte jättebra, inte fint men åtminstone så att jag håller näsan över vattenytan. och det är väl det enda som krävs...att jag kan andas.

Tyvärr så kräver min nya livstil lite mycket av mig, på så många sätt. Jag har insett att jag är den pusselbit som behövs...i ett annat pussel än mitt eget. Jag har misst förmågan att rädda och bära mina barn men jag hoppas och tror att jag gett dem förmågan att klara det liv som kommer bli deras eget. Och det måste väl verkligen vara att vara en mammas viktigaste uppgift. Att göra sig själv överflödig..