Jag lägger min energi på fel saker, tror jag. Det bara måste vara så eftersom jag får så otroligt lite av de "rätta" sakerna gjorda. Min hjärna går alltsom oftast för högtryck. Jag tänker och tänker. Vänder och vrider, försöker föra samman tanken med känslan i magen. Ibland är tankarna inget snälla alls. Då går energin åt till att bromsa känslan som kommer i magen. Det gäller att stoppa innan ångesten slår sina klor i mig. Somliga gånger är ångesten näst intill befogad andra gånger är det värre. Jag menar... inte behöver jag oroa mig över allt från tvätten till katten eller från rättning av Nationella prov till promenader jag inte kan gå.

Visst är det bra att stanna upp för att tänka och känna men nånstans måste det sluta. Jag vill bara slappna av, vara här och nu och göra det jag känner för i just detta ögonblick. Som den amatörpsykolog jag är kan jag gissa att mitt beteende bottnar i en lång tids trassel med hälsan, den fysiska. Själen blir lätt stukad när kroppen sviker. Och det är när kroppen sviker som det blir lättare att svika sig själv .

Jösses vad jag babblar. Ännu en stark sida hos mig som borde dämpas. Faktiskt något jag ofta tänker på. Så pass att jag emellanåt får säga till mina nära att "jag kan inte riktigt svara på det nu, jag måste tänka tanken klar och formulera mig på rätt sätt, annars kan det bli fel".

Fel är ju något det lätt blir när det är människor som ska kommunicera med varandra. Tänk så lätt det är att det blir fel. Så lika vi är på utsidan, med armar, ben, ögon och hår och allt det andra. ändå är vi så enormt olika på insidan. Inte den inre anatomin utan det som så luddigt kallas för själen.

Nej, nu får det vara nog med tänkande dravel. Bäst att gå ut i verkligheten.